Finns gud? Ja, skriver Joel halldorf

Text: Joel Halldorf

Världen är full av tecken på att Gud finns, men betyder det att Guds existens går att bevisa? Nej, jag tror inte det. Och det är ingen ny insikt. Långt innan vi människor började kartlägga universum med hjälp av vetenskapliga instrument drog Gud en gräns för vår kunskap. ”Mitt ansikte får du inte se”, säger Gud till Mose. Det är inbyggt i de stora religionerna att vi inte kan få absolut visshet om det yttersta.

Gud är inte en del av världen och kan därför inte upptäckas med de instrument som vi använder för att undersöka världen. Idén att det finns en motsättning mellan tro och vetenskap bygger därför på ett metafysiskt missförstånd. Gud är närvarande i världen, men inte som ett ting bland andra ting. Guds närvaro liknar snarare Bachs närvaro i Matteuspassionen: han är överallt och ingenstans. Gud kan anas, men inte fångas in.

Varför är det så här? Hade det inte varit enklare om det varit lite mer uppenbart? Kanske – men de här omständigheterna säger något om vilket slags liv som Gud givit människan. För bevis är tvingande, men människan måste i sitt sökande efter sanningen vara fri. Fri att själv finna svaren och få kontakt med universums skapare. Bevis underminerar vår inre, andliga frihet – därför får vi nöja oss med tecken.

Vilka tecken? Till att börja med att det finns någonting i stället för ingenting. Intighet kan inte ge upphov till materia, det inser var och en. Och att denna materia skulle vara stabil och livgivande är så statistiskt osannolikt att de som försöker förklara det strikt naturvetenskapligt tvingas ta sin tillflykt till osannolika idéer om multiversum.

Det andra tecknet är livet självt, och det tredje vårt medvetande: att vi inte bara registrerar den värld vi lever i, kallt och kalkylerande, utan erfar den. Det borde inte vara så. Det är inte bara rent naturvetenskapligt svårt att förklara hur materien har tagit de här stegen – först till liv, sedan till medvetande – utan här finns också ett slags filosofisk orimlighet. Varför har universum gett upphov till en materia med medvetande? Det går inte ihop. Det är som att någon söker kontakt med oss.

Denna känsla av kontakt – med livet, världen, något bortom horisonten – upplever vi ständigt. I känslan av djup meningsfullhet: att inte bara mina insatser i världen är värdefulla, utan att existensen själv har en mening, ett slags syfte. Genom den drabbande skönhet som världen svämmar över av. Att soluppgångar, vårens ankomst och vacker konst inte bara är något vi noterar, utan att de kan drabba oss så att de känns djupt nere i vårt väsen. Varifrån kommer den slösande skönhet som livet är fyllt av? För att inte tala om kärleken: de djupa band vi kan knyta med andra människor, band som låter oss känna deras glädje och smärta i våra egna kroppar.

Vad är allt detta? Är det bara kemiska processer som visat sig evolutionärt gynnsamma? Ett romantiskt skimmer som ligger över en värld som ytterst bara är kall och stum materia? Eller är det tecken – tecken på att det finns en grundstruktur i tillvaron som är mer fundamental än den som fysiken lyckats kartlägga? Tecken på att tillvaron genomsyras av kärlek, godhet och sanning så att vi, när vi erfar detta, upplever något av den yttersta verkligheten?

Vi kan inte veta. Men den strikt materialistiska beskrivningen av världen är statistiskt osannolik och existentiellt otillfredsställande. I stället för att omfamna de tecken som omger oss försöker den förklara bort dem, reducera dem och göra dem mindre än vad de är.

Tron på Gud ger oss varken enkla eller definitiva svar på de frågor som livet ställer oss inför. Men insikten om att vi inte uppstod ur intet, utan ur en kärleksfull hand som vill vår existens och vars spår vi kan ana överallt sätter oss i rörelse. Den inbjuder oss till ett livslångt teckentydande.

Därför är jag kristen.