Fritanke Fritanke
Kundvagn (0)
Till Kassan
Din kundvagn är tom
Meny

Djävulens kemister

45 zyklon bHur underligt det än låter är 1900-talets historia på gott och ont dikterad av den kemiska industrin. Vid seklets början var Tyskland en av de viktigaste industrinationerna i Europa, men där fanns ett stort problem – Tyskland har, förutom kol och salt, i stort sett inga egna råvarutillgångar. Här finns ingen järnmalm att tala om, ingen olja och heller inte någon tillgång till nitrater. För att lösa råvarubristen importerades allt: järn från Sverige, olja från Rumänien och inte minst nitrater från Chile, så kallad chilesalpeter (NaNO3). Nitraterna behövdes både till konstgödsel och för framställning av krut.

Naturtillgångar är givetvis inte oändliga, och många forskare ägnade sig runt sekelskiftet åt att försöka framställa nitrater av kvävet i luften. År 1902 beviljades ett patent för den så kallade Ostwaldprocessen där ammoniak oxideras till nitrater, och några år senare, 1909, lyckades Fritz Haber framställa ammoniak av kvävgas och vätgas under oerhörda tryck och temperaturer. Problemet var att Habers laboratorieprocess bara producerade omkring en halv kaffekopp ammoniak per timme. Ett av Tysklands största kemiföretag BASF (Badische Anilin- und Soda-Fabrik) köpte Habers patent, och den unge, genialiske ingenjören Carl Bosch fick i uppdrag att skala upp Habers innovation. 1913, ett år innan första världskriget bröt ut stod en ny anläggning i Oppau klar.

DEN KEMISKA KRIGSFÖRINGEN INLEDS

År 1914 förberedde Tyskland sig på krig, och de tyska generalerna hade sedan det fransk-tyska kriget 1871 en uttalad strategi – krig skulle vara snabba och effektiva och helst vara över på några veckor. Därför fanns inte några planer för hur råvarutillgången skulle säkras vid ett långvarigt krig. Efter slaget vid Marne i september 1914 ändrades allting. De två arméerna grävde ner sig i Flanderns lera, och ett långvarigt skyttegravskrig tog sin början. Medan franska och tyska trupper slogs längs fronten, blockerade den engelska flottan all import av chilesalpeter. Boschs fabrik i Oppau var heller inte till någon nytta, eftersom i stort sett all personal tagits ut till krigstjänstgöring. Bosch lyckades till slut övertala Krigsministeriet att satsa resurser för att bygga upp anläggningen i Oppau så att Tyskland blev självförsörjande på nitrater. Problemet var att arbetet i Oppau tog tid. Fritz Haber hade dock fler äss i rockärmen. BASF hade nämligen tillgång till enorma mängder kemikalier för framställning av olika färgämnen, och Haber föreslog att man skulle testa att använda klorgas mot fienden.

I april 1915 placerades därför 5 000 gastuber fyllda med klorgas ut längs fronten i Ypres i Belgien, och när vinden låg rätt sprängdes behållarna och gasen gled fram mot de försvarslösa franska trupperna. Trots att omkring 5 000 soldater dog, gav anfallet inga som helst taktiska fördelar. De tyska generalerna såg nämligen bara attacken som ett intressant experiment. Haber hade själv övervakat anfallet och hade inga som helst moraliska betänkligheter inför kemiska vapen – han var mest irriterad på att armén inte utnyttjade övertaget. Denna inställning delades inte av Habers hustru, Clara Immerwahr, som också var kemist. Efter flera försök att få maken på bättre tankar begick hon självmord i parets trädgård. Haber reste redan nästa morgon till östfronten för att fortsätta experimenten med giftgas.

Trots att Bosch fick igång anläggningen i Oppau och trots att den tyska kemiska industrin använde stridsgas under hela kriget, var det till slut bristen på bränsle och gummi som fick Tyskland på fall. I november 1918 upphörde striderna, och Tyskland stod inför en hård fred. Boschs anläggning i Oppau hade dock en viktig roll kvar att spela. Bara under 1918 hade anläggningen producerat 90 000 ton nitrater, vilket motsvarade en femtedel av all utvunnen chilesalpeter det året. Det var uppenbart att det var en värdefull anläggning. Bosch, som nu agerade som talesman för den tyska kemiska industrin, lyckades förhandla fram att industrin skulle lämnas i fred mot att Frankrike fick tillgång till Haber-Boschprocessen. År 1918 tilldelades Haber Nobelpriset i kemi för sin upptäckt, men omvärldens protester blev skarpa. Habers insatser i den kemiska krigföringen var långt ifrån glömda. Efter kriget arbetade Haber med att försöka framställa guld ur havsvatten, men när nazisterna kom till makten lämnade han, eftersom han var jude, landet och avled 1934 i Basel av en hjärtattack.

Redan före första världskriget hade sex stora kemiska industrier inlett ett försiktigt samarbete. Förutom BASF ingick läkemedelsföretagen Bayer och Hoechst samt AGFA (Aktiengesellschaft für Anilinfabrikation) och två något mindre företag vid namn Casella och Kalle. Samtliga drabbades hårt av freden i Versailles, och under ledning av Bosch enades man om att skapa IG Farben (Interessen-Gemeinschaft Farbenindustrie AG) – världens största kemiföretag.

CARL BOSCH OCH ADOLF HITLER

Carl Bosch stod som ledare för IG, och han såg som sin uppgift att se till att misstagen från första världskriget inte upprepades. Med en fungerande produktion av nitrater vände Bosch därför blicken mot drivmedel och gummi. Det fanns redan ett patent på en metod att omvandla kol till olja, den så kallade Bergiusprocessen, och Bosch satsade en stor del av IG:s resurser för att få processen att fungera. Det visade sig vara en svår och kostsam process, men med otrolig envishet lyckades han till slut. Bosch hade nått sitt mål och han belönades 1931, tillsammans med Bergius, med Nobelpriset i kemi för sina insatser inom högtryckskemin. Problemet vara bara att de syntetiska kolvätena var minst sju gånger dyrare än drivmedel framställda av olja. Hade det inte varit för Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet och dess ledare Adolf Hitler, hade Boschs planer kanske lagts i malpåse. Hitler planerade för revansch, och ett Tyskland som var självförsörjande på militärt viktiga produkter var av allra största intresse.

Strax efter nazisternas valseger 1933 möttes Hitler och Bosch för första gången. Till en början gick mötet bra, men i slutet dristade sig Bosch att varna Hitler för att hans politik, där judiska kemister och fysiker tvingades lämna landet, skulle innebära att Tyskland hamnade hundra år efter i dessa ämnen. Hitler avpolletterade Bosch med kommentaren ”Då får vi arbeta hundra år utan fysik och kemi!” Två år senare var hela ledningsgruppen för IG utbytt till förmån för trogna medlemmar av nazistpartiet. Nu fanns heller ingen plats för den uttalat antinazistiske Bosch. Han avled 1940 i Heidelberg.

Medan Hitler planerade kriget i Europa, planerade det nya IG att ta över den kemiska industrin i de invaderade länderna. I mars 1938 ockuperades Österrike, och IG tog över Skodaverken. Planen upprepades i Tjeckoslovakien och Polen, och det fanns långt gångna planer för hur de kemiska industrierna i resten av världen, inklusive USA, skulle införlivas i IG:s imperium. IG planerade också för en enorm fabrik som skulle tillgodose alla framtida behov av drivmedel och gummi. Från början var det tänkt att jättefabriken skulle ligga i Norge, men snart dök ett betydligt mer intressant läge upp. Redan 1939 hade Heinrich Himmler påbörjat det som skulle bli Förintelsen och den lilla byn Oświęcim i södra Polen valdes ut för ett av de största lägren. Ur IG:s perspektiv kunde platsen inte vara bättre. Här fanns en flod som riklig vattentäkt, det var nära till den framtida östfronten och här fanns framför allt en oändlig tillgång på slavarbetskraft. I kontraktet mellan IG och SS stipulerades det att IG skulle betala SS fyra riksmark för kvalificerade arbetare, tre för okvalificerade och 1,50 för barn. För detta facila pris stod SS för bostad, mat och transport. Det måste ha varit en fantastisk affär eftersom fångarna bodde i ouppvärmda baracker där varje bädd delades av tre personer, maten var potatissoppa och fångarna själva fick marschera sex–sju kilometer varje dag från Auschwitz till IG:s fabrik. Den dagliga marschen tärde hårt på fångarna, och IG beslutade därför att bygga ett eget, privat koncentrationsläger. Fångarna i IG:s läger, Monowitz, utnyttjades hänsynslöst. Eftersom de fick så lite mat minskade de i snitt tre till fem kg i vikt per vecka. Efter två månader återstod bara skinn och ben och ytterligare en månad senare var de döda, antingen av svält eller i gaskamrarna.

ZYKLON B DÖDADE PÅ 20 MINUTER

När de stora koncentrations- och dödslägren byggdes runt 1941 användes fortfarande kolmonoxid för att ta livet av fångarna. Lägerkommendanten i Auschwitz, Rudolf Höss, insåg att något mer snabbverkande behövdes för att kunna uppfylla Himmlers mål. Även här stod IG givetvis till tjänst. Ett av företagets dotterbolag, Degesch (Deutsche Gesellschaft für Schädlingsbekämpfung), ägnade sig åt att framställa medel för skadedjursbekämpning, och deras storsäljare var Zyklon B som bestod av cyanväte uppbundet på kiselgel. I koncentrationslägren användes Zyklon B redan för avlusning, och i augusti 1941 testades medlet på 500 ryska krigsfångar. Zyklon B var ett mycket potent gift, och snart byggdes gastäta bunkrar som kamouflerades som duschrum. Varje bunker rymde mellan 800 och 1 200 tätt packade människor. När alla var inne stängdes dörrarna och Zyklon B släpptes ner i speciella ventiler – inom 20 minuter var alla döda.

Det var bara ett problem med Zyklon B. Degesch hade nämligen satt till ett ämne med kraftig lukt för att varna för giftet. SS började förhandla med Degesch om att ta bort luktindikatorn, men företaget var försiktigt. Utan tvekan visste man vad Zyklon B skulle användas till. Detta var dock inget bekymmer för tillverkaren. Problemet var att patentet för Zyklon B gått ut för länge sedan, och det enda skydd man hade kvar var för lukten. Degesch riskerade helt enkelt att förlora sitt monopol. SS försäkrade att detta inte skulle bli något problem…

De tyska arméerna var tveklöst beroende av IG:s fabriker, och dessa var också högprioriterade mål för det allierade bombflyget. Den 12 maj 1944 bombades den viktigaste fabriken i Leuna, och återigen stod Tyskland inför utsikten att förlora ett krig på grund av brist på ammunition och bränsle. Återuppbyggnaden av fabrikerna fick högsta prioritet, och 350 000 arbetare fick igång produktionen inom en vecka. Den 28 maj var det dags för en ny bombräd och proceduren upprepades. För varje ny bombräd dränerades Tyskland på reservdelar. I juni hade produktionen av flygbränsle sjunkit till 10 procent av tidigare mängd, och i slutet av 1944 var situationen så desperat att Hitlers rådgivare förslog att man skulle sätta in nervgaser.

Nervgaserna, som gick under namnet N-stoff, var en synnerligen hemlig del av IG:s produktion. Från början var de tänkta att användas som insektsgifter, men efter en olycka på laboratoriet visade det sig att dessa organiska fosforföreningar var otroligt giftiga. Hitler tvekade dock att sätta in nervgaser i kriget. Problemet var nämligen att man inte visste om de allierade också förfogade över dessa vapen. Då flera av nervgaserna patenterats av IG förutsatte man att även de allierade kände till och producerade nervgas. Så var dock aldrig fallet. Med nervgas hade kriget kanske slutat på ett annat sätt. Nu tog dock råvarorna slut, och den 7 maj 1945 kapitulerade de tyska trupperna i Västeuropa. Medan trupperna lade ner sina vapen brände ledningen på IG alla arkiv, väl medvetna om att de skulle anklagas för krigsbrott. Två år senare, i maj 1947, väcktes åtal mot tjugofyra av IG:s direktörer som fick namnet Djävulens kemister. Trots god bevisning fälldes bara tretton av direktörerna, och de dömdes till fängelse i mellan ett och åtta år. IG bedömdes vara så korrupt att företaget splittrades och de ursprungliga företagen återbildades. Fyra av dem finns kvar i dag.

Trots IG:s brott mot mänskligheten har de processer och produkter som företaget skapat betytt enormt mycket för mänskligheten. I dag används Haber-Boschmetoden för att framställa konstgödsel – och det i ofantliga kvantiteter. Uppskattningsvis produceras hundratals miljoner ton varje år. När vi äter växterna som drivits fram med konstgödsel kommer kvävet att hamna i proteiner och DNA i vår kropp.

Tro det eller ej, men varannan kväveatom i dig kommer från Haber-Boschprocessen.

Vill du läsa om vetenskapens och samhällsdebattens frontlinjer? Beställ en prenumeration på tidskriften Sans, fyra nummer för endast 365 kr!

Kassa

Artiklar

Önskelista

Här är böckerna som ligger i din önskelista.

Anmäl din epostadress om du vill få uppdateringar och erbjudanden om de böcker som ligger i din önskelista. Vi lämnar aldrig ut din epostadress.
Din epostadresss är knuten till din önskelista så att du kan få uppdateringar och erbjudanden om böcker som ligger i här.
Jag är säker på att jag vill ta bort min epostadress

Meddelande

Meddelande text

Arbetar...