Woke is broke

Text: Victoria Larm

När Kamala Harris förlorade presidentvalet mot Donald Trump var det mer än en politisk förlust. Det var ett slag mot en kulturell rörelse som, trots sin ambition att förändra världen, verkar ha förlorat sin egen riktning. Woke is broke lyder rubrikerna nu, och orden ekar som en dom över en tid präglad av polarisering, moralisk absolutism och ett förlorat förtroende för vänstern.

Så, har woke-kulturen spelat ut sin roll? Det var frågan som SVT ställde i en debatt mellan Leonidas Aretakis (chefredaktör för Flamman) och Hanif Bali (tidigare riksdagsledamot för Moderaterna). Under tiden som debatten pågick slogs jag av att även de mest vana debattörer inte vill, eller kan, sätta tänderna i vad woke-perspektivet gör med vår blick på den mänskliga interaktionen. Det talades svävande om genusdagis och på vilket sätt som pronomenanvändningen har förändrats, men det nämndes ingenting om woke-kulturens maktanalys och moraliska absolutism. Dessa tankesystem har alltid fått mig att rygga tillbaka, och jag ska berätta varför.

Woke-rörelsens maktanalys, som hämtar inspiration från marxistiska och postkoloniala teorier, ser mänskliga relationer genom en lins av makt och förtryck. I detta perspektiv delas samhället in i hierarkier där vissa grupper har makt och privilegier, medan andra är marginaliserade och förtryckta. Denna analys har varit betydelsefull för att belysa systematiska orättvisor och dolda förtrycksmekanismer. Men när den tillämpas för brett och utan nyanser riskerar den (minst sagt) att reducera mänskliga relationer till en dikotomi mellan förtryckare och förtryckta. Det gör att andra dimensioner av mänskligt samspel, som empati, kreativitet, samarbete, kärlek, intressen, kunskapsförmedling och så vidare, räknas bort. Dessutom förbiser den förmågan att transcendera maktdynamik genom exempelvis kärlek, solidaritet eller gemensamma projekt.

Relationer präglas av komplexa känslomässiga utbyten. Psyket är en väldigt stor plats, och nästan alltid går vi efter oss själva och försöker förstå vad vi har gjort och varför vi gjorde så. Psykologisk forskning, exempelvis d en som skildras av vetenskapsjournalisten Daniel Goleman i Emotional intelligence, visar att empati – förmågan att förstå och känna med en annan persons perspektiv – är en avgörande komponent i mänskliga relationer. Vad händer med samhällsmedborgare, eller familjemedlemmar, som bara ser på varandra genom maktbalansens lins? Eller ännu värre, genom linsen som karakteriserar oss som antingen offer eller förövare?

På sociala medier ser man hur woke-orienterade personer kallar sina meningsmotståndare ”förtryckare” eller ”medskyldiga”. Detta baserar de på dessas privilegierade positioner, oavsett deras intentioner och handlingar. Stanna upp och läs det där igen: ”… oavsett deras intentioner och handlingar”. Hudfärg och kön talar alltså högst. Inte vad du har för kunskap, uppsåt, drivkrafter, förhoppningar och bevekelsegrunder. När jag skriver det här blinkar bilder förbi i mitt huvud från USA:s mörkaste tid, då hudfärg och kön tillät vita människor att piska, våldta och hänga människor i snaror från träd. Det kan låta som en grov plats att gå till, men att främst se på människor genom linserna ras och kön som ”det vi är allra mest”, har enligt min mening möjliggjort allt det värsta som människan tagit sig för.

Under ett framträdande på Obama Foundation Summit i oktober 2019 resonerade Barack Obama om farorna med att reducera aktivism till moralisk renhet. Han kritiserade särskilt trenden att snabbt döma andra utan att försöka förstå deras komplexa mänsklighet:

”Den här idén om renhet och att du aldrig kompromissar och att du alltid är politiskt woke och allt det där – se till att snabbt komma över det. Världen är stökig. Det finns oklarheter. Människor som gör riktigt bra saker har brister.”

Ni som har läst mig tidigare här i Sans har säkert märkt att jag inte brukar tveka inför att plocka upp Carl Gustav Jung ur bakfickan. Det som Obama sa 2019 hade lika gärna kunnat sägas på 1940-talet av den schweiziske grundaren av analytisk psykologi. Jung var djupt skeptisk till massrörelser och deras förmåga att förvandla individer till okritiska delar av en kollektiv enhet. I boken Jaget och det omedvetna varnade han för att massornas inflytande kan leda till förlust av kritiskt tänkande och individualitet.

Woke-kulturens starka tendens att snabbt döma och ”cancellera” individer som inte uppfyller dess moraliska standarder skulle för Jung ha framstått som en manifestation av farorna med kollektivism. Han betonade att moraliska standarder måste komma från en inre process av självreflektion snarare än från yttre socialt tryck.

Så, vad händer när denna kollektiva moral påtvingas utan att individen ges möjlighet att förstå, bearbeta och internalisera dess värderingar? Jung var tydlig med att verklig förändring inte kan tvingas fram utifrån. När människor anpassar sig till en moral som de inte själva förstår eller bottnar i, så förlorar de inte bara sin autenticitet, utan deras inre grund blir också skör. Denna skörhet skapar rädda människor som inte känner att de kan lita på sig själva. Sådan rädsla brukar ofta döljas med aggressivitet och att peka anklagande på andra, som i sin tur svarar med samma aggressivitet (så som otrygga människor ofta gör) och så hålls kretsloppet i gång där ingen mognar. Rädda människor kan bli farliga människor. Det finns nog med exempel i historien på ledare som exploaterat rädsla och kanaliserat den på de mest destruktiva vis.

Obama avslutade alltså sitt tal med att säga: ”Människor som gör riktigt bra saker har brister.” Det är en påminnelse om att mänskligheten aldrig är fullkomlig. Det är först när vi ser varandra som komplexa och ofullkomliga som vi kan bygga ett samhälle som verkligen är inkluderande. Och det är något som ingen politisk rörelse, hur välmenande den än må vara, får glömma.