Byggda och bevarande bilder

TEXT Gustaf Elias

IKONISK ARKITEKTUR ÄR den som blir igenkänd, som utgör landmärken, signalbyggnader. Arkitektur kan inte längre uttryckas enbart som byggda fysiska strukturer, för arkitektur är numera bild: det är som bild vi först och mest upplever arkitektur i dag.

Exempelvis har en rad museer runt om i världen, från sena 1900-talets postmodernism till minimalismen in på 2020-talet, ritats och byggts med emfas på bildmässig effekt. Detta omvandlar själva museibyggnaderna och deras rumsligheter till bilder, snarare än att de faktiskt är idealiska rum att ställa ut konst i. Fokus hamnar på att skapa publika attraktioner. I vår rådande kultur, definierad av intensiv och repetitiv bildkonsumtion, premieras de bildmässigt attraktiva uttrycken.

Detta fokus på yttre utseende innebär ett skifte bort från modernisternas idé om form som konsekvens av funktionen. Det modernistiska idealet att utseende och planlösning ska följa ändamål och användning har ersatts av tonvikt på marknadsföring och varumärken. Det nya arkitektoniska credot är: Form follows branding.


EXEMPLET VALHALLABADET

I Göteborg har debatten varit lång och bitvis hätsk om ett badhus vara eller inte vara. Det för många göteborgare ikoniska Valhallabadet har i åratal stått under rivningshot för att ge plats åt ett nytt centralbad i stadens arenakvarter.

Valhallabadet var Nils Olssons vinnande bidrag ”3 ronder” i arkitekttävlingen 1948 för ett nytt bad i Göteborg. Det var arkitektur som även kammade hem Sveriges enda olympiska medalj i arkitektur – ett brons vid spelen i London samma år. Badet var en vision, ritad och uppförd i en annan politisk och samhällelig anda än i dag, den vi kommit att referera till som ”folkhemmet”. Tidsandan och badgästerna gjorde arkitekturen till ett folkhemsbad.

Det som byggnaden en gång var finns fysiskt kvar, dock endast delvis. Däribland badets mest ikoniska del, två monumentala glasmosaiker av Nils Wedel. I mycket är badet dock en tömd idé, vidmakthållen av nostalgi. Kanske har Valhallabadet nu gått sin sista rond?

Byggnaden är i dag blott en skugga i sitt omgivande stadslandskap, inträngd i ett brokigt kvarter tillsammans med Gothia Towers glasade skyskrapesilhuetter i internationell stil och inomhusarenan Scandinavium med sin unikt sviktande takform – även den en Göteborgssymbol under rivningshot.

Valhallabadets symboliska, nostalgiska och historiska värden räcker inte till i en värld som premierar det mer direkta och snabbavlästa framför symboliken. Bildmässigt överröstar och konkurrerar det ikoniska ut det symboliska i dag. Det som en gång var tycks nu kunna bli bevarat endast som ett slags minnesmärke, genom olika dispenser och undantag. Valhalla blir exempel på en ikonernas konflikt.

IKONISK ARKITEKTUR VINNER

Det gamla Valhallabadet får kämpa som ikon och har blivit ett omdebatterat bevarandeprojekt, eftersom dess typ av ikoniskt innehåll varken går att enas om eller paketera för den konsumistiska bildkult vi lever i. Badet klarar inte av att vara en kollektivt överenskommen, entydigt reproducerad och konsumerbar bild. Snarare blir badet meningsfullt som ikon först genom aspekter som dess namn och människors egna erfarenheter av badet.

Det är tänkbart att Valhallabadet kan bevaras och fortleva, men inte lika uppenbart som en bildmässig ikon som skulle passa samtidens flöden och kultur präglad av visuell konsumtion. För detta bad har blivit en signalbyggnad genom andra processer, mer genom att levas och ha levts, än genom att ses och ha setts. På så sätt hotar badet sig självt och sitt eget bevarande. Det är fullt möjligt att föreställa sig hur en ikon ersätts med en annan, ny eller uppdaterad. Men i detta fall är ersättningen inte lika uppenbar, eftersom en typ av ikon ska ersättas med en annan typ: en levd ikon ska ersättas med bildikon.

När Göteborgs stad hösten 2025 publicerade den nya tävlingens juryutlåtanden tillsammans med visionsbilder för nytt centralbad, var flera kommentarer i sociala medier kritiska till det segrande förslaget. En upprörd åsikt i kommentarsflödet hävdade att den nya byggnaden ”ser ut som ett bibliotek”.

Men vad är felet med att något nytt liknar något som redan finns? Hos arkitektur behöver inte det yttre uttrycket – det bildmässiga – överensstämma med byggnadens innehåll, inte ens avslöja detsamma. De arkitekturhistoriska exemplen är många och finns från flera epoker. Att bild och förväntan krockar i fallet med det nya badet i Göteborg är därför inte konstigt. Göteborgs stadsbibliotek, som ligger bara några kvarter bort, har nämligen en ikonisk uttryckssida som liknar det nya badets visionsbild. Men den yttre likheten mellan Stadsbiblioteket och det föreslagna badet avser ju inte byggnadstyp och än mindre innehållet. Snarare är detta två uttryck av en generell stilepok som vi är mitt inne i.

Samtidens betraktare och sociala mediekommentatorer blandar ihop yttre uttryck, innehåll, stil och estetiska trender i sin jakt på att förstå sin byggda omvärld. När det yttre uttrycket hos en ikon inte stämmer överens med innehållet är det som om en förväntan inte infrias, vilket lätt följs av besvikelse och ibland bitterhet.


DET LIKNAR NÅGOT, ALLTSÅ FINNS DET

Enligt semiotiken, läran om tecken, är en ikon något som liknar det som det står för. Alltså att uttryckssidan liknar innehållssidan – och vad något liknar spelar stor roll i vår visuella kultur. Det är ingen barnslig lek som vi inte växer ur, utan snarare in i. Vad något liknar är ett viktigt kriterium i vår visuella kultur som sätter agendan för vad vår blick kan se. Om något inte liknar det som det utger sig för att vara, kommer en ikonisk krock att ske. En iconoclash inträffar mellan arkitekturen som bild och som verkligt innehåll.

Den korta poängen är att ikonisk arkitektur spelar roll. Dessa byggnader är inte bara landmärken som sätter specifika platser på kartan eller definierar kulissen till vår kollektiva kultur. Det är genom den ikoniska arkitekturen som vi både lär känna och känner igen en stad – om än på det ytliga och bildmässiga planet, där dock stora delar av vår medierade verklighet utspelar sig. Arkitektur är inte bara byggd verklighet, utan minst lika viktigt både virtuell och reell bild.

Poängen är också att den samtida ikonens idé skapar inlåsningseffekter. Redan innan ikonen uppenbarar sig rent fysiskt finns en förväntan om hur den ska se ut för att kunna bli en ikon. Vår inbäddade förväntan om det ikoniska hos ny arkitektur och dess bildmässighet innebär även att vi kommer att motsätta oss vissa uttryck och förslag.

Att en byggnad har ambition att vara en ikon är dock inte ambition nog. Däremot kan svaren på Varför? och Vad för ikon? vara det. Där borde ambitionen ligga. I exemplet Valhallabadet handlar den befintliga byggnadens ikonicitetom nostalgi. Badet må vara sprunget ur folklighetens tankemässiga seger, men denna seger är i dag stukad. Dessutom oskärar nostalgi andra människors liv, som författaren Lena Andersson skriver. Det gör arkitekturen svårtillgänglig för dem som inte delar denna subjektiva nostalgi.

Vad säger då detta? Jo, att ikoniska byggnader behövs. De är landmärken från sin tid, liksom de kan vara manifest för sin plats. Men de är lika fullt konstruktioner som i vår snabbrörliga samtidskultur bleknar med tidens gång och skulle till slut bli osynliga – om det inte vore för andras bildmässiga reproduktion och kontinuerliga repetition. Att synas är att vara. De arkitekter som vill skapa hållbar arkitektur kan därför inte avskärmat hänge sig åt cirkulärt byggande, klimatavtryck och hushållande med resurser och energi, utan måste inse att deras design ingår i en kultur av visuell konsumtion.

All arkitektur kan sägas ha en mer eller mindre ikonisk sida, fysisk såväl som bildmässig. Det är den sida eller det uttryck som bäst och mest effektivt identifierar den, den sida av den fysiska arkitekturen som mest liknar sin egen bild. Bilden är i dag en stor del av det primära bedömningskriteriet och den första upplevelsen. För den verkligt ikoniska arkitekturen innebär det att dess inre fysiska rum inte är de viktigaste rummen. Det gäller både för ny arkitektur och för den vi vill bevara. I vår tid är bevarande nödvändigt för fortsatt brukande, fortsatt visuell konsumtion. I detta växelspel mellan bild och verklighet, mellan virtualitet och realitet, spelar det ikoniska huvudrollen.