Bibelns Gud på obduktionsbordet

Text: Christer Hugo

Vad kan man då vänta sig att finna?

Jo, här är några glimtar:

”En människoformad kropp i superstorlek med manliga drag och med glänsande friskt röd hud, doftande av regnmoln och rökelse. […]Hans biceps är svällande. Hans underarmar är hårda som järn. Runt hans stortår syns svaga fördjupningar efter sandalernas läderremmar. Under hans tånaglar finns spår av människoblod, som om han hade trampat ner sönderslagna kroppar, samtidigt som rester av doftande gräs vittnar om promenader i en grönskande trädgård. […] Hans penis är lång, tjock och noggrant omskuren; testiklarna är tunga av säd. […] Hans tjocka hår är inoljat med en sötdoftande smörjelse och visar tecken på noggrann stajling. […] Hans näsa är lång och näsborrarna breda – inuti dem dröjer sig doften av bränt kött från offrade djur och välluktande rökelse. Hans läppar är fylliga och köttiga, hans mun stor och bred; på samma gång en fördärvares och en älskares mun.”

Väldig och imponerande kroppslig ligger han där. Tremendum et fascinosum, som den klassiska karakteristiken av Gud lyder: på en och samma gång avskräckande och lockande.

Här handlar det inte om filosofernas och de och kristna teologernas transcendenta ande, en gud bortom allt förnuft och förstånd, utan alltså om en i högsta grad kroppslig gudom. En gudom skapad genom århundradens interaktion mellan västasiatiska och egyptiska religiösa föreställningar. Assyrier, babylonier, fenicier, kananéer, hebréer/israeliter, egyptier – alla påverkades de av varandras religion och kult, israeliterna inte minst.

Det blir så tydligt att de gamla israeliterna inte var – som länge hävdats – monoteister, utan snarare henoteister, det vill säga att de trodde att det finns många gudar men att just deras stamgud – stormguden Jahve – är den största och mäktigaste (henos = 1 på grekiska).

Om denna guds ofta påträngande kroppslighet finns det mängder med vittnesbörd genom hela den hebreiska bibeln (Gamla testamentet i den kristna bibeln). Den moderna kristendomens och judendomens upphöjda gud har en utvecklingshistoria som helt enkelt är synnerligen fysisk och materiell.

Detta visar den brittiska religionsprofessorn Francesca Stavrakopoulou i sin epokgörande bok God: An anatomy. Det är från den bokens avslutande kapitel, som just har titeln ”An autopsy”, som citaten ovan är hämtade. Obduktionen av den gudomliga kroppen framstår som vetenskapligt välunderbyggd; läsaren får dessförinnan i kapitel efter kapitel förundrad följa med när Stavrakopoulou systematiskt beskriver den bibliska gudens kropp från fotabjället till hjässan.

Förundrad – och förfärad, för Stavrakopoulous exeges av många bibelställen avslöjar även naket Jahves blodtörst och grymhet. Det kan här räcka med att anföra en av de viktigaste profetböckerna i Bibeln, Hesekiels bok, kapitel 16. Enligt Hesekiel är det Gud själv som talar, när denne anklagar Israel för att vara en lösaktig hustru som idkat hor med främmande gudar. Men straffet ska komma, säger Jahve/Gud. Han ska samla hennes älskare och klä av henne naken inför dem och så inbjuda dem att gruppvåldta henne och utsätta henne för det mest avskyvärda sexuella våld. Detta, säger Gud, kommer att tillfredsställa honom: ”När jag har släckt min vrede på dig och min svartsjuka har lagt sig skall jag få ro och inte vredgas mer.” (Hesekiel 16:42) Horan/hustrun har lärt sig sin läxa. Och Gud har fått utlopp för sin psykosexuella vrede.

Inte en text som lämpar sig för söndagsskolan – i alla fall fick inte jag lära mig den där. Men den är symtomatisk för Guds handlande som kvintessensen av den svartsjukt bevakande Mannen, en gud som är maskulin i kvadrat och kubik.

Bibelns patriarkala ursprung har många pekat på, men i Francesca Stavrakopoulous undersökning blir de patriarkala mönstren så extremt tydliga att de inte borde gå att blunda för. Hon skriver:

”Den hebreiska bibeln föddes i grunden i en […] skriftkultur där den omskurna penisen utgjorde både den yttersta mänskliga manifestationen av en gudomligt sanktionerad fallocentrisk manlighet och en kroppslig framställning av ”normativ” rättrogen gudsdyrkan.”

Allt är hierarkier, och högst i kropparnas hierarki i den hebreiska bibeln tronar den omskurna manliga kroppen, som i sig är en avbild av Guds kropp.

Stavrakopoulous grundliga och nyktra utredning innebär ytterligare ett grundskott mot den fromma idén om den hebreiska bibeln som moraliskt rättesnöre. Ändå fortsätter kyrkor och konservativa debattörer att behandla den som ett sådant. Man talar obekymrat om ”det judisk-kristna” arvet, som om till exempel Hesekiels bok inte fanns.

Och att det fortfarande är långt – ibland oändligt långt – mellan universitetsvärlden och kyrkornas predikstolar behöver knappast påpekas. Från många kyrkor hörs förkunnelse i dag som låter som före upplysningen och tvåhundra år av vetenskaplig bibelforskning.

Vad är botemedlet? Kanske att även kyrkorna inser att det inte går att hämta ofelbara sanningar från järnåldersskrifter. Kanske att kyrkorna slutar med sin bokfetischism. Kanske att någon ledande kyrklig dignitär läser och tar åt sig Francesca Stavrakopoulous obduktionsprotokoll.

Kommer det att ske? Antagligen inte.