Passionens pris

Text: Anna Lindman

Samma dröm igen. Den är glasklar, precis som förra gången. Precis som varje gång blir jag kvar i den långt efter att jag vaknat. I känslan, i stämningen. Det spelar ingen roll i vilket rum jag vaknar. Rummet där drömmen utspelar sig omsluter mig tills jag låter verkligheten ta över, tills jag väljer att vakna ordentligt. I drömmen är jag döende. Det är lite oklart av vad, men mitt liv är i akut fara. Jag ligger i en sjukhussäng, på var sida om mig står läkare, sjuksköterskor, de är allvarsamma. Orden, domen de fäller uttalas aldrig, när drömmen börjar vet jag redan. Men så ser jag dem, och det är förstås helt sjukt och nej, jag är inte Lill-Babs direkt, men det här är min dröm och framför mig, vid sängens fot, står de på rad, männen som fått av mitt liv. Sida vid sida står de där och de tittar på mig. Deras konturer är tydliga, ansiktsuttrycken, blickarna, deras olika typer av värme, jag känner var och en av dem väl, minns. Det den allvarsamma läkaren meddelat är att en av dem måste rädda mig, jag kommer bara att överleva om en av dem väljer att rädda mig. Jag ser på dem och vet instinktivt att det är kört. Ingen rör en min och över mig faller en enorm sorg, ingen har någonsin velat vad jag behövt. Då kliver han fram. Beslutsamt tar han ett steg mot mig, det är tveklöst, det är självklart, det är oundvikligt. Det är bara han som har det i sig att rädda mig och jag vaknar.

Jag vet inte om han har tänkt be mig lägga mig på divanen. Jag har aldrig legat på en sådan men sett dem i otalet filmer och ber honom visa sin. Den skrämmer mig inte där den står och där hundratals patienter i psykoanalys legat, men jag blir kanske ändå lite lättad när vi tar plats vid ett stort arbetsbord i rummets mitt. Väggarna täckta av bokhyllor, böcker i travar överallt. Per Magnus Johansson är psykoanalytiker, psykolog och psykoterapeut och jag är lika delar nervös och förväntansfull. Nu sitter jag framför honom och i händerna bär jag min dröm, drömmen där jag är på väg att dö, där han som det gjorde så ont att älska är den enda som vill rädda mig. Det är på grund av den drömmen som jag är här, jag måste prata med någon om drömmen och det måste vara någon som vet vad drömmar kan vara och betyda, det måste vara någon som inte skrattar åt mig.

För snart ett år sedan intervjuade jag Per Magnus i TV, han var inbjuden för att tala om kärlek, vad den betyder för oss i en tid av Tinder, självförverkligande och individualism. Han sa en sak då och det är därför jag är här nu, därför jag just blivit rundvisad på hans mottagning, fått en mugg kaffe och slagit mig ner mittemot honom. Det han sa då, när jag intervjuade honom, har vad jag tänker inget med drömmen att göra, men det skakade mig och den som skakat mig kanske kan hjälpa mig med det jag behöver nu. Då, mitt i den där TV-intervjun, när jag ställde frågor till honom om hur han såg på att vi i dag går in och ut ur så många relationer under våra liv, spände han ögonen i mig och sa att det är våldsamt att skiljas åt, att det är en oerhörd psykologisk påfrestning varje gång en relation där man älskat tar slut. Han höll min blick och sa att det är ett trauma att förlora någon man älskat, någon man anknutit till. Och jag liksom föll och var tvungen att dölja hur det svindlande i hans ord gjorde allt runt oss blurrigt. Om jag hade varit en något mer bearbetad människa, om det inte hade träffat mig med sådan smärta hade jag tittat tillbaka på Per Magnus och bett honom förklara. ”På vilket sätt skadar det oss att slitas isär”, hade jag frågat och det hade varit bättre för tittarna, för programmet, för mig, men för det var jag i den stunden alldeles för rädd. I stället slet jag mig ur hans grepp och vände mig till min andra gäst, sexologen Malena Ivarsson. ”Skiljer vi oss för lätt?” fick jag ur mig och det var en fråga alldeles för banal och ovärdig Per Magnus blick på mig, men det var en flykt och Malena räddade mig med att utveckla hur detta är en vanlig fördom i dag, en fördom vi håller oss med trots att alla som separerat vet att det inte är något vi gör lättvindigt. Och jag ville ropa ”Såklart inte, eftersom vi tydligen går sönder”, men det ropade jag inte. Jag tittade i manuskorten, gick vidare och stunden av autenticitet och smärta var över.

Så nu sitter jag här, och jag vill att Per Magnus ska hjälpa mig med den där drömmen. Vad betyder den? Vad har han som jag drömmer om egentligen betytt för mig, varför drömmer jag om och om igen att han räddar mig, på vilket sätt har han räddat mig? Men vi börjar från början, återigen berättar jag allt, om destruktiviteten, om vad jag nu lärt mig om relationer som blir psykiskt våldsamma, om vad dem jag intervjuat delat med mig. Per Magnus gör vad män av hans kaliber kan göra, han börjar prata om Freud.

– Det du var med om, den typen av förälskelse, den passionen, det är ett mycket speciellt tillstånd, Freud skrev om det i sin bok om Leonardo da Vinci 1921 och jämförde det med en psykos. Detta, att inte kunna äta, inte kunna tänka på något annat, inte vilja något annat, det som är den stora passionen, det kan man inte tacka nej till. Det kan man inte avstå ifrån. Men det är ett extremt tillstånd, ett berusningstillstånd i vilket man inte kan leva för evigt.

Nej, berusad kan man inte leva för evigt, i sunda relationer går passionen över, det febriga tillståndet går över i något annat.

– Passionen slocknar, det blir till sist grått mellan de tu. Faran då är att de slutar se varandra, att de slutar lyssna på varandra, om de inte kan hantera det grå kommer de att sluta sig för varandra, deras omsorg om varandra kommer att upphöra, de kommer att uppleva att de är ensamma trots vad de har tillsammans.

Grått, han säger så, att det blir grått, uttrycker sig så eftersom han känner till passionens fyrverkeri av färger. Han säger så eftersom han vet att det grå inte är vad vi drömmer om att leva i. Det svåraste med att förlora passionen, fortsätter han, är att man också förlorar förälskelsen i sig själv.

– När man blir så där förälskad älskar man nämligen inte bara den andra, utan man älskar också sig själv, den man blir med den andre. När man tillsammans med någon annan blir en människa man tycker mycket om att vara blir man också förälskad i sig själv.

Det är smärtsamt att förlora sig själv, att förlora den man blivit tillsammans med en annan, det löser vi, enligt Per Magnus, med att möta en ny människa som kan väcka det där i oss igen.

– Jag tror att de flesta, inte alla men de flesta, har svårt att stå ut med förlusten av intensitet. Förlusten av intensitet tolkas ofta som brist på kärlek. Det är svårt att inte vara berusad.

Jag håller egentligen med honom, det är svårt att inte vara berusad, men måste ändå protestera. Det grå och opassionerade kan väl också vara kärlek, två människor som älskar varandra måste väl inte förlora varandra bara för att passionen svalnar? Per Magnus nickar, de kan uppnå en annan, djupare kärlek, men det är något med vår tid som gör det svårt, anser han.

– Vi har höga förväntningar på kärlek i dag. Många har svårt att binda sig till den andre utan den där extremt starka känslan av att vara älskad och åtrådd. Det svala och civiliserade ter sig ofullständigt.

Utan ett ideologiskt system, ett måste, utan ett religiöst påbud, har den långvariga kärleken små chanser enligt Per Magnus. Sekulariseringen, p-pillren, jämställdheten, moderniteten, all den frihet vi har i dag, har förändrat hur vi ser på vad kärlek är. Vad vi förväntar oss att kärlek ska vara i våra liv.

De förväntningarna gör det svårt för oss att acceptera det grå, det är ju på passionen vi känner igen kärleken. När vi blir passionerat förälskade kallar vi det kärlek, det är vad vi förväntar oss att känna när vi träffar någon och slår ihop våra liv, de stora känslorna, habegäret, åtrån, längtan, snarare än trygghet, gemenskap, långsiktighet och förtroende. Och kanske framför allt i vår tid, den vi brukar kalla individualistisk, kan passionen ge oss den höga känslan av att hitta oss själva, bli den vi vill vara, den person vi vill identifiera oss som, så att vi får vara förälskade också i oss själva. Jag frågar om han försöker säga till mig att det var därför jag trodde att det jag var med om var kärlek.

– Jag försöker bara säga att passion de facto är oerhört svår att stå emot, i dag är det också en förväntan vi har på kärlek. Ett erotiskt liv som man kanske inte har upplevt någon annanstans, det släpper man inte lättvindigt, det vill man inte förlora, det tar man sig inte ur. Klockren stark erotik, gränslös erotik, det finns ingenting som kan ersätta det.

Han har rätt. Den sortens passion är vad jag definierat som äkta kärlek. Och i den destruktiva relationen slocknar inte passionen, relationen tillåts aldrig bli grå, tvärtom är det en berg-och-dalbana att leva i destruktivitet. Ena dagen himlastormande härligt, nästa dag iskyla, panik och sorg, varje gång man återförenas är passionen total. Igen. Det blir i alla fall aldrig grått om man vänjer sig vid en sådan dans, om man är mitt i en sådan dödsdans slipper man tristess.

– En sådan kärlek är allt annat än civiliserad. Den civiliserade kärleken följer rimliga normer, en sådan kärlek blir till sist grå och kan gå över om vi inte kan hantera det grå, om det inte fördjupas eller binds vid ideologi eller konventioner. I den destruktiva kärleken du beskriver hålls passionen vid liv, av svartsjuka, av hetsiga gräl och av ständiga hot om att förlora det vackra man funnit. På ett sätt kan det vara lättare att vara i den sortens känslomässiga berg-och-dalbana än i det svala civiliserade.

Jag frågar om det betyder att jag valde det här medvetet, att jag tjänade något på att stanna kvar. Han tvekar inte, hans röst är sträng, allvarlig.

– Tveklöst. Jag tror att du fick vara i en passion du längtat efter, den hade ett högt pris, men jag tror att du var villig att betala ganska mycket för att få uppleva det. Jag gissar att du kände dig mycket levande när du var mitt i det.

Han har rätt, det var ju ett konstant nu. Jag som alltid varit så rädd för döden tänkte knappt på den när jag var med honom. Det var som om min dödsrädsla bleknade, eller inte fick plats snarare. Per Magnus ser ut som om han räknat ut det för länge sedan.

– Dödsskräcken är en oerhörd drivkraft, och passionen är det enda som kan konkurrera ut döden. Det finns en mycket stark koppling mellan passion och död. Det finns en legering mellan dödsdrift och livsdrift. De samexisterar och förs ihop. Njutning och smärta kan också föras ihop.

Men jag for ju illa, jag borde ha gått, jag borde bara sagt stopp och lämnat honom, hans beteende var ju både patetiskt och elakt, vad säger det om mig att jag fördrog det?

– Det säger att du är en människa som vågat den passionen, sedan kan alla jävla moralister säga vad de vill, utbrister han. Det är en grym och verklig upplevelse och den är sann. Att få vara med om det, det är hårdvaluta. Sex är inte hela världen men man kan också tänka tanken att det är jätteviktigt. Det är framför allt ingen bluff, kroppen ljuger inte, era kroppar ljög inte. Det var naturligtvis hans styrka och ert band, det är bara pinsamt att ljuga om det. Då blir du också en ljugande person. Jag tycker att du ska reflektera över ditt sätt att värdera det. Jag tror att alla som inte haft den passionen i sitt liv vet att de har en brist, att de saknar något.Han tittar på mig utforskande, kanske nyfiken på hur det han säger påverkar mig. Och jag inser att jag inte behöver berätta om drömmen, den känns genant, så banal och övertydlig i sin symbolik.