Åtta skäl till att adhd-diagnoserna ökar

TEXT: SVEN BÖLTE

Det finns rationella orsaker bakom ökningen, vilka inte har att göra med att själva tillståndet skulle ha blivit vanligare.

LÄNGE ANTOG MAN att mellan 5 och 6 procent av alla barn har adhd, uppmärksamhets- och hyperaktivitetsstörning. Men i praktiken är siffrorna i dag högre. Socialstyrelsen rapporterar att 10,5 procent av pojkarna och 6 procent av flickorna i Sverige hade en adhd-diagnos år 2022, vilket är en halv gång mer än 2019. Myndigheten förutspår att siffrorna så småningom kommer att plana ut på 15 procent för pojkar och 11 procent för flickor. Den amerikanska hälsovårdsmyndigheten Centers for Disease Control and Prevention beräknar att förekomsten hos barn i USA år 2022 var 11,4 procent.

Vad kan skälen vara bakom denna häpnadsväckande ökning? Här är åtta möjliga orsaker, varav några överlappar och samverkar med varandra.

FLERA DIAGNOSER STÄLLS PÅ SAMMA PERSON
Tidigare rekommendationer i såväl diagnosmanualer som klinisk praktik var att antalet diagnoser hos en individ skulle begränsas till den mest framträdande, liksom att inte alls ställa vissa kombinationer av diagnoser – till exempel autism och adhd. I dag är det tvärtom rekommenderat och vanligt inom psykiatrin att ställa så många diagnoser som behövs för att på ett meningsfullt sätt beskriva och täcka in en persons symtom och utmaningar.

ÖKAD KUNSKAP OCH MEDVETENHET HOS YRKESVERKSAMMA INOM VÅRD OCH SKOLA
I dag finns en ny generation av professionella personer med högre medvetenhet och mer kunskap om adhd. Det har lett till tidigare upptäckt och till att adhd diagnostiseras hos grupper som tidigare försummats, särskilt flickor och kvinnor – men även vuxna i allmänhet.

MINSKAD STIGMATISERING
Adhd är betydligt mindre stigmatiserat än tidigare. Vårdpersonal tvekar mindre inför att ställa diagnosen, och de som får den känner sig mindre stigmatiserade. För allt färre människor ger adhd negativa associationer och blir i stället en naturlig del av människors identitet.

DET MODERNA SAMHÄLLET STÄLLER HÖGRE KRAV PÅ KOGNITIVA FÄRDIGHETER
Adhd är inte en sjukdom, utan en uppsättning kognitiva funktioner på problemskapande nivå som även finns hos den allmänna befolkningen på en mer funktionell nivå, till exempel lägre förmåga att reglera uppmärksamhet (koncentration), impulser och aktivitetsnivå. Moderna samhällen är snabba och komplexa, vilket ställer höga krav på kognitiva egenskaper. Personer med lägre färdigheter inom dessa viktiga kognitiva områden behöver därför anstränga sig betydligt för att klara av vardagens krav och kan i vissa fall få en adhd-diagnos om de inte gör det.

HÖGRE FÖRVÄNTNINGAR PÅ HÄLSA OCH PRESTATION
Människors förväntningar på egna och andras prestationer och hälsa ökar. Den ”sociala baslinjen” för genomsnittlig hälsa och prestationsförmåga är högre i dag. Därför kan människor uttrycka oro för sin egen och andras funktionsförmåga tidigare och oftare, och anta att adhd kan vara en förklaring.

FÖRÄNDRINGAR I SKOLORNA HAR LETT TILL ATT FLER ELEVER HAR DET SVÅRT
Skolorna har genomgått stora förändringar när det gäller undervisningen, till exempel digitalisering och mer projekt- och gruppbaserat lärande, samt mycket mer självstyrd undervisning.
Dessa förändringar har lett till en mindre tydlig inlärningsmiljö, inklusive ökade krav på elevernas motivation och deras kognitiva färdigheter, faktorer som kan göra det svårare även för elever med endast vissa drag av adhd att lyckas. Det har också lett till att skolor remitterar fler elever som de misstänker har adhd för utredning.

BESLUTSFATTARE PRIORITERAR BEDÖMNING
Politiker i många länder har försökt hantera de stigande diagnossiffrorna främst genom att göra diagnostiska utredningar mer tillgängliga, så att människor inte behöver vänta så länge på att få en diagnos.
Detta är förståeligt, men det driver på an
talet diagnoser som ställs och fokuserar inte på att undvika diagnoser, till exempel genom att förbättra hur barn undervisas, förbättra arbetsplatser så att de blir mer toleranta för neurologisk mångfald och erbjuda stöd utan krav på att en person har en diagnos.

DIAGNOS GARANTERAR TILLGÅNG TILL STÖD OCH RESURSER
I de flesta länder är samhället uppbyggt så att en klinisk diagnos är det enda som garanterar att personer och familjer får tillgång till stöd och resurser. I allmänhet görs inte mycket för personer utan diagnos, eftersom berörda instanser inte får någon ersättning och därför är mindre förpliktigade att vidta åtgärder.
Av det skälet är det mer sannolikt att personer i behov av stöd eftersträvar att få en diagnos. Och vårdgivarna är mer benägna att hjälpa dem genom att ställa en diagnos, även om personen inte riktigt uppfyller diagnoskriterierna för adhd – ett fenomen som kallas ”diagnostisk uppgradering”.
Artikeln har tidigare publicerats på theconversation.com.

Klargörande
Artikeln ”En pingstförsamling kollapsar” i Sans 3-2025 var en redaktionellt sammanställd version av utdrag ur författarnas bok om Karisma, inte en text som författarna skrivit särskilt.