Fritanke Fritanke
Kundvagn (0)
Till Kassan
Din kundvagn är tom
Meny

Tempelberget – brännpunkt för tre religioner

I centrum för de kristna, judiska och muslimska fundamentalisternas apokalyptiska drömmar finns Tempelberget i Jerusalem – en plats mindre än 0,14 kvadratkilometer, där de judiska kungarna Salomo och Herodes byggde sina tempel, där al-Aqsa-moskén nu står och på vars ruiner judiska extremister och kristna fundamentalister hoppas det tredje templet kommer att byggas.

Tempelberget (på hebreiska Har ha bait, på arabiska al-Haram al-Sharif) är en plats där nationalism och religion förenas till en explosiv krutdurk. En gnista här, till exempel ett försök att spränga moskén, skulle kunna antända en världsomfattande brand och utlösa ett religionskrig.

Egentligen vet ingen var det gamla templet stod. Omfattande arkeologiska utgrävningar skulle dock snarare leda till att förstärka spänningarna mellan de olika religiösa grupperna än till att ge klarhet i historiska fakta. Tempelberget är byggt mer på de respektive religionernas berättelser än på stenar.

Allt har här ett symbolvärde. Så när den dåvarande israeliske oppositionspolitikern Ariel Sharon, omgiven av hundratals beväpnade vakter, torsdagen den 28 september 2000 besökte Tempelberget fanns ett färdigt scenario för vad som skulle hända: nästa dag, efter fredagsbönen, började stenar falla över de bedjande judarna vid Klagomuren. En ny intifada – ”al-Aqsa-upproret” – inleddes. Den var inte olik det blodiga palestinska upproret i augusti 1929, som också underblåstes av muslimernas farhågor om att judarna ville, med den palestinske ledaren och stormuftin av Jerusalem Hajj Amin al-Husseinis ord, ”ta över moskén” på islams tredje, näst efter Mecka och Medina, heligaste plats.

Att Jerusalem spelar en så ödesdiger roll för dagens konflikt beror inte främst på dess historiska betydelse, utan på den vision om framtiden som de tre religionernas extremister förknippar med Tempelberget. Om detta har den israeliske journalisten Gershom Gorenberg skrivit en oroande och skrämmande aktuell bok, The end of days: Fundamentalism and the struggle for the Temple mount (2000).

Bland de kristna fundamentalisterna finns de som är övertygade om att slutuppgörelsen kommer att äga rum just där inom en snar framtid. Det faktum att världen, profetiorna till trots, har bestått efter millennieskiftet gör inte deras framtidshopp svagare. Snarare tvärtom. Det finns de som tolkar detta som Guds uppmaning till dem att bli ett gudomligt verktyg och påskynda den messianska tiden. Också enligt judendomen kommer templet att återuppbyggas när tiden är mogen för Messias. Men de kloka talmudrabbinerna slog samtidigt fast att människan inte bör sysselsätta sig med spekulationer om när detta ska inträffa, inte heller uppta sina liv med messianska drömmar.

 

DOMEDAGEN ANSES NÄRMA SIG

I samtliga tre monoteistiska religioner finns den apokalyptiska idén om de yttersta dagarna, även om dess teologiska betydelse oftast undertryckts. Kyrkofadern Augustinus (354–430), till exempel, omtolkade Uppenbarelseboken i Nya Testamentet med sina förutsägelser om blodig strid som förebådar Jesu återkomst till att vara en allegori: Guds rike är redan här och är tillgängligt för var och en som har tron på Frälsaren.

Men historiska och politiska händelser, som grundandet av staten Israel 1948 och återföreningen av hela Jerusalem under israeliskt styre efter sexdagarskriget 1967, har haft en omvälvande teologisk innebörd för både kristna och judiska fundamentalister. De uppfattar den judiska statens pånyttfödelse och ”insamlandet av diasporan”, liksom de senaste årens dramatiska händelser – fredsprocessens början 1993 och det senaste årets sammanbrott, Gulfkriget och irakiska Scudmissiler mot Tel Aviv, terrorattackerna mot New York och Washington – som gudomliga tecken på att de yttersta dagarna nalkas.

Den amerikanska kristna högerns viktigaste talesman, Pat Robertson, skissar i sin bok The new millennium (1990) ett messianskt scenario: först en världsregering under en satanisk ledare, Antikrist, följd ett fruktansvärt krig i Mellanöstern, och sedan byggandet av templet i Jerusalem som en förutsättning för Jesu återkomst. Stora delar av den evangeliska kyrkan i USA bygger i dag sin teologi på dessa profetiska tolkningar, enligt devisen ”ju sämre, desto bättre” – en fredlig utveckling skulle ju omkullkasta profetiorna om de kataklysmer som ska föregå Messias.

Också en växande grupp judar inom den religiösa yttersta högern i Israel ser de senaste årens skeenden i Mellanöstern som ett tecken på tidernas fullbordan. Anledningen till att fredsprocessen med palestinierna har väckt så våldsamma reaktioner inom dessa radikala kretsar är att utvecklingen tycktes ha gått stick i stäv mot deras messianska förhoppningar. Dessa väcktes när hela Jerusalem efter sexdagarskriget 1967 föll under Israels styre. Visserligen beslutade landets ledande judiska religiösa auktoriteter att judar inte var tillåtna att vistas på Tempelplatsen och att templet inte skulle få byggas förrän Gud sänder sin Messias, men bland de ultraortodoxa sekter som uppfattade krigssegern 1967 som Guds tecken fanns de som tyckte att framtiden redan var här. De skulle därför hjälpa Gud på traven genom att bereda mark för tempelbygget – bokstavligen. De kunde inte förlika sig med den israeliska regeringens pragmatiska beslut som innebar att även om hela Jerusalem deklarerades vara landets huvudstad, skulle Tempelberget förbli under muslimskt styre. Islam och judendomen skulle leva sida vid sida: muslimerna uppe på berget med Al-Aqsa i centrum, judarna vid Västra muren som omsluter berget. År 1984 kom den israeliska säkerhetstjänsten en grupp judiska extremister på spåret. De hade sedan 1979 planerat att spränga Klippmoskén. Det fanns en detaljerad plan, sprängämnen och ett tiotal frivilliga.

”Hade deras plan lyckats hade den arabisk-israeliska konflikten genast förvandlats till ett världsomfattande krig med hela den muslimska världen”, förklarade dåvarande chefen för den israeliska säkerhetstjänsten.

Det var inte det första försöket att åstadkomma just detta. I augusti 1969 satte den australiske turisten Dennis Michael Rohan eld på al-Aqsa-moskén, som skadades svårt av branden. Trots att Rohan var en kristen fundamentalist, och senare förklarades psykiskt sjuk, hävdade de muslimska myndigheterna i Jerusalem att mordbranden var ”judarnas verk”.

Bland islamisterna är idén om apokalypsen i högsta grad levande. Det moraliska förfallet, korruptionen och inte minst den politiska konflikten om Jerusalems framtid och känslan av att vara utsatt för angrepp från islams fiender i världen ses som tecken på att den sista timmen, domedagen, närmar sig. I denna atmosfär kan Said Ayyub, en muslimsk författare i Egypten, i sin bok Al-Masih al-Dajjal (Falsk Messias; 1987), återuppliva en gammal islamisk idé om en judisk Antikrist som kommer att regera vid historiens slut, tills den muslimske profeten Isa (Jesus) återvänder för att besegra honom. Den apokalyptiska striden – Ayyub använder det kristna begreppet Harmagedon – kommer att utspela sig i Jerusalem och sluta med ett blodbad på islams fiender: judar och kristna. Trots att boken har kritiserats av framstående muslimska teologer vid al-Azhar-universitetet i Kairo, har den blivit en bästsäljare och lett till en uppsjö av publikationer som de senaste åren översvämmat den muslimska världen.

 

 

BRODERMORDEN BÖRJADE HÄR

Tempelberget med sina två moskéer är en politisk symbol för den palestinska nationalismen, på samma sätt som klagomuren, en sista rest från judarnas andra tempel, är en del av den israeliska nationalkänslan. Varje rubbning i den sköra balans som råder kring denna plats riskerar att leda till konfrontation. Här möts historia och framtid, helighet och politisk manipulation, förklarlig fruktan och ren paranoia.

Men här finns också en utmaning till anhängarna av alla de tre religionerna som ser Tempelberget som sin tros brännpunkt. Det gäller ett val:

  • Denna värld – med sina kyrkor, moskéer och synagogor som slåss om både själar och samma stycke mark. En värld som visserligen behöver frälsning, men som kan leva vidare och i väntan på eventuell Messias är beroende av ömsesidig tolerans.
  • Eller apokalypsen med sina löften om både slutgiltig frälsning och gudomligt straff – till priset av att denna Guds skapelse går till spillo, antingen av egen kraft eller med hjälp av galningar som tror sig handla med Guds vilja.

I en gammal judisk legend, nedtecknad för nästan två millennier sedan, diskuteras det första mordet som beskrivs i Bibeln, Kains dråp på sin bror Abel. I berättelsen förklaras att de båda bröderna ville dela världen mellan sig. Den enda plats de inte kunde komma överens om var marken där Templet skulle byggas. De trodde sig kanske kunna få tillgång till Sanningen, en nyckel till det förlorade och utlovade paradiset. Därför ”överföll Kain sin bror Abel och dödade honom”.

Brodermordet började på Tempelberget i Jerusalem.

Vill du läsa om vetenskapens och samhällsdebattens frontlinjer? Beställ en prenumeration på tidskriften Sans, fyra nummer för endast 365 kr!

Kassa

Artiklar

Önskelista

Här är böckerna som ligger i din önskelista.

Anmäl din epostadress om du vill få uppdateringar och erbjudanden om de böcker som ligger i din önskelista. Vi lämnar aldrig ut din epostadress.
Din epostadresss är knuten till din önskelista så att du kan få uppdateringar och erbjudanden om böcker som ligger i här.
Jag är säker på att jag vill ta bort min epostadress

Meddelande

Meddelande text

Arbetar...