Högern och vänstern

TEXT: Torbjörn Elensky

Vår uppdelning mellan höger och vänster i politiken är från början helt rumslig. Den uppstod i den franska revolutionen där de mer radikala samlade sig till vänster, medan de försiktiga satte sig till höger. Motsvarande rumsliga uppdelning fanns redan tidigare i det engelska parlamentet, och revolutionärerna var i hög grad inspirerade av dess former, så kanske kom även denna uppdelning ursprungligen därifrån. Den fick dock ett annat innehåll i Frankrike, där det från början föll sig så att den vänstra sidan var den radikala, progressiva, medan den högra var försiktigare och mer konservativ. Uppdelningens dynamik verkar ha drivits på lika mycket av att man mobbades ut om man inte röstade med den grupp man satt med som av att meningsfränder slutit sig samman för att stödja varandra.

Men höger–vänster har inte bara med rummet att göra. Uppdelningen kan också syfta på samhället som en kropp med två halvor vilka samverkar till en organisk helhet. Den metaforen kan verka lockande, men kan även leda till olika former av fascism och nationell socialism. Även om individualismen och dess begränsningar kan diskuteras, så är det de individuella fri- och rättigheterna som är grunden för vår demokrati. I vår hyperindividualistiska tid är inte kroppsmetaforen särskilt gångbar för den politiska dikotomin, men den kan komma igen, den som alla andra idéer. Vissa typer av högerpopulism tenderar exempelvis att se folket som en kropp med en gemensam vilja, som det de kallar eliten på olika sätt försöker skada, främst genom invandring men även genderism och liknande.

Redan tidigt splittrades de båda sidorna i mindre grupper – extremvänster, extremhöger, såväl som moderata falanger av olika slag – vilka i sin tur utvecklade sin inre dynamik sinsemellan. Och, kanske mest talande av allt: det uppstod en mitt, som i princip var med på alla reformer, men ville att de skulle ske lite långsammare. Motståndare till denna uppdelning fanns också tidigt, som baron Louis-Henri-Charles de Gauville som ville sätta sig till vänster för att kunna rösta mer självständigt, men som buades ut då han inte följde den sidans majoritet och därför tvingades att flytta tillbaka till högersidan.

Några år in i den revolutionära eran gjordes konstitutionella försök att bryta upp grupperna för att motverka känslan av att det parlamentariska arbetet var en batalj mellan olika trupper snarare än en församling för kunnig och saklig debatt om rådande förhållanden. Det misslyckades.

Det är svårt att definiera högern och vänstern på ett entydigt sätt som håller över tiden. Men det finns ändå återkommande tendenser som i synen på jämlikhet, frihet och rättvisa. För vänstern är ojämlikhet skadlig och snarast omoralisk, medan högern betraktar den som en nödvändighet för den samhälleliga dynamiken. Bägge menar att deras syn är den enda rättvisa. Men det handlar snarare om olika definitioner av rättvisa som ligger bakom de olika uppfattningarna om vad som är jämlikt. Vänstern anser att ökat gemensamt ägande och förvaltande är en förutsättning för att individerna ska befrias från kapitalismens bojor. Om inte kollektivet har möjligheten att utöva sina friheter är inte individerna fria. Högern å sin sida sätter alltid den principiella individuella friheten främst utan att egentligen ta hänsyn till att de stora olikheterna i ekonomiska och andra förutsättningar gör att människors frihet därmed i praktiken kan variera något alldeles enormt. Bägge anser sig stå för det enda rättvisa alternativet.

Vänstern har över tid haft större tro på vår förmåga till förnuftig planering och kollektiva projekt som kan svårgöra privata initiativ, men i förlängningen syftar alltså även detta till att frigöra individerna. För högern är det privata ägandet nyckeln till frihet och därmed även demokratin, medan det för vänstern är det gemensamma kollektiva ägandet och förvaltandet som är det sista avgörande steget på vägen mot en fullödig demokrati. Socialdemokratins lösning på detta var blandekonomi med privata vinster som kunde beskattas och användas till gemensamma investeringar. Det fungerar så länge det finns ett överskott och en växande ekonomi, men när skatterna blir så höga att de stryper investeringsviljan stannar den ekonomiska motorn och utan tillväxt blir det inget att fördela.

Vår tids massiva monopol på nätet i form av de främst amerikanska bolag som äger vår offentliga infrastruktur – Facebook, Google och så vidare – har gjort en handfull privatpersoner till en sorts globala furstar. Nätets dynamik, enligt vilken vinnaren tar allt och resten bara försvinner, har satt marknadskrafterna ur spel. Det är ett hot mot själva kapitalismen, som varken högern eller vänstern ännu verkar kunna hantera. Är det verkligen självklart att essentiell infrastruktur ska vara privatägd? Var går gränsen för privatiseringarna? Är privat alltid mest effektivt? Ägandefrågan är i vår svenska politiska debatt för tillfället koncentrerad på friskolor och sjukvård, men det är inte otänkbart att den kommer att bli mer central även då det gäller andra företeelser, alltifrån gruvdrift till nationell säkerhet. Och i skuggan lurar själva grundfrågan: Vad menar vi egentligen när vi säger ”demokrati”?

Rumsindelningen framstår som rätt statisk, men den kompletteras av begreppen progressiv respektive konservativ, alltså de framåtskridande som vill vidare i utvecklingen och de som vill bevara, inte stanna helt, men skynda långsamt. Sedan finns även de reaktionära, de som reagerar negativt på utvecklingen och skulle vilja vrida klockan tillbaka till ett tänkt tidigare idealtillstånd, l’ancien régime, den gamla regimen. I Sverige blandas konservativa och reaktionära ibland ihop, men de är inte samma sak.

Två andra viktiga återkommande uttryck är extrem och radikal. De bör också användas med viss försiktighet och betecknar rätt olika saker. Extremerna är extrema i förhållande till varandra och utifrån en tänkt mittpunkt. Den svenska mitten ligger längre till vänster än de flesta andra länders. Vårt utrymme till vänster har därmed länge varit mycket vidare än det till höger, men detta är något som förändras över tiden. Exempelvis har den svenska borgerligheten själv i princip utplånat den politiska konservatismen i landet, vilket bidragit till att öppna för att den kommer igen via SD. Radikal i sin tur kommer från roten ”radix”, som betyder just ”rot”. Att vara radikal är att gå till roten med saker, undersöka hur de verkligen ser ut i botten eller för den delen gräva upp något med rötterna, utrota det.

Det är inte givet att konservativ alltid betyder höger. Det finns konservativa drag även hos vänstern, särskilt då den betonar betydelsen av minoriteters gemenskaper och (icke-västliga) religiösa traditioner. Detta är tydligare i vissa andra europeiska länder, som Italien, där så olika vänstertänkare som poeten och filmaren Pier Paolo Pasolini och journalisten Giorgio Bocca under hela efterkrigstiden betonade det folkliga, lokala, sådant som dialekternas fortlevnad och betydelsen av folklig kultur.

Det finns också en radikal höger, som vill riva upp i princip hela samhällskontraktet och bygga om samhället från grunden. Inte minst i den typ av ideologi som utvecklats i och med anknytning till techbranschen. Libertarianer som Peter Thiel tycks i princip anse att demokratin är överstånden. Bland dessa finns en tendens att vilja överföra branschens ledord: move fast and break things, till samhället i stort. Trumps presidentskap innebär att denna managementideologi blivit politik i världens mäktigaste land, något som kommer att påverka oss i decennier framöver.

Somliga är även öppet accelerationistiska, vilket innebär att de anser att den destruktiva utveckling de ser i samtiden bör stimuleras, skyndas på, tills allt brakar samman av sig självt och vi kommer ut på andra sidan i en ny ordning. Olika former av accelerationism har historiskt förekommit också i den kommunistiska rörelsen, vilket innebar att den vände sig emot alla försök till kompromisser med kapitalismen – det var därför kommunistpartier ibland vägrade att samarbeta med socialdemokrater, vilka de Moskvatrogna under mellankrigstiden rentav kallade för socialfascister.

Även den nyfascistiska italienska tänkaren baron Julius Evola förespråkade en form av accelerationism. Man skulle enligt honom ”rida tigern”, bejaka kapitalismen och det rådande samhället med sikte på att det skulle rasa samman av sig själv och mynna ut i en ny typ av aristokratisk och andlig fascism. Likheterna mellan kommunism och denna typ av fascism är på detta plan slående. Denna metaideologi kommer att bli mer framträdande i takt med att de existerande systemen och överenskommelserna bryts ner, antagligen både i sin höger- och sin vänstervariant.