I begynnelsen var prompten

Text: Pierre Diavisoo

Fyra timmar var allt som krävdes för att skapa ett musikalbum: en röst, texter, musik, omslag – allt publicerat på Spotify, Apple Music och TikTok. Inga studior, inga instrument, inga tidigare erfarenheter av musikproduktion. Bara en idé, ett uttryck som artikelförfattaren ville höra, och ett verktyg: artificiell intelligens.

Vi har länge föreställt oss att kreativitet kräver tid, teknik och talang. Och det var sant – tills nu.

När jag satte mig vid datorn hade jag ingen färdig idé, bara en intuitiv riktning: jag ville höra något autentiskt, något med en känsla av liv, skuld, längtan och nåd. Jag använde ChatGPT och ljudverktyget Suno. Min metod var enkel men konsekvent: jag gav modellerna instruktioner – inte att skapa ”något bra”, utan att gestalta specifika känslor med musikalisk och lyrisk precision. Jag avvisade systematiskt varje förslag som kändes artificiellt eller ytligt, och efter bara några timmars arbete existerade plötsligt en ny persona: Miss Mama May.

Mama May, som nu sjöng med trovärdig sorg och ömhet, har aldrig funnits. Men hennes röst, skapad från en prompt, bar på en mänsklig närvaro som väckte känslor jag inte själv var beredd på:

I smiled at your daughter
Like she wasn’t mine too
…
I burned the dress in the backyard
The one you liked best
It smelled like the nights
You wouldn’t let me rest

Det var inte imitation. Inte pastisch. Det var något nytt: en känsla utan källa, en röst utan kropp.

Musikindustrin har länge fungerat som grindvakt: studior, producenter, distributörer och experter har satt reglerna. Men det jag gjorde med Mama May är inte ett angrepp på industrin – det är ett konstaterande av dess irrelevans. När det kostar noll och tar några timmar i stället för flera år att skapa professionell musik, återstår ingenting av grindvaktens makt.

Musikindustrin trodde att Napster var hotet, den olovliga fildelningstjänst för musik som skapades av några studenter år 1999. Det var det inte. Det var bara en varning. AI är dess verkliga fall.

AI förändrar inte bara processen – den förändrar själva villkoren för skapande. Den frågar inte vem du är. Den svarar bara om något verkligt rör sig i dig. Annars blir det tomt. Men om din vilja är klar, förstärker AI dina tankar som om du kopplat in din hjärna i ett större nervsystem – ett som sträcker sig genom språk, historia och mänskligt minne.

Jag spelade det nyskapade albumet på repeat i flera dagar. Det var ljud som smekte mina sinnen med kirurgisk precision – exakt vad jag innerst inne ville höra. Och då slog det mig: det här är Narcissus, han som gick förlorad i sin egen spegelbild.

Vad innebär detta egentligen? Det är som att stå på stranden och se segel vid horisonten – utan att förstå att det man ser är slutet på världen man känner.

Kanske innebär det att vår roll förändras: från skapare till uttolkare, från hantverkare till dirigenter för krafter större än oss själva.
Platon menade att poeten inte är upphovsman, utan ett redskap för något större – en kanal för det gudomligas tilltal – men i dag ser vi det med brutal tydlighet: att skapa handlar heller inte längre om teknik eller kunskap, utan enbart om riktning och intention.

Och kanske är det just detta som skrämmer mest. Att illusionen om det unika, mänskliga skapandet inte längre går att upprätthålla. Vi är inte skapare av idéer, vi är deras bärare, genomflöden. Konstnärens ego är inte längre relevant. Det enda som återstår är frågan: Vad är det vi vill säga?

Du tror kanske att du står utanför detta. Att det bara är teknik. Att det handlar om musik, estetik, arbetsmarknad eller sociologi. Men det gör det inte. Det skifte som nu sker rör inte bara branscher och ekonomi – det skakar om vår bild av jaget, av skapandet, av friheten. Och till sist: bilden av vem, om någon, som har sista ordet.

Michelangelo sa att skulpturen redan fanns inne i stenen – han behövde bara ta bort det överflödiga, det som dolde den.

AI gör detsamma med oss. Det skalar bort friktionen, expertrollen, produktionskraven – och blottar det som redan fanns där: riktningen, viljan, Ordet.

Det skapar inget nytt. Det avslöjar vad som blir kvar när varje hierarki fallit och varje illusion förlorat sin funktion.

När skapandet blir omedelbart, när kostnaden är noll, återstår bara essensen av varför vi uttrycker oss över huvud taget. Vi har tagit bort allt annat – det som återstår är Ordet självt, kanaliserat direkt, utan omvägar.

I begynnelsen var Ordet. Eller prompten.
Nu är vi tillbaka – nakna inför det som alltid varit där.

Cirkeln är sluten.