Filosofi för stora barn

Tongivande tänkare från 1900-­talet tar gestalt i två nya serieböcker, Logicomix och Feynman. Olle Häggström är entusiastisk.

Som liten på 70-­talet läste jag med god aptit Kalle Anka, Fantomen, Stålmannen, Tintin, Lucky Luke och en rad andra serier. Teck­nade serier var något som i första hand rik­tades till oss barn, medan vuxna inte för­väntades bry sig om något så barnsligt. Jag insåg att min fars vurm för Fantomen mest handlade om nostalgi över vad han själv läst som barn, pa­rat med den välvilliga ambitionen att dela något av mina intressen.

I dag har situationen nästan blivit den omvända. Många barn, upptagna med datorspel av olika slag, vet knappt vad en serietidning är, samtidigt som serier med vuxen publik blivit allt vanligare. Mot slutet av 80-­talet upptäckte jag, via den samhällskritiska serietidning­en Galago, en våg av begåvade svenska serietecknare med Joakim Pirinen, Lena Ackebo, Charlie Christen­sen och Joakim Lindengren i spetsen – tecknare som sällan hade barn som målgrupp, och som följdes av en rad självbiografiskt inriktade tecknare som Daniel Ahlgren, Mats Jonsson och Martin Kellerman. Bland senare decenniers inflytelserika utländska se­rietecknare kan exempelvis nämnas amerikanerna Art Spiegelman (Maus; In the Shadow of No Towers) och Robert Crumb (vars nytolkning av Första Mose­bok är påtagligt originaltrogen men likväl sensatio­nell). Och på den vägen är det.

Jag vill här lyfta fram två aktuella böcker som i serie­form skildrar varsin av 1900­talets riktigt stora tänkare. Båda böckerna är ytterst läsvärda och kombinerar under­hållningsvärde med ett seriöst innehåll – så till den grad att jag dristat mig att (med ett visst mått av vånda, dock obefogad, inför mina kollegors reaktioner) föra upp den ena av dem på en lista över rekommenderad bredvidläsning för mina Chalmersstudenter.

Huvudperson i Logicomix, av kvartetten Apostolos Doxi adis, Christos Papadimit rou, Alecos Papadatos och Annie di Donna, är den engelske matematikern och filoso­fen Bertrand Russell (1872–1970), som spelade en framträ­dande roll i det tidiga 1900­-talets intensiva arbete med att via logik och mängdlära söka stadga upp matematikens grundvalar. Russells och hans kollegors projekt visade sig bjuda på stora svårigheter, bland annat genom den upp­täckt Russell själv gjorde 1901 av vad som kommit att kallas Russells paradox – ett slags mängdteoretisk variant av den så kallade barberarparadoxen (om barberaren rakar alla män i byn utom dem som rakar sig själva, vem rakar då barberaren?). Ambitionen att skapa en absolut säker grund för matematiken sköts slutgiltigt i sank av den unge logikern Kurt Gödels berömda ofullständighetssats från 1931. I backspegeln och på ett annat plan – elegant redovisat i Logicomix – kan dock arbetet beskrivas som en rungande succé, genom att det kom att bana väg för skapandet av da­torn, och därmed för en teknisk utveckling som vi i dag kan konstatera fått genomgripande inflytande över våra liv.

Russell blev känd – tidvis ökänd – också för sitt samhälls­engagemang, sin icke­opportunistiska frispråkighet, sin pacifism (som han dock avstod från att dogmatiskt hålla fast vid inför hotet från Hitler) och sin ateism, samt för sina många populära böcker, varav History of Western Philoso­phy från 1945 kommit att betyda mycket för generationer av läsare (inklusive undertecknad). I Logicomix får vi inte följa Russell längre än till krigsutbrottet 1939, vilket dock är mer än tillräckligt för en lång och dramatisk historia.

Den amerikanske fysikern och Nobelpristagaren Richard Feynmans (1918–1988) liv berättas i det seriealbum av Jim Ottaviani och Leland Myrick som kort och gott fått nam­net Feynman. Nobelpriset fick Feynman för sitt banbrytan­de arbete om kvantelektrodynamik, men som teoretisk fy­siker var han mycket bred och gjorde stora insatser på flera andra områden. Mer ingenjörsmässigt inriktade insatser gjorde han som en av hjärnorna bakom atombomben i Manhattanprojektet, och mot slutet av sitt liv genom sin avgörande roll i utredningen kring rymdfärjan Challengers katastrofala sista resa. Genom lysande pedagogiska fram­ställningar som The Feynman Lectures on Physics kom han att få stort genomslag som folkbildare. Andra böcker, som den fabulöst roliga Surely You’re Joking, Mr Feynman, bi­drog också till hans popularitet.

Feynman delade Russells frispråkighet, men var inte till­närmelsevis lika intresserad av politik. Deras drastiskt olika kynnen framgår av de båda serieböckerna. Medan Russell drevs av en besatthet i sökandet efter Sanningen, så var Feyn­man en mer pojkaktigt lekfull personlighet. Bara glimtvis skymtar i Ottavianis och Myricks skildring en allvarligare sida hos Feynman, bland annat i samband med hans första hustrus tidiga bortgång i tuberkulos 1945, och visst etiskt grubbleri före och efter skapandet av atombomben.

Logicomix och Feynman uppvisar påtagliga likheter i flera avseenden. Naturligtvis kan ingendera ersätta riktiga läroböcker i logik respektive fysik, men båda bjuder ändå skickligt och generöst på nedslag och inblickar i de veten­skapliga resonemangen, bland annat genom snyggt åter­givna föreläsningspartier. Båda böckerna avviker från den raka tidslinjen till förmån för något mer komplexa krono­logier – i synnerhet Logicomix med sina nästade ramberät­telser inbegripande en ironisk blinkning till det själv­referensbegrepp som spelar en så avgörande roll i den vetenskapliga utveckling som skildras. I båda böckerna bjuds vi också på rika persongallerier av inflytelserika tän­kare. I Logicomix får vi till exempel stifta bekantskap med filosofer och matematiker som Alfred North Whitehead, Gottlob Frege, Georg Cantor, den frenetiskt argumente­rande Ludwig Wittgenstein och ovan nämnde Kurt Gödel; i Feynman träffar vi på fysiker som Wolfgang Pauli, Albert Einstein, Robert Oppenheimer, Niels Bohr och Freeman Dyson; medan matematikern John von Neumann skymtar förbi i båda böckerna.

Naturligtvis har böckerna också stora olikheter. Hit hör Logicomix­-författarnas omfattande bruk av licentia poetica, i kontrast mot det betydligt mer källtrogna berättandet i Feynman – en så pass kraftig skillnad att det bara är den sistnämnda som rimligtvis kan kallas biografi, medan den förra snarare bör klassas som verklighetsbaserad fiktion. Båda böckerna rekommenderas hur som helst varmt.

Olle Häggström