Är religiös tro farlig?

Text: Carl- Reinhold Bråkenhielm

Somliga hävdar att religiösa människor lever i en psykologiskt skadlig livslögn. Men det finns forskning som visar att religion tvärtom gynnar den mentala hälsan.

Filosofen Torbjörn Tännsjö
berättar i en intervju om sin syn på religiös tro och religiösa människor (https://tinyurl.com/3yymy9kr). Hans uppfattning om religionen är glasklar. Det finns inget övernaturligt. Men inte nog med det – han har svårt för religiösa människor. De är inte riktigt vuxna och vågar inte riktigt se sin plats i världen. De behöver en ”pappa” i tillvaron. Att Gud ser mig är en paranoid föreställning. Religiositet är ett slags personlighetsdefekt, en ”jag-
svaghet” där man inte vågar vara för sig själv i universum.

Tännsjös kritiska bedömning av religiös tro har beröringspunkter med Sigmund Freuds religionskritik i boken En illusion och dess framtid. Så här sammanfattar Freud sin teori om religionens uppkomst:

”När […] den uppväxande människan märker att hon är bestämd att alltid förbliva ett barn, att hon aldrig kan avvara skyddet mot en främmande övermakt, ger hon detta fadersgestaltens drag, hon skaffar sig gudar, som hon fruktar och söker vinna och åt vilka hon överlämnar beskyddet. Så är motivet faderslängtan identiskt med behovet av skydd mot följderna av den mänskliga vanmakten.”

Freuds teori kan och har tolkats som ett argument emot Guds existens, men det är inte alldeles korrekt. I samma bok skiljer Freud tydligt mellan illusion och villfarelse. En villfarelse är definitionsmässigt rätt och slätt en osanning, det vill säga oförenlig med verkligheten. En illusion är snarare en övertygelse om något osannolikt men ändå inte helt omöjligt. Eftersom ”i dess motivering önskeuppfyllelse tränger sig i förgrunden” kan man dock i praktiken bortse från dess förhållande till verkligheten. En borgarflicka kan tro att en prins ska komma och hämta henne, och enligt judendomens tro ska Messias en gång komma och grunda en gyllene tidsålder. Sådana föreställningar är illusioner även om man inte med 100-procentig säkerhet kan säga att de är falska.

Freuds och Tännsjös syn på religionen innebär inte endast att den är en livslögn, utan också att den i psykologisk bemärkelse är en farlig livslögn. Den är farlig – åtminstone för dess bärare – eftersom den religiösa människan inte vill och inte kan se verkligheten som den är. En religiöst troende människa har – som Tännsjö uttrycker det – en ”narcissistisk och paranoid föreställning” och en ”personlighetsdefekt”. Freud kallade religionen för ”tvångsneuros”.

Är det berättigat att kritisera religiös tro på detta sätt? Till att börja med kan det vara av visst värde att klarlägga hur Freud själv såg på sin teori om religionen som en illusion i jämförelse med de övriga delarna av hans psykoanalytiska teori. I ett brev till sin lutherske kollega Oscar Pfister skriver Freud att den religionsuppfattning som framkommer i En illusion och dess framtid var hans personliga synsätt och inte en del av den psykoanalytiska teorin. Och han tillade att även om han ändå i vissa avseenden lutade sig mot psykoanalysen, så ”skulle detta inte avskräcka någon att använda en mer opartisk analysmetod för att argumentera för en motsatt syn”. Freud medger alltså att han inte utgick från empiriska psykoanalytiska data, utan snarare tillämpade teorin på religiösa fenomen, som han egentligen inte hade ägnat någon utförlig forskning.

Enligt Freuds teori projiceras faders gestaltens egenskaper på en främmande övermakt. Tanken kommer ursprungligen från 1800-talsfilosofen Ludwig Feuerbach. Om denna teori är riktig, kan man förvänta sig att det finns en korrelation mellan en människas fadersbild och hennes gudsbild. Det finns faktiskt vissa belägg för att en sådan korrelation föreligger (även om den inte är särskilt stark). Men det är en sak att det finns ett sådant samband. Det är en helt annan sak att påstå att gudstron inte är någonting annat än en sådan projektion. Freud skriver utförligt om hur vi människor gärna projicerar våra mindre acceptabla egenskaper på andra personer, men det innebär naturligtvis inte att vår bild av dessa andra människor inte är något annat än våra projektioner.

Långt före Freud fanns det en medvetenhet inom bland andra den judiska traditionen att våra avgudar utformades efter vår jordiska föreställnings- och önskevärld. Tännsjö varnar för religiös tro och troende människor därför att de är offer för jag-svaghet, ”där man inte vågar vara för sig själv i tillvaron”. Liksom Freud anser han att religiös tro är förenad med en personlighetsstörning och dålig mental hälsa.

Det finns dock omfattande forskning som pekar i en helt annan riktning. Den har sammanfattats av Fraser Watts i andra kapitlet av hans bok Psychology, religion, and spirituality. Hans övergripande omdöme är att religiös tro tycks främja mental hälsa. Äldre studier pekar också på att religiös tro snarare är kopplad till jag-styrka än jag-svaghet. Det psykologiska stödet för teorin om den religiösa livsmeningens farlighet är – för att uttrycka sig försiktigt – således långt ifrån självklart. Det hindrar inte att det finns många exempel där religiös tro under vissa omständigheter lett till destruktiva konsekvenser. Händelserna i Knutby vintern 2004 är ett modernt exempel. Men det finns inga goda skäl för uppfattningen att religiös tro i allmänhet och för det mesta skulle vara farlig inte bara för dess utövare, utan också för deras omgivning.