Leder andliga upplevelser till tryggare anknytning?

Text: Pehr Granqvist

Eftersom det är ogörligt att framkalla en vetenskapligt kontrollerad religiös omvändelse på beställning, använder forskningen i stället andliga upplevelser orsakade av psykedeliska preparat.

Den brittiske psykiatern John Bowlbys anknytningsteori handlar om de starka känslomässiga band (så kallade anknytningsrelationer) som barn och andra däggdjursungar utvecklar till sina omvårdare (anknytningspersoner). I boken Tryggare kan ingen vara? (2023) sammanställer jag den religionspsykologiska forskning som har bedrivits utifrån ett anknytningsperspektiv.

Forskningen skiljer mellan trygg och otrygg anknytning. Otrygg anknytning kännetecknas av bristande tillit till att anknytningspersoner finns tillgängliga vid behov och av att barnet känner sig ovärdigt deras omsorg. Forskningen visar att variationer i anknytningskvalitet beror på barnets tidigare erfarenheter av mänskliga relationer: otrygg anknytning utvecklas ofta som en följd av bristfällig lyhördhet i den omvårdnad som barnet får.

Människor utvecklar anknytningsrelationer under hela livet, exempelvis till sin make/maka. En central tanke i den religionspsykologiska forskningen är att troende personers gudsrelationer kan förstås som ett slags icke-fysiska anknytningsrelationer. De eftersträvar Guds närhet, vänder sig till Gud vid oro och rädsla, kan ta sig an utmaningar lite bättre när de känner att Gud ”vandrar vid deras sida” och värderar Gud som klokare (allvetande) och starkare (allsmäktig) än dem själva. Gudsrelationen kan ge trygghet och säkerhet även när andra anknytningspersoner fallerar.

Det finns olika vägar till religion och andlighet beroende på individers grad av anknytningstrygghet. Otrygg anknytning har i ett flertal studier kunnat förutsäga plötsliga intensiva religiösa omvändelser och mystika upplevelser, vanligtvis i samband med känslomässiga kriser. Den religiösa erfarenheten bistår med en ersättande anknytningsperson (Gud) och med känslomässigt stärkande upplevelser.

Däremot vet vi inte om gudsrelationen och de andliga upplevelserna leder till ökad anknytningstrygghet (så kallad förvärvad trygghet). Det behövs väldesignade experimentella studier för att besvara den frågan. Sådana undersökningar har lyst med sin frånvaro eftersom vi inte haft verktyg som under kontrollerade förhållanden kan framkalla religiösa omvändelser eller mystika upplevelser. Men visst vore det fantastiskt om man i experimentella studier kunde pröva om andliga upplevelser ger förvärvad trygghet! Och sådana studier framstår nu som fullt möjliga att genomföra, nämligen med hjälp av psykedeliska preparat (LSD, psilocybin, ayahuasca, meskalin med flera).

Under de senaste två decennierna har vi kunnat bevittna en flodvåg av ny forskning i psykedelisk vetenskap. Mängder av studier har rapporterats som visar lovande kliniska effekter av psykedeliskt assisterad psykoterapi. Sådan terapi kan lindra problem med depression, ångest, posttraumatiska symtom och beroendeproblematik. De kliniskt gynnsamma effekterna förklaras av de förändrade medvetandetillstånd som psykedeliska preparat tagna i ett tryggt sammanhang kan ge upphov till. Fokus har särskilt legat på mystika upplevelser, dels för att höga doser av psykedelika ofta resulterar i sådana, dels för att mystika upplevelser kan förklara stora delar av den kliniska nyttan med psykedelisk terapi. De studiedeltagare som har sådana upplevelser visar alltså större minskningar i kliniska symtom. De mystika upplevelserna kan förändra en människa varaktigt och på så sätt lindra lidande och främja välmående, hälsa och utveckling.

Forskningen kring anknytning, religion och andlighet passar så väl med den psykedeliska renässansen att mina medarbetare och jag nyligen bestämde oss för att slå in på detta spår. Vi har publicerat en anknytningsbaserad agenda för psykedelisk vetenskap, och nu pågår febril forskning som syftar till att svara mot denna. I agendan föreslår vi att anknytningsteori kan fylla tre viktiga funktioner för psykedelisk vetenskap.

För det första tror vi att variationer i anknytningstrygghet kan förutsäga hur människor svarar på psykedeliska substanser med tillhörande psykoterapi. Vi vet från tidigare forskning att anknytningstrygga individer inte räds sårbarhet och tenderar att vara flexibla, öppna och icke-defensiva i utforskandet av sig själva och världen i stort. Därför bör de också vara väl rustade att ”slappna av och flyta medströms” (som John Lennon sjunger i ”Tomorrow never knows”), vilket underlättar anpassningen till det psykedeliska preparatets verkningar och kan leda till en behaglig och psykologiskt belönande psykedelisk resa.

Otrygg anknytning, som finns av några olika slag, kännetecknas tvärtom av rigida psykologiska försvar som kan störa anpassningen till det psykedeliska preparatets verkningar. Detta gäller särskilt för undvikande anknytning (där individen tenderar att dra sig tillbaka och distansera sig vid stress), medan orolig-ängslig anknytning (där individen lätt blir orolig och upprörd vid konflikter och svårigheter) kännetecknas av en längtan efter att lämna självet och uppgå i en yttre räddares famn. Forskningen har också visat att desorganiserad anknytning (där individen lätt uppgår i förändrade medvetandetillstånd) kan underlätta mystika upplevelser.

En studie av arton hiv-patienter i San Francisco som fick en stark dos psilocybin med tillhörande psykoterapi har gett preliminärt stöd för dessa idéer. Här fann den amerikanske psykiatern Christopher Stauffer att undvikande anknytning var starkt relaterad till obehagliga erfarenheter under det psykedeliska ruset, medan orolig/ängslig anknytning var relaterad till mystika upplevelser.

Min forskargrupp har funnit liknande resultat i två senare undersökningar, en studie av tvåhundra judar med psykedeliska erfarenheter och en pågående studie av ett hundratal svenskar som deltagit i ett lagligt psykedeliskt retreatprogram i Nederländerna. I den första av dessa fann vi att deltagare som upplevt otrygg anknytning under barndomen hade mer omtumlande psykedeliska erfarenheter: egoupplösning, obehag, känslomässiga genombrott och mystika upplevelser. I retreatstudien har vi sett att de deltagare som rapporterade undvikande anknytning före retreatet erfor obehagliga erfarenheter och känslomässiga genombrott under retreatet.

För det andra har vi föreslagit att psykedeliskt assisterad psykoterapi kan främja förvärvad anknytningstrygghet, vilket i så fall utgör en viktig del av dess kliniska potential. Otrygg anknytning handlar inte bara om förväntningar, utan vägleder också individens upplevelse av vad som sker i en given situation, särskilt under stress. Kanske verkar psykedeliska preparat genom att bryta ner den betydelse som otrygg anknytning har för individens varseblivning och tankar. Forskare talar till och med om möjligheten att psykedeliska preparat kan öppna upp tidigare kritiska utvecklingsperioder, vilket skulle möjliggöra effektiv nyinlärning. Konsekvensen kan bli, särskilt om terapeuten eller andra närvarande erbjuder en varm accepterande miljö, att personen kommer till insikt om att andra kan finnas tillgängliga vid behov och att självet är värt andras omsorg. Individens anknytningstrygghet kan alltså öka via psykedelisk terapi.

Christopher Stauffers studie fick stöd även för denna idé. Tre månader efter avslutad psykedelisk terapi, jämfört med före terapin, hade deltagarna signifikant lägre skattningar av orolig/ängslig anknytning och tendens till lägre skattningar av undvikande anknytning. I den pågående retreatstudien har vi funnit signifikant lägre skattningar av orolig/ängslig såväl som av undvikande anknytning upp
till ett år efter deltagande i retreatet jämfört med före.

För det tredje kan ett anknytningsteoretiskt perspektiv kasta ljus över en del av de läkande processer och upplevelser som utspelar sig i samband med psykedeliskt assisterad terapi. En intressant forskningsfråga, utifrån tidigare lärdomar om anknytning och religion/andlighet, är huruvida tolkningen av de psykedeliska upplevelserna (exempelvis av att stå i kontakt med en kärleksfull kosmisk anknytningsperson, med en ond makt, eller att man blott hallucinerar) har betydelse för deras terapeutiska potential. Det återstår också att avgöra i vilken utsträckning som preparaten i sig respektive i interaktion med den terapeutiska inramningen står för de läkande effekterna.

De resultat som beskrivs ovan är preliminära. Forskning med tightare upplägg (inklusive kontrollgrupper) och mer avancerade anknytningsmetoder behövs för att stärka slutsatserna. Jag kan heller inte nog understryka betydelsen av att psykedeliska preparat inte ska tas under osäkra och otrygga omständigheter. De är kraftfulla och delvis därför också olagliga i många länder. Det finns en reell risk för negativa effekter.

Vad har då denna forskning för implikationer för religion och religiositet? Det vet vi ännu inte från forskningen, men klart är att mystika upplevelser under psykedeliska rus inte skiljer sig nämnvärt från andra mystika upplevelser – om något så erfars de förra som än mer ”sanna” och personligt transformerande. Forskningen visar också att mystika upplevelser under psykedeliska rus kan leda till en förändrad metafysisk trosuppfattning, vanligen från en materialistisk uppfattning i riktning mot en icke-materialistisk. Kanske kommer kyrkor och andra religiösa samfund att se en tillströmning av ”psykedeliska mystiker” som söker religiösa referensramar och sammanhang i syfte att integrera sina erfarenheter?