Vem kan man lita på?

Torbjörn Tännsjö finner övertygande belägg för idén om den banala ondskan.

Vi människor är på det hela taget bra på att förstå varandra. Vi kan förklara och förutsäga andras handlingar på ett sätt som medför att vi kan leva hyggligt tillsammans. Då vi behöver koordinera vårt handlande lyckas vi ofta med det. Bland filosofer (snarare än psykologer) har det blivit vanligt att tala om att vi har tillgång till en rudimentär ”folkpsykologi”, som gör det möjligt för oss att läsa varandras tankar. Framgångsrikt tillskriver vi varandra trosföreställningar, önskningar och en hygglig grad av rationalitet, något som möjliggör korrekta förutsägelser. Då gör vi framgångsrikt bruk av våra (kanske bara underförstådda) insikter i folkpsykologi.

Ibland tar vi emellertid miste. Vi hugger rejält i sten. Plötsligt blir vi överraskade, framför allt då den vi satte vår lit till sviker ett förtroende. Hur kunde hon göra detta? Jag hade aldrig anat att något sådant var möjligt. Hur kunde Gudrun Schyman fuska med skatten? Hur kunde Jesús Al-calá handla bedrägligt med Sidas medel? Hur kunde Johan af Donner skoja upp Cancerfonden och Röda korset? Hur kunde den och den forskaren fiffla med sina data? De föreföll ju alla vara mönster av god karaktär och tillförlitlighet. Ja, så länge skuldfrågan är oklar är det inte ovanligt att människor träder fram till de misstänktas försvar. Han har inte gjort det! Varför? Han skulle aldrig kunna göra något sådant. Ändå visar det sig vid fortsatt utredning att det är just vad han har gjort!

HUR KAN VI TA SÅ MISTE?

Jag ska här redogöra för ett försök att besvara frågan hur vi (ibland) kan ta så miste på varandra. I min framställning bygger jag på den bästa introduktion till denna frågeställning som hittills gjorts, nämligen filosofen John Doris bok Lack of Character (Cambridge University Press 2002). Svaret på frågan bygger på att vi begår ett systematiskt misstag då vi förlitar oss på vår folkpsykologi. Denna var-dagliga vetenskap är förundransvärt användbar, men den innehåller också felkällor. Den blir problematisk då den inte begränsar sig till att förklara beteenden med hänvisning till önskningar, trosföreställningar och rationalitet, utan också opererar med tanken om stabila karaktärsdrag. Då bygger den på lösan sand. Det finns i själva verket inget sådant som stabila karaktärsdrag.

Då vi förundras över hur till synes goda, pålitliga och karaktärsfasta individer plötsligt kan avslöjas med fingret i syltburken bör vi besinna oss. Det är inte bara så att vi tagit fel i fråga om dessa individers karaktärsdrag. Det misstag vi gjort är mycket allvarligare och mer generellt. Det är inte bara dessa individer som saknar god karaktär. Det gör vi alla. Det finns inget sådant som mänskliga karaktärer, inte ens stabila mänskliga personlighetsdrag. Om vi vill förklara varför en individ beter sig på ett visst sätt i en viss situation ska vi se till drag i situationen (hur man normalt beter sig i den) snarare än till vad för slags person vi hade att göra med. Vad trodde vi?

Detta är en djärv tes som drivs inom vad som brukar omtalas som situationistisk psykologi, en gren av psykologin som växt fram under 1900-talet andra hälft. Ett standardverk är Lee Ross & Richard E. Nisbetts The Person and the Situation (Temple University Press 1991). Lustigt nog finns ett slags parallell till detta tänkande i Jean Paul Sartres skönlitterära produktion. Hans karaktärer karaktäriseras just av att de saknar karaktär! Situationen fäller utslaget i hans dramer.

Tanken att vi inte har några stabila karaktärsdrag är alltså företrädesvis en empirisk tes, som man försökt testa genom olika experiment. Den utgör inget litterärt eller filosofiskt hugskott. Den har emellertid intresserat filosofer, särskilt moralfilosofer. Om den situationistiska psykologin är på rätt spår ställer detta inte bara till problem för oss alla, i vårt vardagsliv, utan ger också upphov till bekymmer inom en särskild moralfilosofisk tradition: dygdetiken – med anor i antiken (Aristoteles) och med ett uppsving under andra halvan av 1900-talet. Den situationistiska psykologins rön tycks ju peka mot att något sådant som ett dygdigt leverne inte är något vi människor någonsin kan hoppas uppnå.

Vi behöver emellertid vara lite mera precisa när vi formulerar vad det är den situationistiska psykologin ifråga-sätter. Det är inte tu tal om att vi, i en viss typ av situationer, kan visa prov på förutsägbart beteende. En viss individ kan år ut och år in komma att ta hand om sin disk i lunchrummet. En annan kan förväntas skriva ärliga och uppriktiga referensbrev då hon ombeds göra det. Om den situationistiska kritiken är korrekt kan vi emellertid inte förvänta oss samma pålitlighet i dessa individers beteende om vi förflyttar dem till en bara lite annorlunda miljö. Även små och till synes obetydliga situationistiska förändringar ger stora och ibland ödesdigra utslag i beteendet. Vi ska inte heller förvänta oss att den som är pålitlig i ett visst avseende, i en viss typ av miljö, är lika pålitlig i andra avseenden, ens i samma miljö. Och det finns inget som talar för att den som är en god chef också är en god familjemedlem. Denna känslighet för situationen gäller sådant som hjälpsamhet, givmildhet, rättvisa … Vi kan gå vidare länge och räkna upp beståndsdelar i vår folkpsykologi som vi brukar ta för givna. Vi lurar oss själva.

TRE OMTALADE EXPERIMENT

Den situationistiska psykologins misstro mot vad man kunde kalla robusta karaktärsdrag (drag som håller för variationer i situationen och kan överföras från ett område till ett annat) har prövats i otaliga experiment. Här är tre av de mest omtalade.

1. Telefonhytten (Isen & Levin 1972). En kvinna tappar ett manuskript på marken. Försökspersonerna kommer ut ur en telefonkiosk (det var på den tiden man brukade sådana) och finner henne stå uppgiven bland manuskriptbladen, som virvlar runt. Hjälper man henne att samla ihop dem? Det beror på om man fått tillbaka växel i telefonkiosken. Har man fått sin ”dime” hjälper man henne. Har man inte fått den hjälper man henne inte. Beror det på vad för slags människa man är hur man reagerar? Nej, den kallhamrade börsmäklaren och den kvinnliga fredsaktivisten handlar ensartat. Har man fått växeln tillbaka hjälper man till, annars inte.

2. Prästseminaristen (Darley & Bateson 1973). En grupp prästseminarister tror att de ingår i en studie av teologiska utbildningar där de först ska, på ett ställe, fylla i en enkät, för att sedan på ett annat ställe hålla ett kort föredrag om den barmhärtige samariten. Sedan de fyllt i sitt formulär får några av dem veta att det är ytterst bråttom till den muntliga framställningen (de är ute i sista stund), andra får veta att de har hyggligt med tid på sig och andra åter att det är gott om tid. På väg till föreläsningen stöter de på en person som tycks skadad och i stort behov av hjälp. Endast 10 procent av dem som har ont om tid stannar för att erbjuda sin hjälp, ja de till och med kliver över den skadade för att hinna fram i tid, medan 63 procent av dem som har gott om tid stannar.

3. Milgrams lydnadsexperiment (1974). Mest känt av experimenten är förstås detta, där 65 procent av försökspersonerna var beredda att ge vad de uppfattade som dödliga elektriska chocker till en person i ett annat rum på uppmaning av en förhörsledare. De var förledda att tro att de deltog i ett pedagogiskt experiment, där felaktiga svar från personen i rummet intill skulle ”bestraffas”, så att man kunde utvärdera den pedagogiska effekten av sådana straff.

Här kan man invända att en tredjedel ändå visade större återhållsamhet, ja 14 procent ville över huvud taget inte utdela några plågsamma elchocker. Det har emellertid visat sig svårt att finna några personlighets- eller karaktärsdrag som förenar dem som vägrade. Kanske fick de inte lika övertygande besked från ”försöksledaren” om att fortsätta bestraffa personen i det andra rummet, som de som gjorde som de blev tillsagda.

Till dessa försök kan fogas många andra, liksom ”epidemiologiska” lärdomar från exempelvis Nazityskland eller Abu Ghraib, där ju till synes vanliga och hyggliga människor gick med på att döda, tortera och plåga medmänniskor. Eller mer triviala fall, som då vår kulturminister skar i den beryktade tårtan. Den situationistiska psykologins tes ger ett slags förklaring till vad Hannah Arendt har omtalat som den ”banala” ondskan.

Om denna bild stämmer, hur är det möjligt? Vad för slags mekanismer är det som får oss att handla så illa, om vi råkar vara på fel plats vid fel tillfälle? Mekanismerna är många och varierande. Här är bara en antydan om några av dem.

  • Då situationen var ny och ovan kom jag för en stund ur balans.
  • Jag tänkte att någon annan lika gärna kunde sträcka ut en hjälpande hand.
  • Jag dukade under för pressen, trots att jag insåg att jag handlade fel (moralisk svaghet – vad Aristoteles kallade akrasia). Många i Milgrams experiment föreföll djupt plågade av det de gjorde. Detsamma tycks ha gällt vissa läkare som utförde försök på koncentrationslägerfångar.
  • Jag var på dåligt humör (hade inte fått växel i telefonkiosken), eller hade så bråttom (prästseminaristerna) att jag helt enkelt inte uppfattade att det jag gjorde var fel. Min moraliska perception var i olag.

Dessa resultat är förstås omstridda. Doris redovisar i sin bok försök att vederlägga dem. Det intryck som består är att det nog ligger mycket i den situationistiska hypotesen. Låt oss därför helt enkelt anta att den är riktig och fundera över vilka slutsatser vi i så fall bör dra.

EN PRAKTISKT SLUTSATS

En konsekvens är förstås att vi bör sluta förvåna oss, då den vi trodde var ett sådant dygdemönster faller för en eller annan frestelse. Vi kan också dra en praktisk slutsats av detta. Vi bör inte lita på någon! I stället bör vi utveckla rutiner, kontrollsystem och så vidare, som gör att ingen behöver utsättas för frestelser hon inte kan eller kommer att motstå. Vi bör utveckla vanor och normer som får oss att bete oss anständigt utan ansträngning.I uppfostran av våra barn bör vi sluta säga: Det är bra att du är snäll och delar med dig av dina leksaker till andra. I stället ska vi uppmuntra barnet att i just sammanhanget göra detta, dela med sig! Vi ska göra det till en glad vana.

Vi bör sluta appellera till skam, alltså till föreställningen att människor då de gör fel är misslyckade som sådana – som karaktärer. I stället ska vi resonera om skuld. Det där borde du inte ha gjort; gör inte om det igen, om du hamnar i samma situation.

Vi måste också anlägga ett helt annat synsätt på oss själva och våra närmaste. Detta är nog det svåraste i sammanhanget. Föreställningen om oss själva och andra som hyvens personer (eller verkliga skitstövlar) sitter djupt. Även om den är bedräglig kan den nog vara hart när omöjlig att ge upp. Men vi bör inte heller lita på oss själva. Hellre än att uppsöka faran, i förvissningen att vi kan stå emot allsköns frestelser, ska vi undvika själva de farliga situationerna.

Torbjörn Tännsjö är emeriterad professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet och författare till ett fyrtiotal böcker. Han har publicerat sig i moralfilosofi, politisk filosofi och medicinsk etik och är en engagerad deltagare i den offentliga debatten. Tännsjö varit föreståndare för Stockholm Bioethics Centre och även affilierad professor i medicinsk etik vid Karolinska Institutet. Åren 1995–2001 var Tännsjö professor i praktisk filosofi vid Göteborgs universitet.

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker