Jag har sagt farväl till Bibelns gud

Text: Christer Hugo

Det har varit ett långt avsked, med ett par nostalgiska återfall i konservativ teologi och gammallutherdom. Ett farväl som har tagit 25 år på sig att mogna fram.

Nu går det inte längre att inte tala klarspråk. Därför denna text.
Jag började teologistudierna år 1981 i Uppsala. Mitt sökande efter sammanhang i studentstaden ledde snart till att jag involverades i den så kallade högkyrkligheten, en konservativ riktning inom Svenska kyrkan som identifierades bland annat – ja, kanske främst – av sitt motstånd mot kvinnliga präster. Och en stark känsla av sammanhållning och solidaritet bland oss som tyckte likadant; det var vi mot världen.

Men högkyrklighetens fokus på en enda fråga – och dess devota beundran för Göteborgs dåvarande kvinnoprästmotståndare till biskop – tillfredsställde mig inte i längden; jag upptäckte i stället en liten ultrakonservativ luthersk frikyrka med fundamentalistisk syn på Bibelns texter. Det var, tyckte jag, att gå all-in. Inga halvmesyrer. Konsekvent.

Så jag lämnade Svenska kyrkan, blev medlem av den gammallutherska frikyrkan och inledde min prästbana i denna kyrka. I likhet med andra bibeltrogna samfund och grupper hade den en del sektliknande drag. Dessutom odlade man en fokusering på antievolution som jag inte ens då riktigt kunde ta till mitt hjärta. Det fanns exempelvis ett närmast monomant ältande av de sex skapelsedagarna i Första Mosebok. Jag förmådde inte uppbåda något egentligt engagemang för det där, trots att jag liksom svalde det ändå – därför att det hörde till. Det är ju ett känt fenomen att man som medlem i ett slutet sammanhang ofta väljer att inte tänka så mycket på idéer och företeelser som eventuellt skaver.

Så småningom blev det emellertid alltför svårt att andas i den lutherska frikyrkan med dess övertygelse om att det bara var vi som hade rätt bland världens alla kristna varianter. Jag lämnade och återgick till Svenska kyrkan. Vilken befrielse! Det kändes som att få räta på ryggen igen, andas fritt efter att ha varit instängd i ett trångt utrymme. Så vigdes jag till präst i Svenska kyrkan och kände frimodighet och glädje. Återknöt till teologisk läsning från studieåren. Liberal teologi. Progressiv teologi. Historisk syn på de bibliska texterna. En kreativ tolkning av Bibeln. Den av konservativa kristna kättarförklarade amerikanska biskopen John Shelby Spong (1931–2021) blev en stark inspirationskälla.

Samtidigt märkte jag ju att de konservativa krafterna inom Svenska kyrkan var långt ifrån i utdöende. De nyrekryterade tvärtom unga blivande präster hela tiden. Efter ett antal år började därför en viss misströstan att sätta in hos mig. Då hade kyrkan avfärdat ett förslag till kyrkohandbok som jag tyckte pekade framåt men som ansågs alltför radikalt. I flera stift var så kallade bekännelsetrogna grupper fortfarande tongivande och högljudda. Vid mitten av 00-talet spreds ett upprop bland prästerskapet med upprört motstånd mot välsignelse av samkönade par (det var innan samkönade äktenskap kommit upp på dagordningen). Med mera.

Läsningen av just Spongs skrifter hjälpte mig att trots allt fortsätta. Hans återkommande tema ”Varför kristenheten måste ändra sig eller dö” var också mitt. I likhet med många progressiva kristna ville jag dock ändå hålla fast vid någon form av teistiskt gudsbegrepp. Och någon form av gudomlig inspiration bakom de bibliska skrifterna.

Kombinationen av svårhanterlig kyrklig verklighet (det är ju numera närmast en truism att många av Svenska kyrkans församlingar utgör en knepig psykosocial arbetsmiljö) och inte minst vidare läsning och reflektion över kristen tro och trons urkunder – det vill säga Bibeln och den dominerande kyrkliga riktningens bekännelsedokument – ledde mig med tiden till en icke-teistisk gudsbild. Christopher Hitchens och Richard Dawkins resonerade därtill så övertygande. Och Ingemar Hedenius bok Tro och vetande gick helt enkelt inte att argumentera emot. När jag var riktigt båld, i trängre kretsar, kunde jag till och med säga att jag hade blivit ateist.

Frågan blev överhängande: Kan jag fortsätta vara präst? Var det försvarbart för mig – och försvarbart inför kyrkan? Att jag lämnade ett chefsskap inom Svenska kyrkan blev en lösning på problemet. Som icke-chef behövde jag inte längre företräda kyrkans ledning och inte ha mer än nödvändig kontakt med biskop och stiftsledning. Återigen befrielse! Jag var bara en vanlig präst på golvet, därtill med stor frihet från min närmaste chef. Med en fri predikstol.

Men läsning och studier har fortsatt. Reflektionen kan inte stoppas när man väl har tillåtit sig själv att tänka och använda sitt förnuft även i trosfrågor.
Och här är jag nu. Farväl till Bibelns gud.

Så låt mig lista några punkter som blivit avgörande för mig.

Teodicéproblemet, det vill säga hur en förment kärleksfull och därtill allsmäktig gud kan tillåta allt ont som sker i världen. Barn som dör av cancer, krig och tortyr och folkmord, naturkatastrofer som slår urskillningslöst mot oskyldiga människor, allvarliga olyckor som träffar plötsligt och utan förbarmande. Det finns som jag ser det ingen möjlighet att bibehålla något slags klassisk kristen gudsbild inför hur världen och livet rent faktiskt ser ut. Teismen – det vill säga idén att det finns en gud som kan ingripa i världens och människornas öden – är ohållbar.

De moderna teologernas vanliga sätt att i stället för den ingripande guden postulera den närvarande guden hjälper inte heller för mig. Hur blev de som gick under i den kalla Östersjön när Estonia sjönk hjälpta av att ”Gud var med dem”? Det framstår för mig som både en hjärtlös von oben-teologi och en nonsensartad tanke. Om man vill räkna med några agerande gudar, håller jag då hellre med den brittiske författaren och skådespelaren Stephen Fry om att de gamla grekernas nyckfulla och oberäkneliga gudar är bra mycket troligare. Vår värld och vår tillvaro ser helt enkelt ut precis som man kunde vänta sig om det inte finns någon gud som styr.

Att gå till Bibelns många motsägelsefulla bilder av Gud är inte någon lösning, tvärtom. Jag tänker att det är kyrkans smala lycka att folk egentligen inte läser sin Bibel, för, som Mark Twain lär ha sagt: ”Det bästa botemedlet mot kristendomen är att läsa Bibeln.”

Den som ger akt på sin läsning finner de mest avskyvärda berättelser i Bibelns 66 kanoniska böcker, i synnerhet i den del som kristna kallar Gamla testamentet. Bilden av Israels gud är bilden av en tyrannisk, narcissistisk, ja till och med psykopatisk härskare som ger order om folkmord och folkfördrivning, som stöder slaveri och blodshämnd och som ser kvinnor som ägodelar en man kan förfoga över som han vill. En gud som dessutom inte har en aning om hur naturen fungerar.

Det finns helt enkelt mängder med gammaltestamentliga texter som det inte går att få någon vettig tolkning ur hur man än vrider och vänder på de raffinerade hermeneutiska verktygen. Ta Jobs bok till exempel. Den gud som framträder där vill man inte ha något att göra med. Han är som en skrupelfri maffiaboss som beslutar att beröva Job allt han har och plåga honom på alla sätt, bara för att vinna ett vad som Gud har ingått med Satan.

Eller ta den gud som genom sin profet Samuel befaller Israels folk att utrota amalekiterna: ”Dra nu ut och krossa amalekiterna och vig dem åt förintelse med allt som tillhör dem. Skona ingen utan döda alla, både män och kvinnor, barn och spädbarn, oxar och får, kameler och åsnor.” (Första Samuelsboken 15:3)
Döda alla! Biblisk moral? Nej tack.
Exemplen kan mångfaldigas, också från Nya testamentets skrifter, även om porträttet av Jesus i evangelierna innehåller åtskilligt som bryter av mot Gamla testamentets frånstötande gudsbilder och som talar vackert om barmhärtighet och rättvisa. Men det gäller att sovra, att vaska, även i Nya testamentet. Ett digert dagsverke.

Dessutom: kyrkans traditionella sätt att tolka många bibeltexter som historiskt tillförlitliga har visat sig vara ohållbart. Det mesta som Bibeln anger som historia är myter och fabuleringar. Israels barns uttåg ur Egypten är av allt att döma en saga. Abraham är en påhittad gestalt. Mose har förmodligen inte funnits i sinnevärlden. Och så vidare.

Inte heller evangelierna är historieskrivning värd namnet; deras berättelser är kristen förkunnelse tillkommen många årtionden efter det att den historiske Jesus sägs ha levat. Och evangeliernas historieskrivningar strider i många fall mot varandra. Flera av de brev som utges vara skrivna av Paulus är inte alls skrivna av honom. Förfalskningar alltså.

Med detta sagt kan en läsare fråga mig samma sak som jag själv en gång gjorde: Hur kan du då fortsätta vara präst? En bra fråga, förstås. Som jag skrev ovan är det inte på något sätt självklart för mig, särskilt inte som jag upplever att Svenska kyrkan det senaste decenniet har gått i en konservativ riktning och att stugan börjar kännas trång. Och – jag är medveten om att de flesta människor nog väntar sig traditionell gudstro från en präst.

En tanke tröstar mig i viss mån. Jag lånar den från författaren Stig Claesson ur hans läsvärda betraktelser över Tio Guds bud (De tio budorden, Bonniers 1984): ”Man kan tro på en osynlig gud eller man kan låta bli att tro på en osynlig gud. […] Men man kan inte låta bli att tro att De tio budorden finns.”

För mig betyder det: Bibeltexterna finns. De läses högt och omges med högtidlighet i Sveriges alla kyrkor. Dessa texter kan utläggas på ett stängande, förtryckande sätt eller på ett sätt som försöker öppna upp, försöker förmedla något vettigt och användbart för det vanliga människolivet, ge stoff för egen eftertanke. Här vill jag fortfarande se att det finns en uppgift i en kontext som åtminstone på vissa håll är öppen för ett levande existentiellt samtal. Därför kan jag, än så länge, fortsätta som präst. Trots att jag har sagt farväl till Bibelns gud.