Den sista människan

TEXT: Victoria Larm.

Jean-Baptiste Grenouille föddes en kvav sommardag år 1738. Hettan låg blytung över kyrkogården som låg intill fiskståndet där hans mor stod och fjällade löjor, sekunder innan värkarna satte in. Hennes näsa var sedan länge avtrubbad för dofterna som ständigt vilade över Paris: likvagnar som skramlade bort från Hôtel Dieu, svavel och svett, otvättade kläder, ruttna tänder, uthällda pottor. Bonden stank lika mycket som prästen. Floden stank, vinden stank, och om luften var kväljande utomhus, så var den ännu värre inomhus.

Men inget av detta bekom, som sagt, Grenouilles mor särskilt mycket. Det som verkligen störde henne var att hon var gravid, igen, och att hon liksom de tidigare gångerna skulle tvingas föda medan hon arbetade. Under bordet låg högar av avhuggna fiskhuvuden och inälvor, och det var där, ner bland renset, som barnet slank ut.

Blodig, liten och tack och lov tyst. En välsignelse, tänkte modern som inte var gift. Om han var död kunde pojken spolas bort tillsammans med dagens avfall, när kvällen kom. Sittande på huk skar hon loss navelsträngen med samma kniv som hon nyss skurit upp en fiskbuk med. Men till hennes förskräckelse började knytet där under att skrika. Barnet hade överlevt, och det var ett mycket märkligt barn som hade gjort sitt intåg i världen.

Så börjar den tyske författaren Patrick Süskinds roman Parfymen, en världssuccé från 1985. Huvudpersonen Jean-Baptiste Grenouille hade en så utvecklad förmåga att känna dofter att han kunde urskilja och minnas tusentals av dem med absolut precision. Han förstod världen genom näsan, som andra förstår den genom ord. Han kunde orientera sig genom små skiftningar i luft och hud, uppfatta en människa på meters avstånd bara genom hennes individuella doftsignatur.

Vad som också var unikt med honom var att han själv saknade doft. Han kunde känna av alla andra, men han kunde inte känna sig själv. I en värld där allt hade en lukt, där varje människa bar sitt eget osynliga avtryck, var han – i ett mycket konkret avseende – tom. Han fanns där, men lämnade inga spår. Han registrerade världen, men världen registrerade inte honom.

Just därför går det att läsa Grenouille inte bara som en litterär figur, utan som en symbol för ett filosofiskt öde: Friedrich Nietzsches sista människa – den som kan uppleva allt, men som saknar en inre kärna. Som dras med av sina sinnliga drifter utan förmåga att förstå sig själv. Som har tillgång till alla andras dofter, men saknar en egen.

Begreppet ”den sista människan” förekommer i Nietzsches Så talade Zarathustra från 1883. Där beskrev han inte en framtid präglad av katastrofer och kaos – tvärtom. Det han fruktade mest var människan som slutat längta, slutat riskera något, slutat sträva efter sanning, skönhet eller djup samhörighet. Den sista människan ville vara trygg, slippa smärta och ha relationer som bara rörde vid ytan. Hon föredrog bekvämlighet framför mening, trivsel framför utveckling.

Man kan tänka sig henne som en människa som kan uppfatta världen i detalj med hjälp av sin mobiltelefon – varje nyhet, varje bild, varje röst – men där inget riktigt berör henne på djupet. Hon lägger till, sparar, samlar, men låter få saker sjunka in. Huvudfokuset är konsumtion och stimuli. Hon vill inte bli kallad, hon vill bli underhållen.

Detta påminner om den fiktiva personen Grenouilles sätt att vara i världen. För honom är världen ett objekt. Något att utnyttja, destillera och konsumera. Dofter av andra blir något han samlar på, inte något han möter. Men vad menade Nietzsche låg bakom att vi människor började bete oss som ”de sista människorna” – och varför var hans framtidsutsikt så dyster?

Friedrich Nietzache (1844–1900) föddes, utbildades och levde i ett Europa där omtumlande och genomgripande förändringar hade skett på kort tid: upplysningen, industrialiseringen, sekulariseringen. Lägg därtill den vetenskapliga revolutionen och kanske allra viktigast: de demokratiska och sociala reformerna under 1800-talet. Allt detta var i sig stora framsteg, Nietzsche förnekade inte det, men med dem följde en ny moral: trygghetens moral.

Enligt Nietzsche satte denna moral bekvämlighet före storhet, fred före risk, medelmåttighet och konsensus före excellens. Samhällets institutioner började se människan som något som främst skulle skyddas, inte utmanas. Det viktigaste blev att undvika skada, inte att möjliggöra förvandling och utveckling.

Resultatet blev, enligt Nietzsche, en mentalitetsförändring. En människa som hellre undvek lidande än sökte mening. Någon vars främsta drivkrafter var att reducera risker, i stället för att vara beredd att riskera något för det som man anade var sant och viktigt. Det vill säga: en människa som nöjde sig.

Nietzsche var på många sätt en antites till vår tids framstegsoptimister – mest känd bland dem: Steven Pinker. Där Pinker ser historien som en kurva av gradvis förbättring, såg Nietzsche något annat: en förlust av djup. Pinker pekar på fallande våldsnivåer, ökad medellivslängd, bättre levnadsstandard – och tolkar det som tecken på att mänskligheten blir klokare, mer human, mer upplyst. Nietzsche skulle ha skakat på huvudet.

För honom var detta bara symtom på ett tilltagande förfall. Vad hjälper det människan att hon lever längre, om hon inte längre vet varför? Vad betyder freden, om det inte finns något som hon är beredd att stå upp för? Vad spelar hälsan för roll, om vårt inre förtvinar?

Många av oss lever i tillvaron som Pinker lyfter fram som den bästa av världar: vi har säker sjukvård, tillgång till utbildning, demokratiska rättigheter, ett varmt hem och pensionsförsäkringar. Vi har mer frihet och rättigheter än någon generation före oss. Ändå tar fler män livet av sig än någonsin, det rapporteras ständigt om den stigande mentala ohälsan och många där ute går till sängs med en vag känsla av tomhet och oro utan fäste. Våra liv är trygga, åtminstone i jämförelse med många andras, och även om vi inte kan peka på en yttre nöd, känner vi en inre.

Det är den nöden Nietzsche ville tala om. Den hunger som uppstår när människan inte längre bara frågar: Hur ska jag överleva? utan: Varför ska jag leva? Det är där frågan om mening uppstår.

Vad händer med längtan hos en människa som inte längre förmår bära den själv? Nietzsche menade att den inte försvinner – den sublimeras. Och det är här vår tid blir filosofiskt intressant. För när människan inte orkar stå ensam med sin längtan efter mening, lägger hon den i händerna på kollektiva rörelser. Hon går upp i nationen, i ideologin, i folket, i revolutionen. Hon säger ”vi”, när hon innerst inne menar: ”Snälla, ta ansvaret ifrån mig.” För Nietzsche var detta inte uttryck för styrka, utan för kapitulation. Flockens moral, kallade han det: tryggheten i att ha rätt utan att behöva söka sanningen. Massrörelsen erbjuder något mycket lockande – identitet utan självinsikt, riktning utan inre arbete, mening utan risk. ”I massan slipper jag den jag är – därför älskar jag den.” Det var så han beskrev flockens psykologiska logik. Massrörelsen skapar inte självständig mening – den ersätter den. Den dämpar hungern, men stillar den inte. Den ger tröst, men aldrig transformation. Nietzsche såg inte de stora rörelserna som bevis på övertygelse, utan på trötthet. Inte på styrka, utan på en existentiell lättnad: att slippa vara ensam med sig själv.

Om jag kokar ner brytpunkten mellan Pinkers och Nietzsches olika syn på moderniteten kommer jag fram till följande fråga: Måste alla framsteg kring rättigheter, medicin, utbildning och demokrati stå i konflikt med människans strävan efter ett meningsfullt liv? Är det så att vi har låtit den yttre tryggheten ta den plats som tillhör den inre riktningen?

Jag debatterade just detta med journalisten Eric Schüldt för några år sedan. Jag försvarade framstegsberättelsen och använde statistik, han talade om själen. Jag argumenterade för vacciner, läskunnighet och fallande barnadödlighet. Det gjorde han också. Men han menade att frågan om människans riktning inte kan besvaras med grafer. Att människan inte bara behöver överleva, utan ha något att leva för. Där hade han rätt, och där hade även Nietzsche rätt. Problemet uppstår först när vi börjar tro att trygghet i sig är livets mål. Framstegen är inte problemet – det är när vi använder dem som slutdestination, i stället för som en infrastruktur för att bygga autentiska liv.

För det Nietzsche varnade för var inte ett samhälle där människor lever längre eller slipper fattigdom. Han fruktade ett samhälle där vi har vant oss av vid att ställa oss ansikte mot ansikte med de stora existentiella frågorna. Där vi inte längre vågar fråga: Vem är jag? Vad är mitt liv värt att offras för? Vad är jag kallad till?

Nietzsche var inte en romantiker i ordets sentimentala bemärkelse – han ville inte tillbaka till feodalism, sjukdom eller vidskepelse. Det han förkastade var hur människor började använda framstegen som ett substitut, som en ersättning för det arbete varje människa måste göra i sitt eget inre.

Han såg lidandet som något annat än ett medicinskt tillstånd eller ett socialt problem. Lidandet var, i hans tänkande, en existentiell råvara. Något man måste lära sig att arbeta med. Inte för att glorifiera smärtan, utan för att människan i mötet med det svåra har möjlighet att få syn på en djupare version av sig själv och få en mer insiktsfull relation till sin vilja, sin riktning, sina värderingar.

Han skrev: ”Viljan föds där motståndet börjar.” Det är först när något står i vägen som människan tvingas ta reda på vad hon vill. När hon drabbas av en förlust, ett svek, en sjukdom, en misslyckad relation, kan hon antingen försöka bedöva allt – eller låta smärtan ställa svåra frågor: Vad är viktigt? Vad vill jag inte slarva bort? Vem vill jag vara nu?

Nietzsche fruktade inte krig, smärta eller kris i sig – han fruktade att människan skulle gå in i ett vegeterande tillstånd. Där allt kunde kompenseras, bytas ut, ersättas. Där lidandet bara sågs som ett fel i systemet, inte som en signal och möjlighet till fördjupad insikt om sig själv.

Övermänniskan, i Nietzsches mening, var inte ett kallt ideal. Det var inte en superhjälte eller en elit. Det var en människa som hade återvunnit sin vilja. En som hade blivit subjekt i sitt eget liv. Som hade hittat sin kärna och agerade i enlighet med den. Det var någon som sa ja inte bara till det ljusa, utan också till det svåra. Hon sökte inte trygghet, hon sökte riktning. Hon väntade inte på mening, hon skapade den.

Nietzsches tanke om övermänniskan har ofta slentrianmässigt reducerats till styrka, makt eller dominans. Men hos Nietzsche var styrkan aldrig hård. Den var porös och levande. Det handlade inte om en människa som reste sig över andra, utan om en människa som långsamt reste sig inom sig själv. Den som slutade leva sitt liv som ett svar på andras förväntningar, och i stället började leva som ett svar på något som rörde sig i henne.

Det ska verkligen understrykas att han såg på sin samtids massrörelser – särskilt nationalismen – med avsky. För honom var nationell stolthet ett hinder för individuell förvandling. I stället för att höja människan, jämnade nationalismen ut henne och gödde en destruktiv flockmentalitet. Den gav henne en identitet, men tog ifrån henne ansvaret.

När människor senare använde hans ord för att rättfärdiga renhet, makt och överhöghet, var det i själva verket en kapitulation inför rädsla, inte ett fullföljande av hans vision. De använde hans språk, men för att undvika just det Nietzsche ville åt: den existentiella utsattheten, kravet på inre ansvar, den långsamma upptäckten av att frihet inte är en rättighet – utan en börda.

Övermänniskan stod inte ovanför livet. Det var någon som stod i det. Inte skyddad från dess svärta, men heller inte förlamad av den. Hon använde inte styrkan för att dominera, utan för att bära ansvaret för sitt eget liv.

En dag, många år senare, återvände Grenouille till fiskmarknaden där allt en gång hade börjat. Världen kände honom då som den främste parfymören i sin tid – ett geni vars skapelser hade fått hertigar att gråta, påvar att svimma, älskare att falla på knä. I fickan hade han sitt mästerverk – parfymen som kunde väcka kärlekens illusion i varenda människa. Han hade destillerat den ur unga flickors hud, samlat deras dofter i flaskor, kokat ner världen till en enda droppe.

Han hade uppnått något som liknade den moderna drömmen: universell beundran, kärlek utan krav, kontroll utan ansvar. Genom parfymen kunde han få människor att älska honom, utan att själv behöva vara älskvärd.

Grenouille hällde parfymen över sig och människorna omkring honom fick vittring på något de aldrig hade känt förut.

De kastade sig över honom i extas. Slet loss hans kläder, hans hår, hans hud. Någon bet i hans axel, en annan högg efter hans hals. Blodet sprutade. Kroppen trasades upp. Kvar blev bara trasiga tygstycken. Och den där doften, som dröjde sig kvar till gryningen. Sedan försvann den också. Han visste att det var självmord att hälla sin skapelse över sig själv. Han lät människorna slita isär honom, och tomheten han hade inom sig.

Trygghet i sig behöver såklart inte vara grogrund för en bristande kontakt med mening. Framsteg behöver inte utesluta strävan. Men vi måste – mitt i rättigheterna, vaccinationerna, skolsystemen, tryggheten – våga axla den existentiella hunger som hör till att vara människa. Vi kan göra detta genom att läsa, genom att inte undvika relationer och människor som gör oss obekväma ibland, genom regelbunden självreflektion, genom att slipa vår urskillningsförmåga för när det är dags att tala, och när det är dags att lyssna. Genom att våga erkänna våra brister och genom att älska och låta oss förvandlas.

Nietzsche gav oss ingen modell. Han gav oss ett rop. En eld. Ett kall: att bli dem vi är.

Och det är det Grenouille aldrig blev.