Är vetenskapen modernitetens prästerskap?

Det har länge varit en kliché att vetenskapen utgör det nutida samhällets andliga stånd. Men vad betyder det, och hur väl håller denna metafor?

Av Mikael Klintman

Även om det kan ligga något i bilden av ett vetenskapligt prästerskap, är det också viktigt att notera på vilka sätt den är vilseledande. Forskare finner det ofta fåfängt att försöka nå Sanningen. I stället försöker de förkasta det som är falskt. På så sätt minskar de ovissheten på det aktuella forskningsområdet och når allt högre säkerhet. Genom hela historien och i alla kulturer har människor velat få tillgång till »certifierad» kunskap – kunskap av högsta möjliga kvalitet, utöver våra dagliga upplevelser av världen. Denna önskan visar inga tecken på att försvagas.

Det är intressant att jämföra uråldriga religiösa förutsägelser med dagens certifierade kunskap, som producerats av våra sekulära »präster»: universitetsforskare, experter i icke–statliga organisationer, aktiemarknadsspecialister, meteorologer och andra intellektuella som försöker förutsäga framtiden. Och visst, de flesta vetenskaper är oerhört mycket exaktare än förutsägelser gjorda enbart utifrån religion. I de fall där forskare upptäcker och påpekar misstag i sina tidigare slutsatser gör de ofta en poäng av detta – sådana förtydliganden är norm och rutin inom vetenskapen – och lyfter fram korrigeringarna som vetenskapliga framsteg. Och med all rätt gör de så: de har ju kunnat avfärda något som man tidigare antog vara korrekt.

Ändå har aptiten att lyssna till dem som vi uppfattar som kunskapsauktoriteter en hög tolerans för fel. Det mest uppenbara exemplet är väderprognoser. Även efter det att meteorologiska förutsägelser om en solskenshelg utmanats av ihållande regn, fortsätter de flesta av oss att följa väderprognoserna, om än med viss skepsis.

Detsamma gäller för aktiebörsen. De flesta intresserade vet hur den påverkas av politisk instabilitet, naturkatastrofer, pandemier och annan plötslig oro bland aktieägarna. På bara några timmar kan marknaden störtdyka. De flesta ekonomer blev förvånade över den plötsliga ekonomiska krisen hösten 2008. Det har lett till omfattande diskussioner om värdet av finansiella prognoser. Den brittiska dagstidningen The Guardian rapporterade att drottning Elizabeth under ett besök på London School of Economics i november 2008 beskrev den ekonomiska situationen som »hemsk». Hon frågade ekonomiprofessorn Luis Garicano: »Varför märkte ingen?» Enligt The Guardian stammade den utmärkta professorn, oförberedd på seriösa frågor under drottningens besök, fram detta svar om den homogena gemenskapen bland traditionella ekonomer:

Någon förlitade sig på någon annan och alla trodde att de gjorde rätt saker.

Trots samhällets förtroende för finansiella prognoser, är det inte någon som i efterhand har tagit ansvar för misslyckandet att förutse 2008 års kris. Ändå fortsätter dagens börsexperter att bekymmersfritt göra djärva förutsägelser om marknadens framtida utveckling. Än mer förbryllande är att många – jag själv inkluderad – har en bisarr tendens att uppfatta sådana förutsägelser som något slags certifierad kunskap värd att lita på.

 

ATT SKAPA GEMENSKAPER

En annan social funktion som både vetenskap och religion har är att utveckla praxis och preferenser som tydligt skiljer oss från andra gemenskaper, något som stärker våra band till varandra. Den brittiska socialantropologen Mary Douglas (1921–2007) studerade historisk religiositet i Mellanöstern och var särskilt intresserad av de perioder för länge sedan då de stora monoteistiska religionerna – judendom, kristendom och islam – grundades. Religiösa övertygelser utgjorde på den tiden centrala och helt integrerade delar av all tillgänglig kunskap i dessa kulturer. Detta är skälet till att förståelse av den tidens religiösa trosuppfattningar är högst relevant för att förstå dagens kunskapsresistens. Ett vanligt sätt att förklara varför vissa typer av mat, djur eller praxis betraktas som rena eller orena i en specifik religion är att sådana normer utgör viktig kunskap som delas i religiös form. Till exempel anses svin vara orena i både judendomen och islam (även bland vissa kristna, till exempel sjundedagsadventister). Grunden kan ha varit att det långt tillbaka i tiden medförde hälsorisker att äta svinkött.

Men detta förklarar inte varför olika religioner uppvisar så stora skillnader i vad de anser vara orent eller syndigt. Mary Douglas identifierade ett mönster som kan förklara sådana skillnader. När hon jämförde de praktiska religiösa postulaten hos de »nya» monoteistiska religionerna såg hon att dessa påståenden angav raka motsatsen till de tidigare religionernas normer. Djur som tidigare ansågs heliga definierades nu som orena. Heliga ritualer för kontakt med de gamla gudarna avvisades som ogudaktiga och så vidare. Genom att göra nya och motsatta kunskapspåståenden om renhet och orenhet hos olika livsmedel och praktiker, kunde de nya religiösa grupperingarna stärka anhängarnas känsla av att utgöra en sammanhållen gemenskap. Till exempel var det – och är fortfarande – förbjudet för judar att tillaga kött i mjölk, plantera träd av olika arter tillsammans och att bära kläder gjorda av både ull och linne. Alla dessa praktiker sågs däremot som påbjudna rituella seder hos deras hedniska grannar.

Varje religion har vissa övertygelser som alla i gemenskapen tar för givna. I den katolska kyrkan förväntas människor tro att brödet och vinet i nattvarden inte bara symboliserar Jesu kropp och blod, utan att de faktiskt blir Jesu kropp och blod. Sådana trosuppfattningar, som inte får ifrågasättas, kan kännas som en tvångströja för vissa individer. Men samtidigt ger de människor en bekvämlighetszon i form av gemensamma grundläggande trosuppfattningar. Dessa oemotsägliga övertygelser hjälper till att klargöra för kyrkfolket vad som gör dem till, exempelvis, katoliker snarare än kalvinister.

 

PARADIGM ÄR KOMFORTZONER

I början av 1960-talet gjorde den amerikanske fysikern och vetenskapsfilosofen Thomas Kuhn (1922–96) en banbrytande upptäckt. Han visade att det är långt ifrån uppenbart att vetenskaplig kunskap ackumuleras på ett linjärt sätt över tid. I likhet med religiös tro har vetenskapliga discipliner och underdiscipliner komfortzoner. En typ av intellektuell bekvämlighetszon kallas paradigm. Ett paradigm är en delad åsikt, tro eller uppsättning utsagor om en viss del av verkligheten som en stor gemenskap av forskare försöker ta reda på mer om. Inom alla akademiska områden, från naturvetenskap till humaniora, har paradigm sådana funktioner, till exempel att erbjuda kulturell särprägel.

Till exempel inom mitt eget forskningsområde – om faktorer som kan göra att samhälle och individer minskar miljöförstöringen – finns paradigm överallt. De forskare som ansluter sig till den »materialistiska» inriktningen anser att det inom forskningsområdet finns en massiv paradigmförskjutning – som de främjar – bort från att studera mänsklig motivation bakom miljöskador och till att studera vilken roll som föremål, varor, verktyg och deras praktiska användning spelar för miljöskador. De forskare som i stället är »argumentativt» inriktade tar inte till sig den kunskap som genereras inom den materialistiska inriktningen. Fokus hamnar då på vilka argument och metaforer – icke-materiella företeelser – som olika intressegrupper i den offentliga debatten använder för att vinna framgång för sin egen uppfattning. Retoriken kring sådana akademiska paradigm är inte olik påståenden i modetidningar om vad som är inne respektive ute just nu. Utsagorna är inte bara beskrivningar, utan innebär vanligtvis att man nedvärderar den kunskap som kan komma ur andra paradigm, både sådana som blivit omoderna och sådana som är aktuella konkurrenter.

Utanför universitetsvärlden syns paradigm i exempelvis dieter, hälsoråd och träningsrekommendationer, vilka alla förändras över tid. Paradigm inom vetenskapen skiljer sig från både religiös tro och kulturella modeflugor i ett avgörande avseende: paradigm bygger på kontinuerlig och ofta rigorös insamling av data som syftar till att förbättra kunskapen. En matdiet kan ibland skapas av en karismatisk person utan expertis inom hälsa, men oftare används vetenskapliga argument för att förklara mekanismerna som sägs göra den nya dieten överlägsen. Trots denna vetenskapliga grund för paradigm, innebär Kuhns upptäckt att vi kan vara säkra på att det finns en tendens på olika kulturella områden, inklusive akademisk forskning, att hålla sig till ett visst sätt att betrakta och tolka den fråga som är i fokus. Människor som arbetar inom ett visst kunskapsområde kommer att acceptera detta synsätt som sanningen och ingenting annat än sanningen, samtidigt som de motstår kunskapspåståenden som utmanar deras paradigm.

 

TILL SLUT PARADIGMSKIFTE

Med tiden kommer dock några få fritänkare att utveckla bevis för att det rådande paradigmet har avgörande svagheter. Detta leder till en »vetenskaplig kris» och i slutändan till ett paradigmskifte. När forskarsamhället så småningom erkänner det nya synsättets överlägsenhet återskapas en vetenskaplig samsyn. Till dess att …

I en intervju som jag gjorde med den brittiske evolutionspsykologen Robin Dunbar (1947–) påpekade han att vetenskapssamhällets inbyggda långsamhet att acceptera nya idéer också har fördelar. Han jämför detta med rättssystemet:

Tumregeln är att det tar ett decennium för människor inom ett forskningsområde att hålla med dig och en generation för resten av världen. De gamla har då antingen pensionerats eller dött. Men detta är inte så illa. Det är som argumentationen i en domstol. Försvarsadvokaterna försöker på alla sätt att ifrågasätta de bevis som åklagaren har lagt fram. Jag ser den vetenskapliga kunskapsprocessen på samma sätt. Den äldre generationen forskare säger: »Kom igen nu, bevisa det här nya för mig!»

Även om vetenskapliga paradigm handlar om att förbättra kunskap om vår omvärld är de också kulturella fenomen. Som sådana liknar de alltså andra kulturella fenomen. De stärker den sociala sammanhållningen inom en grupp och markerar åtskillnad gentemot andra. Exempel på sådana kulturfenomen, bortsett från religiösa övertygelser, är smak, seder, ideologier, moral och etikett. Det är viktigt för gruppmedlemmarna att kunna motstå, ignorera eller glömma både tidigare och ännu rivaliserande åsikter. Det finns en social drivkraft att inte lära sig, eller åtminstone att inte ta till sig, att det skulle kunna ligga något klokt i den konkurrerande inriktningen. Mary Douglas använde termen »strukturell glömska». Detta motstånd håller gamla gemenskaper vid liv och hjälper nya att växa fram.

Driften att motstå viss kunskap som inte stämmer överens med den egna kulturen är ofta relaterad till sociala tabun och gränser mellan grupper. Vi tillhör vanligtvis mer än en gemenskap, och det är inte alltid den som ger oss den mest välgrundade kunskapen som vi identifierar oss med mest. Till exempel känner jag personligen fysiker, läkare och universitetsledare som argumenterar för kreationistisk religiös tro. Det är inte så att de gör detta trots sin vetenskapliga expertis. Deras vetenskapliga träning gör dem tvärtom ännu skickligare på att argumentera vältaligt för sin kunskapstro. Deras smarta argument – som signalerar både intelligens och lojalitet gentemot sina kreationistvänner – hjälper dem att säkra inkludering och hög status i sin religiösa gemenskap.

Detta återspeglar kärnmotivationen rörande kunskapsövertygelser: det handlar inte om att hitta sanningen, utan om att stärka banden mellan människor. När det gäller exempelvis sociala medier tenderar vi att gå med i de nätverk som har samma etniska, religiösa (eller icke-religiösa), ideologiska och utbildningsprofil som vi själva har. De kunskapsövertygelser som vi delar i sådana nätverk stärker de sociala banden, ofta på bekostnad av att våra uppfattningar inte utmanas.

Mikael Klintman är professor i sociologi, Lunds universitet. Forskar om hållbar utveckling, kulturell evolution och motivation inom miljö och hälsa. Senaste bok: Knowledge resistance.