Fritanke Fritanke
Kundvagn (0)
Till Kassan
Din kundvagn är tom
Meny

Vi var som döda inombords

Christer Sturmark: Vad är ditt första minne av att vara annorlunda, eller utsatt, i egenskap av att vara judinna?

Masur 16 årElisabeth Masur: Jag föddes i Tjeckoslovakien, i en stad som hade 15 000 invånare, varav 3 000 var judar. Vi levde rätt så bra tillsammans, ända tills tyskarna kom. Antisemitismen fanns där hela tiden. Till exempel i skolan. När vi judiska barn fick sluta tidigare på fredagar, då slängde de andra barnen saker efter oss och skrek olika skällsord. Jag kommer ihåg en händelse när jag sa någonting opassande om Miklós Horthy, som var vår president, och då sa en av mina nära klasskamrater att hon skulle anmäla mig. Det skrämde mig mycket. Jag är född 1927 och har levt med antisemitismen hela mitt liv. Men 1939 blev vår situation än värre.

När du som barn upplevde antisemitism – hur hanterar man det psykologiskt?

Vi levde med det. Vi hade inget val. Grannarna, invånarna i staden, började trakassera oss. Vi var mycket rädda.

Vad minns du av krigsutbrottet 1939?

Själva krigsutbrottet kommer jag inte ihåg. Men det fanns en trumslagare som samlade oss alla på torget och meddelade oss nyheter. En dag trummade han ut att alla judiska hem skulle utrymmas och att vi skulle förflyttas till ett ghetto.

När kände du att det fanns en omedelbar fara?

Då de började tala om att förflytta oss till ghettot, då förstod vi allvaret. Det var i april 1944.

Minns du hur det gick till när ni deporterades? Ögonblicket när de knackade på?

Jag minns det tydligt. De bankade på ordentligt och meddelade bryskt att vi bara skulle ta med oss det mest nödvändiga och ge oss iväg.

Och era grannar sa ingenting?

Nej då, de var så glada. Och de hade inte kunnat förhindra det heller. Men de kunde ha behandlat oss lite mänskligare. Vi hade ju levt ihop i den där lilla staden i många generationer.

Vart fördes ni?

Alla judar, och inte bara judar från vår lilla stad, placerades i en speciell del av staden. Det var ghettot, och där var vi i tre–fyra veckor. Ett antal familjer delade på samma rum. Enbart min familj bestod av sju personer. Många av de äldre var förtvivlade och grät. Men i maj 1944 påbörjade vi resan till Auschwitz. Vi ställdes på rad och så gick vi till stationen. Och där – man har ju sett, det här är historia nu – föstes vi in. Vi var åttio personer i en vagn, sades det, och dörrarna öppnades inte förrän vi var framme i Auschwitz. Det tog tre dagar, tror jag. Vi hade nog inte klarat mer än så.

Förstod ni vart ni var på väg?

Nej. Det vi förstod var att vi blev utsatta för något fruktansvärt, men att det var Auschwitz och arbetsläger och krematorier, det fick vi veta först när vi kom ut ur tåget. När vi selekterades hade jag bara min äldre syster. Min mamma och mina andra systrar såg jag inte, och inte min pappa och min bror heller. Vi uppfattades antagligen som unga och arbetsföra. Därför fick vi gå till vänster medan mamma och mina två småsyskon gick till höger. Vi fick bara vinka till varandra och sedan sågs vi inte mer.

Och andra kom då till er och berättade vad som egentligen hände där. Minns du hur du reagerade på det?

När vi protesterade visade tyska soldater oss krematorierna och sa att där brinner våra föräldrar. Vi ställdes upp på led för att de skulle raka av oss håret och tatuera oss. Jag var sexton år, jag kunde inte tänka mig att vi skulle bli så straffade. Man tror inte och förstår inte att det existerar sådan ondska.

Resten av familjen dödades, inklusive dina syskon?

Inte min bror, Emerich, men det visste jag inte då. Han var med pappa ganska länge. Men sedan orkade pappa inte mer. Min bror fick bära honom på ryggen när det blev långa marscher, och till slut

var han tvungen att lämna honom. Han bär på den skuldkänslan, ”varför lämnade jag honom?” Liksom jag bär på skuldkänslor för att ha lämnat min syster. Det är sår som aldrig vill läka.

Vart togs ni efter selekteringen, du och din syster? Till baracker?

Ja. Vi fick en våningssäng som jag delade med min syster och mina vänner. Varje morgon fick vi ställa upp på led och där kunde vi stå i timmar, även då det var kallt eller regnigt. Min syster svimmade, hon var inte så stark, och de som inte orkade stå plockades ut. Inga kläder hade vi, mina fötter blev förstörda för jag gick i för små skor. De gav oss något medel i soppan så att ingen av oss menstruerade, men vi fick ändå bindor. I och med att de hade rakat av oss håret frös vi om huvudet, så bindorna blev våra mössor.

Vad fick ni för arbetsuppgifter i lägret?

Det mesta jag kommer ihåg från Auschwitz är att vi marscherade till olika ställen, plockade frukt eller bär. Plötsligt blev vi tillfrågade om någon vill ha ett bättre jobb. Jag och en kamrat anmälde oss. Vårt arbete blev då att skjutsa våra döda vänner till krematoriet. Jag förstår än i dag inte att jag kunde göra det. Vi var som döda inombords.

Var alla fångvaktare likadana? Såg ni aldrig något tecken på godhet eller någon form av moralisk känsla hos någon av dem?

Jag mötte inte någon som var snäll eller tyckte synd om mig. Nej, tvärtom. Då tar man inte en sådan post. Så snart de kunde, visade de sin makt. Jag kommer ihåg en gång, bomberna föll och de gömde sig i en bunker. Men de gömde inte oss utan vi var alla ute, och det skrävlade de om.

Var du med om att några medfångar tappade förnuftet och blev tokiga?

Ja. En mamma som förlorade sitt barn. Hon skrek ut sin förtvivlan och smärta. Hon reagerade så starkt att de band fast henne vid ett träd med en kedja och piskade henne. Vi fick stå runt och titta på. Det är den värsta sortens sadism.

Masur med syskon webNi var där ett halvår drygt. Hade du någon slags överlevnadsstrategi?

Ibland regnade det in uppifrån, och då fick vi gå ner från sängen. En hel natt fick vi stå upp. När det var kallt omfamnade vi varandra och sjöng. Och när vi var hungriga talade vi om mat, då ”lagade” vi den bästa maten som vi mindes. ”Kommer ni ihåg när mamma lagade…?”

 

Hade ni någon uppfattning om varför det här skedde mot er?

Bara för att vi var judar. Det fanns ingen annan orsak. Vi levde med förföljelse hela tiden. Men att det var så omfattande, det gick inte att föreställa sig.

Försökte man se till att ni kunde arbeta?

Ja, vi fick mat men aldrig tillräckligt för att känna oss mätta. Vi var fruktansvärt hungriga. Den dagen när jag fyllde sjutton år, den 2 december 1944, fick jag en extra brödbit av mina kamrater. Det var den största presenten man kunde tänka sig då. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle kunna bli så besatt av hunger.

Minns du några andra överlevnadsstrategier?

Jag rymde till ett annat led för att klara mig. Vi stod alla, som alltid, uppradade intill ett gult högt hus med många fönster. När vi tittade upp hängde massa människor ut ur fönstren och ropade, skrek och grät. Det var en förfärlig syn. De skulle selekteras, och det visste de tydligen. Det var då jag flydde.

Jag visste inte riktigt vad som hände därinne, jag bara visste att jag måste därifrån. Jag vet inte hur jag kunde springa för vi var så övervakade, men både jag och mina två kamrater flydde.

Du flydde till den gruppen som inte skulle avrättas? Men du var inte fri från tyskarna. Du riskerade antagligen att bli skjuten i det ögonblicket.

Vi visste ingenting, men vi trodde att vi skulle kunna rädda oss undan selektionen. Jag har senare ifrågasatt det många, många gånger. Hur jag vågade, hur jag kunde… Det kunde ha hänt vad som helst. Men det var då jag lämnade min syster, som var mycket sjuk och låg på sjukstugan. Det var mycket smärtsamt. Varje dag var en ny prövning. Man visste ingenting i förväg, utan man fick ta ställning till saker och ting i det ögonblick det hände.

Sedan skickades ni till ett annat läger. Du nämnde en saltgruva.

Först var vi i Braunschweig. Där installerade de oss i ett häststall. Det var halm på golvet och där låg vi. Det var väldigt mycket löss, och det dog flera människor bredvid mig. Jag frågar mig fortfarande hur jag kunde klara av det, men till slut reagerar man inte.

Och sedan åkte ni vidare till saltgruvan. Var bodde du när du arbetade i den?

Vi bodde antagligen i någon barack. Vi fick marschera ganska långt. Jag kommer till och med ihåg en händelse när vi marscherade. Det fanns civila människor som förstod i vilken situation vi befann oss, och de gav mig färska ägg som jag band runt halsen på något sätt. Jag fick en smäll av en vakt och äggen rann över mig… Jag kommer mest ihåg slutet när tyskarna inte visste vad de skulle göra med oss. Då var vi på ett godståg, i en vagn. Vi kördes fram och tillbaka, fram och tillbaka, många, många dagar. Då var det väldigt många som dog bredvid oss. Tyskarna kunde kasta in en konservburk med hårda makaroner. Vi kunde inte äta, magen tålde inget. Det var fruktansvärt jobbigt. Och jag blev slagen i huvudet av tyska soldater. Vi var hungriga. Vi var törstiga. Vi stod packade som sillar. Vi skrek och våndades. Det fanns inga känslor över. Vi kunde inte sörja någon. Var och en var mån om att själv överleva.

Hade du kontakt med de andra på tåget?

De var mina två väninnor. När de slängde in en konservburk skulle vi tre dela på den. Men några andra försökte ta den, och jag kan se framför mig hur väninnan försöker hålla kvar konservburken. Hon håller så hårt i den öppna burken att alla fingrarna blir skadade, uppskurna. Vi slogs om maten.

Hade du någon känsla av att det snart skulle vara över?

Nej, jag visste inte vad som försiggick. Jag visste inte ens var vi var. Till slut kom vi till Danmark. Och där kapitulerade tyskarna. Dörrarna öppnades och vi sprang ut som galningar. Så snart vi såg ett hus sprang vi dit för att se om vi kunde hitta något att äta. Vi tog allt vi kom åt.

Så du hämtade mat och kom tillbaka till tåget igen?

Ja. Då kom en av våra, hon hade inte hunnit gå och stjäla. Hon knuffade mig så att jag slog huvudet mot rälsen, och som läkaren sa till mig senare var det en himla tur. Såret från soldaternas slag  varade, och jag var tung i huvudet. Men tack vare att jag föll mot rälsen sprack såret upp så att det sedan kunde läka. Sedan kom Röda Korset och en massa hjälpsamma människor. Vi åkte båt till Malmö, och därefter kom en grupp av oss till Växjö. Där var vi i karantän. Vi fick inte gå ut, vi fick inte vara tillsammans med några ”normala” människor. Efter det kom jag till Målilla sanatorium, för jag hade en fläck på min högra lunga.

Har du och dina väninnor någon kontakt nu?

Ja, vi håller kontakt per korrespondens. Det är två systrar. Den ena bor i Stockholm och den andra i Amerika. Vi har kommit hela vägen tillsammans från ghettot, hela vägen till Sverige. Systern i Amerika vill inte ha något med tyskarna att göra. Hon vill inte heller ha skadeståndet som vi får varje månad som gottgörelse. Hon har totalt klippt av.

Litade du på svenskarna?

De gav mig ingen anledning att inte lita på dem. De gjorde sitt bästa för mig. Men de var främmande för mig. Vi fick aldrig någon psykologisk hjälp som man kan få nu. Jag hittade ett journalutdrag från den tiden, där en läkare beskriver mitt tillstånd: depressioner, sömnproblem, mardrömmar om hur jag hela tiden flyr, koncentrationssvårigheter. Jag sover fortfarande med hjälp av sömntabletter och har gjort det sedan kriget. Jag har fått en sorts sömnrubbning som jag aldrig lyckats komma ur. Tankarna tränger sig på mig, men ingen hjälpte oss att bli av med de här traumatiska upplevelserna.

Och du har aldrig på äldre dagar fått hjälp med det?

Jo. Jag var tvungen att gå till en psykolog. Jag har aldrig känt mig befriad från det här. Man är väldigt trasig inombords. Man blev så illa behandlad att i början ville vi inte ens prata om det. Vi var generade. Att bli behandlad så, det kan inte vara en bra eller normal människa som blir det. Jag tänker ofta på de ensamma barn som kommer till Sverige. Hur det måste kännas för dem att möta människorna här. De kan inte språket, och ibland är de bara fjorton–femton år.

Du menar dem som kommer nu?

Ja, som kommer hela tiden. När jag flyttade från karantänen i Växjö till Målilla sanatorium, var jag alldeles ensam, kunde inte svenska, jag var omringad av totalt främmande människor. Alla fick post, brev… Jag väntade också på post, jag tänkte inte att, ville inte tänka att… Jag var ledsen och grät väldigt mycket. Jag var ensam och kände mig övergiven. Jag hade inte någon där att tala med som förstod min situation. Sköterskorna på sanatoriet förstod så småningom hur svårt jag hade det. De ringde till Stockholms judiska församling och talade med rabbinen, varpå jag fick ett vykort från honom. Sedan ville de uppmuntra mig genom musik. En dag stod Frälsningsarmén där och spelade andliga sånger för mig. Jag kunde inte ta det till mig, jag visste inte vad Frälsningsarmén var. Så jag var mycket rädd och ledsen. En annan upplevelse var när jag vägrade gå ner till matsalen och äta med de andra. För när jag tittade ner i parken så fanns det en skylt på gräsmattan: Förbjuden att beträda. Förbjuden. Juden. Det var det enda jag kunde läsa. Jag visste inte vad förbjuden betydde, men bokstäverna, juden, det förstod jag. Det var mina upplevelser då, och jag kände mig väldigt uppgiven.

Träffade du din bror någonting efter att ni selekterades?

Masur nutid webNej, jag visste ingenting om min bror. När jag kom till Sverige var jag absolut ovetande om var han var. Ett helt år visste jag ingenting, och han visste ingenting om mig heller. Men genom en släkting, en kusin i Israel, så kom vi i kontakt med varandra och 1951 kom han hit till Sverige. Han var väldigt sjuk och hade hamnat i Italien i stället för Sverige efter kriget.

Du var på lasarettet ett tag, och sedan? När du var återställd, kroppsligt.

Då hamnade jag på ett flyktingläger på Skårby gård utanför Södertälje. Där var vi ett par månader. Sedan skulle vi ut i förvärvslivet direkt. Vi hade inte den möjlighet som flyktingar i dag får, att studera svenska. Efter det flyttade jag till Stockholm.

När man har varit med om det som du var med om i Auschwitz och sedan kommer till människor som är snälla, kände du hela tiden att det här plötsligt kan ta slut och bli lika djävligt igen, eller kände du att det djävliga låg bakom dig?

Jag har haft perioder då jag varit mycket lycklig, mycket förväntansfull och inte rädd för morgondagen. Men varje gång det händer något med Israel och antisemitismen börjar kännas av, då dras jag ner igen. Hela min trygga värld, om jag någonsin haft en sådan, rasar ihop. Jag kommer inte ifrån det. När jag födde min lilla dotter blev jag rädd och ifrågasatte: Är det rätt att föda barn till denna onda värld?

Tror du att Hitler som person var avgörande för det som hände?

Ja, man ser ju när han höll tal hur det tyska folket var hypnotiserat av honom. Du ser dessa mängder, miljoner av människor, hur de hyllade honom och är med honom.

Hur känner du inför tyskar i dag?

I början var jag mycket ledsen att behöva ha tyskar omkring mig. Min svärmor kom från Hamburg, de kom till Sverige 1925. De hade tyskt hembiträde, och hon frågade mig vad jag tyckte om det. Jag sa  att jag har väldigt svårt för det. Den generationen rår visserligen inte för vad deras föräldrar gjorde, men jag hade svårt för det. Men i dag hatar jag ingen. Sträcker en människa fram sin hand mot mig så tar jag den. Men jag är inte för att umgås eller direkt söka kontakt med dem. Jag skulle vilja avsluta med ett citat från Cordelia Edvardson som passar in i sammanhanget:

Auschwitz, Auschwitz. Men säg det inte till människan, ty det finns inga ord, inget språk med vars hjälp du skulle kunna begripa det. Det finns inga bokstäver för skriket. Det finns inga bokstäver för skriket.

Vill du läsa om vetenskapens och samhällsdebattens frontlinjer? Beställ en prenumeration på tidskriften Sans, fyra nummer för endast 365 kr!

Kassa

Artiklar

Önskelista

Här är böckerna som ligger i din önskelista.

Anmäl din epostadress om du vill få uppdateringar och erbjudanden om de böcker som ligger i din önskelista. Vi lämnar aldrig ut din epostadress.
Din epostadresss är knuten till din önskelista så att du kan få uppdateringar och erbjudanden om böcker som ligger i här.
Jag är säker på att jag vill ta bort min epostadress

Meddelande

Meddelande text

Arbetar...