Kartan och territoriet

Text: Victoria Larm

När den kortväxte och exkommunicerade dominikanmunken Giordano Bruno anländer till London på våren 1583 är han 35 år gammal. Städerna han lämnat bakom sig är många: Turin, Genua, Venedig, Frankfurt, Paris för att nämna några. Han är mer berest än de flesta, mer bildad än nästan alla, och genom sitt kringflackande liv har han fått en uppfattning om vad Europa är för slags plats. Han trivs inte överallt men han känner igen sig överallt, åtminstone tills han anländer till London, som kommer att visa sig vara något helt annat än vad han dittills upplevt.

Anledningen till att Bruno vid 21 års ålder lämnat det trygga munklivet i Neapel och börjat resa hade med inkvisitionen att göra. Under sin uppväxt vid havet och vid vulkanen Vesuvius fot hade han levt i spänningen mellan inkvisitionen å ena sidan och dominikanmunkarna å den andra. Kungariket Neapel lydde under den spanska kronan, och det var i Spanien som inkvisitionen hade uppstått. Det blev ofta förvirring bland de katolska ämbetsmännen om de skulle lyda direktiv från inkvisitionen eller från Vatikanen. Dominikanerna som utbildade Bruno och andra pojkar från inflytelserika familjer var stöddiga typer med gott självförtroende. Utåt sett lydde de inkvisitionens påbud, men bakom lyckta dörrar var det högt i tak. I biblioteket som Bruno hade tillgång till fanns böcker om kabbala och skrifter inspirerade av den egyptisk-grekiska guden Hermes Trismegistos. Platon diskuterades och lästes flitigt, tankar från Orienten likaså. Men till och med för dominikanerna blev den högintelligente och frispråkige Bruno ett problem.

Efter fjorton år under deras beskydd blev det för farligt för honom att vara kvar. Främst hade det med Jesus att göra. Bruno misstänkte att Jesus inte var den som kyrkan sa att han var. Han trodde heller inte på att brödet och vinet omvandlades till Frälsarens kött och blod under nattvarden. Kanske, antydde Bruno, var Jesus snarare en inre bild. En form som människor bar i sinnet och applicerade på en och samma människa. Men det var inte bara Jesus som Bruno varmisstänksam mot. Också kyrkans och Bibelns beskrivning av kosmos var som en karta som inte gick att använda. Det territorium som deras karta gjorde anspråk på att beskriva var nämligen större än någon kunde ana.

När Giordano Bruno anländer till London hävdar han till exempelatt det finns flera universum, att nya föds hela tiden medan andra dör och att jorden sannerligen inte är skapelsens centrum. Dessutom är han övertygad om att det finns oräkneliga solar där ute. Precis som under sina ungdomsår hos dominikanerna är han förvånansvärt öppen med sina övertygelser. Han talar om dem med andra bildade personer han stöter på under sina resor. Trots att det är så farligt väljer han att tala sanning och inte ljuga om sina uppfattningar. Det ska så småningom kosta honom livet.

Man kan säga att det finns två sätt att fara med osanning – att ljuga och att låtsas. En person som ljuger säger vad hon inte tror på. En person som låtsas säger vad hon tror på, men bara vad hon tror på i stunden, anpassat efter syftet som uttalandet tjänar. Vem som helst kan ljuga, men att låtsas tro och tycka något är en konstfull prestation. Som Simone de Beauvoir uttrycker det i Det andra könet:

”När lögnaren avslöjas kan hon spela att hon är chockad. När den som låtsas blir avslöjad kan hon bli chockad på riktigt, eftersom den personen lyckats bygga upp ett kollektiv av tillit omkring sig, i vilket hon själv är medlem.”

Detta demonstreras i till exempel Shakespeares Kung Lear, där de elaka systrarna Goneril och Regan lever i en värld av fejkade känslor och poserande uppfattningar. De övertygar sin far att de älskar honom på djupet, fast de inte alls gör det. De har lurat alla, inklusive sig själva, att de inte är hjärtlösa. Den riktiga tragedin i Kung Lear börjar när de uppriktiga människorna – Kent, Cordelia, Edgar och Gloucester – fördrivsav dem som låtsas och ljuger.

Bruno vet att vissa inom kyrkan och inkvisitionen tveklöst ljuger när de talar om verklighetens beskaffenhet, medan andra bara låtsas vara övertygade i ett skådespel där alla hjälps åt att gestalta sina uppfattningar.

Giordano Bruno hoppas att England har vad han söker efter: en tjänst på ett universitet, skydd från inkvisitionen som börjat sprida sig långt utanför Spaniens och Italiens gränser och en möjlighet att arbeta vidare på sin filosofi och kosmologi. Siktet är inställt på Oxford, men till en början gör han sig hemmastadd hos mannen som blir hans mecenat – Michel de Castelnau. Castelnau är fransk ambassadör och som alla aristokrater värda namnet har han ett hov omkring sig. Kortväxta, glädjekvinnor, politiker, visa män, missbildade människor och hundar trängs om plats och uppmärksamhet i ett intrikat system av regler och hierarkier. De vanställda får sin herres puckelrygg att framstå som en petitess. De kortväxta vänder uppmärksamheten från den ”habsburgska hakan”, ett kraftfullt underbett till följd av inavel som bland annat den spanska kungafamiljen led av. Brunos nya hem, tillika ambassadörens residens, ligger på Butcher Row, en smal passage mellan Fleet Street och Themsens flodbankar. Londons centrum och det kungliga slottet i Whitehall ligger inom räckhåll med båt eller promenad. Den här delen av staden är utplånad i dag, först av den stora branden 1666, sedan av den viktorianska tidens nybyggen och till sist av Hitlers blitz, med undantag för en motståndskraftig byggnad – The Inns of Court – ett gotiskt vidunder vars trånga fönster lägger beslag på allt ljus de får från den nordeuropeiska himlen. En himmel som inte har mycket gemensamt med den som Bruno växte upp under i Neapel.

Den kultur som möter Giordano Bruno i London tar andan ur honom. Män slår ihjäl varandra inför publik för pengar. Några få kvarter från huset han bor i pågår gratis ”underhållning”: man har bundit fast två björnar med kedjor och låter hundar attackera dem inför massans uppspelta tjut. I England händer också något som aldrig har hänt Bruno under hans resor: man gör sig löjlig över hans dialekt. I stället för att koncentrera sig på vad han säger, intresserar man sig bara för hur han säger det. Han talar flera språk och bryter på engelska lika mycket som på tyska och franska. När han så småningom börjar hålla sina anföranden i Oxford blir han utskrattad och återvänder efter en tid utan hopp om anställning till London och beger sig sedan vidare till Frankrike. Bruno har inte mycket packning med sig när han ger sig i väg, bara några böcker och få ombyten. Ingen som ser honom har en aning om hur mycket han egentligen bär på och att kanske ingen man i hela världen reser med mer bagage än han.

Giordano Bruno har utvecklat en teknik som gör att han kan bära på otaliga minnespalats. I dem har han lagrat svindlande mycket information från böcker han läst och samtal han haft. Politiker i den romerska senaten har använt sig av samma sorts teknik, vilket låtit dem hålla tal i flera timmar utan att behöva stöd. Bruno undervisar i denna minnesteknik som han menar inte bara är till för att katalogisera kunskap. Den är också nyckeln till sanningen om verkligheten. Genom att ”minnas” utforskar han psykets djup och själens anatomi. Det han upptäckter i sitt inre kosmos ger honom insikter om verkligheten och människan som inte är förenliga med kyrkans dogmer. Bruno är övertygad om att hans inre verklighet är något som speglar verkligheten utanför honom.

Tanken att världen finns representerad i flera versionerär en idé somåterfinns hosPlaton och i denhermetiska filosofinsomär på modet vid den här tiden.Idévärlden är enligt Platon den sanna verkligheten medan sinnevärlden, alltså den värld människan kan uppfatta med sina sinnen, bara är en blek skugga av sanningen. En av den hermetiska filosofins principer är den så kallade lagen om korrespondens: ”Såsom ovan, så ock nedan; såsom nedan, så ock ovan.” Det betyder att det finns en spegling, en direkt koppling mellan olika nivåer av verkligheten, som mellan det gudomliga och det jordiska, makrokosmos och mikrokosmos. Det kan tolkas som att universum är ett enhetligt system där alla delar speglar varandra. Den här synen blir fundamentet i Brunos kosmologi, ontologi och syn på människan.

Det är under 1500- och 1600-talen som Kepler, Galileo, Copernicus och Newton lägger grunden för den vetenskap som under 1700- och 1800-talen sticker hål på religionens auktoritet. Samtidigt som kyrkan förlorar mark gör romantiken sitt inträde. Dess konstutövare vänder kyrkanryggen och erbjuder folket sin konst som frälsning. Högre vishet genom transcendenta upplevelser är nu något som inte endast religiös dyrkan och ritualer kan erbjuda.

I början av 1900-talet sker en ny vändning inom konsten.De tidiga modernisterna, som Stravinsky, Schönberg, Eliot, Pound och Matisse, är övertygade om att romantikens sentimentalitet, banalitet och kitsch har spridit sig om en pest bland massorna. Romantiken har lett till en kletig lågkultur som behöver bekämpas. Kartan som nostalgiska drömmare har ritat över verkligheten och livet stämmer inte överens med territoriet. Bort ska all konst som låtsas visa upp sanningen. Världen är full av naiva kulturkonsumenter som tar det falska för det sanna och uppriktiga. Människor begriper inte att det är kitsch de älskar och att de är fångar i lågkulturens syn på världen. Modernisterna ska rädda sin tid genom att göra konst som är en uppriktig spegling av den sanna verkligheten.

När man säger kitsch före andra världskriget menar man alltså konst som låtsas vara konst och väcker låtsaskänslor. Syftet med denna ”konst” är att lura åskådaren att hon känner något djupt och äkta när hon i själva verket inte känner något alls. Kitsch är tavlan med barnet som gråter de stora tårarna. Det är ett julkort av tomten i sin släde, det är en Coca Cola-reklamfilm och damnoveller. I Varats olidliga lätthet skriver Milan Kundera:

”Kitschen lockar fram två tårar av rörelse i snabb följd. Den första tåren säger: Vad det är vackert med barn som springer på en gräsmatta! Den andra tåren säger: Vad det är vackert att tillsammans med hela mänskligheten röras av barn som springer på en gräsmatta! Bara den andra tåren gör kitschen till kitsch. Människornas broderskap på jorden kan bara ha kitschen som bas.”

Modernisternas syn på konsten påminner mycket om Platons syn på verkligheten. I båda fallen framhålls vikten av att skilja ytliga imitationer från uppriktiga speglingar. Verkligheten finns där, det är den som är territoriet, sedan är det upp till konstnären, eller vetenskapsmannen, att göra en karta som så autentiskt som möjligt visar uppdess idévärld, som Platon skulle kalla den.

En dag, många år efter att Giordano Bruno lämnat London och bosatt sig i Padua, får han ett brev från Venedig. Brevskrivaren är en rik köpman vid namn Giovanni Mocenigo. Han erbjuder Bruno husrum och mat i sitt palats vid Canal Grande, mot att han lär honom den berömda minnestekniken. Bruno har längtat efter en tillvaro med mer frihet än den på universitetet där han undervisar. Han vill skriva böcker och i Venedig finns några av världens bästa tryckerier. Bruno säger upp sin tjänst som lärare i matematik (som två år senare ska tillfalla Galileo Galilei) och reser till den ovanliga staden som är byggd på pålar i Adriatiska havet.

Löftet om vad minnestekniken kan ge är åtråvärt, men metoden är krävande. Bruno har övat på den dagligen i hela sitt vuxna liv, men alla är inte lika disciplinerade som han. Mocenigo förstår inte fullt ut vad som faktiskt krävs av honom och efter ett halvår i palatset är Brunos uppdragsgivare missnöjd. Han tycker inte att han kan så mycket som han vill kunna. Bruno börjar känna sig trängd och antyder att han vill flytta ut. Mocenigo blir förnärmad och vägrar låta honom ge sig av. Han kräver att Bruno ska göra honom fullärd och när Bruno svarar att han lärt honom vad de kommit överens om låser Mocenigo in honom på vinden.

Sedan blir allt värre. Mocenigo kontaktar inkvisitionen och underlaget han ger dem är mer än tillräckligt för att Bruno ska förhöras och sedan fängslas. Vad Bruno sagt i palatset om Jesus och kosmos, om Jungfrun och helgonen, är sådant han sagt i många år.Han tror inte på kyrkans verklighetsbeskrivning, han säger detta rakt ut, utan att luras och utan att ljuga. I stället berättar han om sin en egen genomtänkta och minst sagt originella karta och avbild av sanningen och verkligheten.

Efter flera år i fängelse och otaliga förhör förbereds bålet på Campo di Fiore, blommornas torg, i centrala Rom. På askonsdagen den 17 februari år 1600 bränns han där levande, 52 år gammal.

Okorrumperade vetenskapsmän och konstnärer har i alla tider drivits av ett uppriktigt sökande efter och gestaltande av den för ögat osynliga verkligheten, oavsett om den innefattar naturlagar, kvantfysik eller det inre livet.

Vissa kartor består över tid, de flesta kastas bort. Geniala och originella kartritare fortsätter att konkurrera om samma utrymme med dem som fejkar genialitet, och alla tider har sina ”experter” som har svårt att bedöma skillnaden mellan vad som är autentiskt eller kitsch, men som låtsas vara övertygade om sin syn på saken.