Tankar från karantänen – P C Jersild

Då jag nitton år gammal gjorde militärtjänst på en sjukvårdspluton fick jag lära mig vad triage är för något. I krig kan det vara omöjligt att ta hand om alla sårade. Man delar då in patienterna i tre grupper. Triage innebär att de lättast sårade får klara sig själva. All vård koncentreras i stället på dem med svårare skador men som förväntas överleva.  De obotligt sårade läggs i ett särskilt tält och ges en dubbel dos morfin.

Då jag närmade mig de åttio började jag fila på mitt livstestamente. Jag skrev att jag inte vill hamna i respirator och inte heller bli återupplivad om jag får hjärtstopp. Att vid min ålder – jag är nu åttiofem – hamna i respirator innebär att jag riskerar att avlida under behandlingen. Hamnar jag i respirator på grund av Coronan ökar den risken markant.

Stannar mitt hjärta måste det komma igång inom några få minuter om jag ska undgå hjärnskador. Yngre personer och barn klarar sig längre. För att mitt hjärta ska kunna återstartas i tid måste jag i praktiken redan befinna mig på sjukhus. Får jag hjärtstillestånd hemma eller på stan är chansen liten att mitt hjärta kommer igång innan min hjärna börjat falla sönder.

Av rent egoistiska skäl och för mitt eget bästa tackar jag alltså nej till respirator och återupplivning.

Situationen i Stockholm närmar sig nu triage, det läge då respiratorerna kanske måste ransoneras. Socialstyrelsen arbetar på riktlinjer hur detta ska gå till, vilka som ska prioriteras bort. Det finns flera möjliga etiska principer för detta. Låt mig av utrymmesskäl bara nämna en: bara den som förväntas leva ett år efter att ha kopplats ur respiratorn bör komma ifråga. Jag skulle med stor sannolikhet inte höra till dem.

Det livstestamente jag skrivit av rent egoistiska skäl är plötsligt därtill ett bevis på altruism, omsorg om andra, särskilt yngre personer.  Men hellre avstår jag frivilligt från avancerad vård än blir utsatt för triage.

Om jag får Coronan vill jag stanna hemma. Om detta inte är praktiskt möjligt, kan jag tänka mig att läggas in på sjukhus och få syrgas och omvårdnad. Men inte mer än så!

Hur är det att dö hemma i lunginflammation? Kommer någon hem med en syrgastub? Vi får se.  Ingen vet på förhand hur det blir, kanske tillfrisknar jag. Eller glider jag bara in i kolsyrenarkos och somnar in. Kanske drabbas jag av lufthunger, får ångest och hamnar i dödskamp.

I så fall kommer jag att göra vad jag kan för att slippa det.

P C Jersild

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker