På osäker mark

Text: Anna Victoria Hallberg

När artikelförfattaren var student i Oxford på 1990-talet upptäckte hon att moralfilosofen och romanförfattaren Iris Murdoch bodde på parallellgatan. De träffades aldrig, men sågs kanske i butiken eller på bussen.

Vi är barn av vår tid; det är obönhörligt så. Iris Murdoch (1919–99) har beskrivit hur tiden runt andra världskrigets utbrott gjorde henne uppmärksam på vad det innebär att i ett slag förlora allt, och hon bekände också för sin lärare, filologen Eduard Fraenkel, att hon ofta plågades av dåligt samvete över egna privilegier.

Att vara oönskad och utan riktning i tillvaron, ett öde som drabbar många européer tvingade på flykt under kriget, är en erfarenhet som engagerar Murdoch och som hon återvänder till i sitt skrivande. Hur känns det att mer eller mindre över en natt bli flykting? När man inte självmant valt att lämna ett liv med kanske lite trista konturer, utan har tvingats iväg? Kan man rota sig som individ i det nya när omgivningen är fientligt inställd? På vilka sätt yttrar sig trauman från det förgångna i nutid?

Jag har börjat känna mig hemma i England, men ibland påminns jag om att jag lever i en främmande kultur. Insikten kommer när jag ovetande ställer frågor om varför alla plötsligt en dag bär djupröda vallmobroscher på kavajslaget. Förvånat (och med en underförstådd skakning på huvudet) får jag svaret att poppy appeal är ett sätt att minnas soldater som stupat i krig. Blomman är en symbol för att inte glömma. Den är ett personligt val, inte obligatorisk, men jag ser att mångas ansikten förändras, det blir vördnadsfullt, när de möter människor ute på stan som har fäst en vallmoblomma vid bröstet. Stämningen blir i ett ögonblick högtidlig. Blomman ska påminna om att när landskapet bombades och förvandlades till lera fanns ett anmärkningsvärt undantag, den klarröda flandervallmon, som bredde ut sig över fälten. Den kanadensiske läkaren överstelöjtnant John McCrae skrev dikten ”På Flanderns fält” 1915 i form av en rondå, ett lyriskt versmått inom den franska poesin, för att hedra de döda som stupat i första världskriget. Mellanstrofen lyder:

Vi är de döda.
Bara för några dagar sen
Levde vi, kände gryningen, såg solnedgången glöda,
Älskade och blev älskade, och nu ligger vi
På Flanderns fält

Dikten reciteras på radio en kväll, och det är rörande att lyssna till ord vars innehåll är upphöjt men abstrakt obekant för mig. Som 19-åring präglad av 1990-talets budskap om fria marknader, globalisering och ökad ekonomisk och mänsklig rörlighet, och att Sverige borde gå med i EU, ligger tankar på krig långt borta. Berlinmuren har nyss fallit.
På senare tid har avståndet till de erfarenheter av krig som var en del av Iris Murdochs vardag krympt. Ondskan som hon och hennes vänner i Oxford beskriver, som de vänder och vrider på när de möts på seminarier och promenader kring universitetsparkerna, är nära igen. Jag talar med människor i min omgivning om en värld som är vår nu, den är auktoritär och fientlig till frihet och det lekfullt prövande, och det obehagliga är att skiftet gått så fort. Demonin försvann givetvis aldrig från Europa, människans mörker är stort, men nu är hela världen i förhöjd beredskap.

Pandemier, klimathot, totalitära strömningar, avdemokratisering och invasionskrig i Europa. Kontraktet mellan staten och medborgaren hänger på en allt lösare tråd. Institutionerna utmanas av de krafter som borde vilja skydda dem.

Jämsides med allvaret vittnar samlingen Iris Murdoch: A writer at war: Letters & diaries 1939–45 om att krig också har en vardagligt praktisk sida. När Murdoch skriver dagbok och brev från sin tid som utposterad av UNRRA (United Nations Relief and Rehabilitation Administration) på olika platser i Europa är hon väldigt upptagen av den slöa postgången.

På måndag reser jag till Antwerpen, min inställning till det hela är obekymrad. Vart som helst i kära gamla hemska Europa, bara man kan skicka brev till Prag och Varat och intet är med mig.

Hon berättar om att åka skidor och att bli hänförd av alpernas skönhet, om den trista maten, sjöarna utanför Salzburg. Kriget interfolieras med hennes egna försök att skriva och få sin skönlitteratur publicerad. Ibland förvånas jag av att hon inte skriver mer om politiken och ondskan i breven och dagboken från den här tiden, men sedan påminns jag om hur mycket perioden genomsyrar hennes fiktion. Iris är en romanförfattare som porträtterar soldater i flera romaner, alltid sympatiskt och medkännande, som om hennes undermedvetna arbetade i det tysta för att registrera faktiska händelser och sedan skapa fritt.

Min mamma lutar sig mot köksbänken i huset, ställer ner tekannan och säger: ”Kanske gjorde situationen i Europa att det var skönt för Ayer, Ryle och Hare att rikta tanken mot språkets detaljer?” Vi pratar om filosoferna som Murdoch polemiserade emot. ”Filosofiskt introverta aktiviteter skingrade kanske deras oro”, föreslår min mor, och hon för sedan ett resonemang om Elizabeth Anscombes teorier om avsikt och hur Anscombes systematiska undersökning av avsikt resulterar i 52 paragrafer som introduceras under huvudrubrikerna Framtida avsikt, Avsiktligt handlande samt Avsikt i handlande. Filosofins huvuduppgift, menade Anscombe, är i det här sammanhanget att avslöja och beskriva enheten mellan dessa tre. Exemplen på respektive innebörd av avsikt är många och utförliga, vanligen hämtade från vardagliga situationer men trots det tämligen omständliga och snåriga. ”Ett sätt att förtydliga vad hon menar kan vara att se Anscombes egen utläggning som en demonstration av de tre betydelserna”, fortsätter mamma. I så fall skulle framtida avsikter kunna illustreras av att Anscombe avser att färdigställa sin skrift, avsiktligt handlande av att hon skriver, samt avsikt i själva handlingen att hon de facto skriver avsiktligt, alltså har en intention med sin argumentation. Motiv, önskningar, syfte, beslut och viljans frihet är här fundamentala frågor.

Mamma pausar. ”Om man är under bombardemang är det nog en tillflykt som blir existentiellt lugnande, att undersöka logiska satser och språkliga intentioner på en detaljrik nivå.” Ja, det är en nog sant. ”Också den logiska positivismen bidrog med viktiga filosofiska frågor”, tillägger hon och tittar lite uppfordrande på mig.

Jag är intresserad av Iris Murdochs tankar kring ånger och hur det är ett begrepp som skiftar mening över tid, och jag frågar mamma om hon på rak arm kan komma på något hon ångrar i sitt liv. Vi bestämmer oss för att ta en promenad och rör oss mot Botaniska trädgården i Göteborg. Hon går raskt, fortfarande, och jag hinner tänka att om bara några år kommer vi att vandra runt Landala Egnahem, där hon bor, i långsammare tempo. ”Vad man ångrar är sällan det man tror att man ska ångra”, säger mamma medan hon sparkar till en kotte. ”Tiden gör något med hur jag ser på livet”, fortsätter hon. Hon pratar om händelser och smärtsamma beslut, och när jag lyssnar till henne framträder det tydligt att hon sällan verkar ångra att saker skedde men emellanåt hur det blev. Intentionen, som enligt Anscombe bär just en specifik avsikt, kanske blir tydlig i efterhand när den manifesteras för oss i en annan form, i likhet med att vi förstår livet i efterhand men bara kan leva i nuet. Avsikten med ett beslut eller ett initiativ får oanade konsekvenser och vad gör vi med efterspelet?

”Att ta svåra beslut kräver hänsynstaganden a priori”, säger mamma med eftertryck. Det hon sedan berättar är, som författaren Martin Amis uttryckte saken när han återgav en brevväxling med författaren Julian Barnes i The war against cliché (2001), min mammas copyright, men jag kommer på mig själv med att jubla inombords när hon lägger ut texten om ånger eftersom hennes ord är omedvetna men distinkta ekon av Iris Murdochs idé om att ånger är en individuell aktivitet. Det är hon som ångrar, och jag hinner tänka att Iris hade rätt i att akten att ångra är personlig eftersom jag själv varken minns eller tycker att det som mamma ångrar är särskilt betydelsefullt. Precis när jag ska vända mig mot mamma för att omfamna henne kommer en hund utan koppel springande rakt emot oss.