Credoakademien missar målet

Vill ställa diagnos över ”nyateisterna” men lyckas bäst med att beskriva sig själva.

Gud och hans kritiker är en antologi skriven av ett antal personer knutna till Credoakademin. Boken är en granskning av och ett svar på den religionskritik som formulerats de senaste åren av debattörer som Hitchens, Dawkins och Harris. Även Humanisterna och Christer Sturmark tas upp och jag kommer att diskutera boken med utgångspunkt i den svenska kontexten och den religionskritik som dominerar här.

Boken kan läsas på två sätt. å ena sidan består den av tolv texter (inklusive inledning) där religionskritiken beskrivs och bemöts. Kapitlen behandlar gudsbevis, bevisbörda, Guds moral, religion och vetenskap, fysik och biologi. Samtliga ämnen är högst närvarande i debatten. Här är jag och författarna sällan överens och jag skulle kunna ägna resten av essän åt att beskriva var jag tycker att de har fel.

Å andra sidan kan man läsa boken som en beskrivning av hur intellektuella kristna tänker och hur man i denna krets betraktar ateisters argument. Med den senare läsningen i åtanke är Gud och hans kritiker på många sätt en bra bok. Den är i huvudsak välskriven, genomtänkt och innehåller massor av kunskap som utan tvekan är värdefull att ta del av. Jag rekommenderar utan vidare alla humanister och religionskritiskt aktiva att läsa den. Den klargör delar av debatten och försöker i de flesta fall ta de religionskritiska argumenten på allvar. Om vi ska ingå i religionskritisk debatt behöver vi hantera många av bokens argument och i många fall uttrycka oss mindre slarvigt. I synnerhet är jag förtjust i de kapitel som diskuterar de religionskritiska läsningarna av Bibeln. Efter Stefan Gustavssons diskussion om Guds moral är det helt klart svårare att kritisera Bibeln genom att slänga ur sig spridda Bibelcitat som tycks motsägelsefulla. Det går att förstå de kristnas frustration över den kritiska bibelläsningen, även om man inte alls accepterar vare sig utgångspunkter eller slutsatser. Det är kunnigt och välargumenterat och ger en bättre förståelse för de uppfattningar vi möter i debatten.

De problem som uppstår i den första läsningen beskrivs och behandlas i många sammanhang där de får det utrymme de förtjänar och jag avstår därför från att ge dem något särskilt utrymme här. Mats Selander lyckas inte särskilt väl med att omfördela bevisbördan i fråga om Guds existens. Selander raljerar över att ateisten inte kan ge bevis för sin uppfattning och därför är i samma situation som den troende. Därmed har han bara visat att han inte förstår vad ateismen är. Ateismen innehåller i sig inga påståenden om världen. Ateismen är ett enda ”jag tror det när jag har goda skäl att tro det”. Den materiella världens existens anser jag mig ha goda skäl att acceptera. Jag accepterar också bevisbördan när jag påstår att jag just nu har en trävägg framför mig och att det står ett äppelträd utanför fönstret, men man kan mycket väl vara ateist och förneka det.

Selander påpekar också att avsaknad av skäl borde leda till agnosticism snarare än ateism. Avsaknad av skäl är inget bevis för icke-existens. Det har han alldeles rätt i. De flesta ateister är i logisk-epistemologisk mening agnostiker. Problemet är att det är Selander också. Jag är ändå övertygad om att han skulle förneka existensen av en mängd fenomen som han saknar skäl att tro på, därför att det blir orimligt att hela tiden säga ”jag vet egentligen inte”. Spaghetti-monstret, jultomten och Oden är bara tre uppenbara exempel. Det är inte för att tramsa bort diskussionen som dessa exempel är viktiga, utan för att de helt enkelt har samma epistemologiska status som den kristne guden. Det är helt okej att tro på Gud ändå, men inte att försöka från-säga sig bevisbördan om det är Guds faktiska existens som diskuteras. Och det är inte intellektuellt hederligt att vifta bort tomteexemplet som larv. Det visar bara att man inte förstått det principiella i resonemanget.

Selander menar att religiösa erfarenheter är argument för Guds existens och frågar sig när en sådan erfarenhet är tillräckligt stark för att rättfärdiga gudstro. Här har vi ett av de vanligaste missförstånden i debatten. Det är en fundamental skillnad mellan att tro på något och att påstå att detta existerar. Var och en får naturligtvis själv tolka sina erfarenheter och det är upp till mig att avgöra om de ger mig skäl att tro. Om någon anser sig ha tillräckligt starka skäl att tro på Gud tänker jag inte invända. Om någon däremot försöker övertyga mig om Guds existens kräver jag argument. Det är principiellt en helt annan sak och bokens författare blandar ständigt ihop dem. Min gissning är att de gör denna sammanblandning för att det är mer kraftfullt att anklaga ateisterna för att inte låta människor tro vad de vill, än för att inte acceptera de troendes argument för Guds existens. Det gör att man, helt felaktigt, kan hävda att ateister är intoleranta. De gudsbevis som diskuteras är för övrigt föga övertygande men mycket underhållande tankenötter. En rolig detalj är att William Lane Craig levererar ett svårknäckt logiskt gudsbevis som faktiskt ofrivilligt blir ett argument för det flygande spaghettimonstret.

Den andra läsningen innehåller andra typer av problem som jag redan antytt. Det som påstås om ”nyateismen” är i många fall så förvrängt och felaktigt att det påtagligt försvårar dialog. Fokus riktas ofta mot Dawkins och Hitchens och det görs stor sak av ett antal enskilda påståenden från dem. Exempelvis ska Richard Dawkins ha sagt att religionen är roten till allt ont. Det är en fånig utsaga och även om jag inte betvivlar att han gjort den har jag svårt att tro att han faktiskt anser detta. Det är i vilket fall som helst inte ett påstående som rättvist eller korrekt kan tillskrivas ”nyateisterna” som kollektiv och jag känner ingen svensk debattör som på allvar skulle ställa sig bakom det. Det är inte alldeles hederligt och författarna borde vara högst medvetna om problemet med att dra för stora växlar på lösryckta citat. Det är samma misstag som Stefan Gustavsson menar att Dawkins gör när han läser Bibeln.

Diskussionen om Hitchens och Dawkins är en del av den envetna uppfattningen om ”nyateismens” intolerans och aggressivitet. Mats Selander skriver i sin inledning: ”I Sverige har förbundet Humanisterna gång på gång argumenterat för att religionen måste bort från det offentliga rummet. Det är oklart om man menar att alla religiösa uttryck och argument ska förbjudas eller om man bara uttrycker sitt ogillande över religionens offentliga närvaro. Retoriken andas hur som helst ett avsteg från de gängse demokratiska grundprinciperna om religionsfrihet och yttrandefrihet.” Här blir jag osäker på om Selander är medvetet ohederlig i sin argumentation eller bara okunnig. Dels uttrycker han sig som om han hade uttömt de möjliga tolkningarna av religionskritiken, dels blandar han samman uttryck med argument och dels tycks han inte se att man kan vara kritisk utan att vilja förbjuda.

Det går att säga några enkla saker som svar. Jag känner inte till någon som är motståndare till att människor ska få säga eller tro vad de vill. En troende har alltså samma rättigheter och skyldigheter som alla andra. Men religionsfriheten innebär också att ingen ska behöva ta konsekvenserna av någon annans tro. Tro ska inte innebära några särskilda rättigheter. Det kristna budskapet ska behandlas som alla andra budskap och dess argument bedömas enligt samma måttstockar. Detta är troligen oroande för Credoakademins representanter eftersom religiösa argument alltid är svaga. Hänvisningar till Gud eller Bibeln är inte mer hållbara är hänvisningar till andra gudar eller böcker med oklart sanningsvärde. Religiösa argument är dåliga argument och ska behandlas som sådana. Därmed inte sagt att de ska förbjudas.

Vad som däremot bör förändras är den särställning som religionen, eller vissa religioner, i dag har. Inga andra ideologier får okommenterat sprida sitt budskap i statstelevisionen. Inga andra ideologier ges juridisk betydelse, som i fråga om äktenskap. Inga andra ideologier får utan kritisk diskussion tas upp som obligatoriska moment i skolan. Det finns fler exempel. I denna mening bör vi rensa bort religionen från det offentliga rummet. Kristendomen bör i sådana sammanhang behandlas som antroposofi, zenbuddhism eller maoism. Man får gilla och uttrycka dessa läror, men vi har också rätt att slippa ta konsekvenserna av att någon tror på dem. Att använda begrepp som intolerans är i detta sammanhang ren retorik. Ingen skulle säga att jag är intolerant för att jag inte vill se nazistiska skolor eller tv-program. Ingen skulle kalla mig intolerant för att jag är emot att elever offrar till Shiva på skoltid. Det är inte intolerans utan kritik mot ohållbara tankesystem och ideologier som det inte finns skäl att ge någon särskilt upphöjd status.

Problemet är inte att Selanders argument mot intoleransen är dåliga, utan att han slåss mot väderkvarnar och uppfinner den motståndare han kritiserar. Den intolerans han beskriver är inte en del av den svenska religionskritiken. Den ”nyateism” han beskriver vill jag inte vara en del av och det är enkla poäng att plocka om han kan övertyga någon om att den har betydelse. Uppfattningarna finns, men de är så marginella att de inte ens hamnar nära en korrekt bild av exempelvis Humanisterna. Jag tror att Selander är medveten om detta. Det är inget bra sätt att uppnå ömsesidig förståelse. Förhoppningsvis är det heller ingen effektiv retorik.

Boken är full av exempel på hur författarna glider mellan olika typer av argument där vissa är övertygande och andra tveksamma. I avsnittet om religion och vetenskap blandar Mats Selander så många olika diskussioner att det blir svårt att hålla reda på vad han är ute efter. ”Har vetenskapen gjort religionen överflödig?”, ”Har religionen alltid motarbetat vetenskapen?”, ”Är det omöjligt för en vetenskapsman att vara troende?”. Alla dessa frågor kan besvaras nekande, vilket antas vara ett argument för att likställa vetenskap och religion. Det är ett dåligt argument eftersom vetenskapens uppgift är kunskap och inget annat, och på den arenan har religionen inte mycket att hämta. Om religionen anser sig behandla kunskap om världen måste den utveckla metoder för att avgöra när något ska betraktas som sant eller trovärdigt. Detta är vad vetenskapen ständigt gör. Om religionen tränger in på kunskapsarenan och utvecklar sådana metoder kommer det således inte att innebära någon skillnad mellan religion och vetenskap, utan helt enkelt att religionen blir vetenskap. Det är också vad som skett genom historien.

”Vetenskapen” är en metod. Dess påståenden förändras. Om religionen ska behandla kunskap måste den alltså använda någon form av vetenskaplig metod, och också presentera argument för denna. Det är inget argument för att sluta tro, men det är ett argument för att vara försiktig med religiösa påståenden om världen.

Sammanfattningsvis är Gud och hans kritiker en mycket bra bok så länge författarna beskriver sig själva. När de försöker ge en bild av ”nyateismen” blir boken problematisk eftersom bilden i alltför många avseenden är falsk, och trots att det borde vara lätt att vinna en debatt mot en motståndare man själv uppfunnit lyckas de inte särskilt väl.

Per Dannefjord