De mänskliga rättigheterna är inte västerländska

När diktatorer säger att mänskliga rättigheter är ett västerländskt påfund som inte passar deras kulturer, har de inte folkets stöd utan vill främst skydda sin egen maktställning.

På många hålls i Asien och Afrika ses FN:s universella deklaration om de mänskliga rättigheterna som ett försök att påtvinga dem västerländska värderingar. Ändå var det tidiga civilisationer i Asien och Nordafrika som började utveckla det som i dag kallas mänskliga rättigheter (se punkter nedan).

När de gamla grekerna byggde upp sin civilisation var inte heller den enbart västerländsk, utan den omfattade även indoeuropeiska folkelement från Mindre Asien. Det antika Grekland – byggt på egyptisk, syrisk, medisk och persisk grund – lämnade viktiga bidrag i form av demokrati och politiskt fristående domstolar. Det var i denna blandade kulturkrets som insikten spreds att alla människor är likvärdiga. Individen har ett eget ansvar och klarar sig själv, och dennes vägval ska respekteras i en anda av jämlikhet. Sådan individualism ger upphov till universalism, det vill säga normer som gäller alla och alltid.

Det romerska riket – också ett av ursprungen till västerlandet – gav endast begränsade bidrag till människorättsligt tänkande. Man utvecklade visserligen juridiska procedurer, men utan tonvikt på substans och rättigheter.

VÄSTERLANDET LÅG LÄNGE EFTER

Det var först med kristendomens framgångar som man i väst började intressera sig för religionsfrihet, och då för att legitimera den nya religionen. Det var därför som den romerske kejsaren Konstantin den store proklamerade religionsfrihet år 313, sedan han själv antagit den kristna läran. I Orienten hade tanke- och religionsfrihet varit ett återkommande tema alltsedan perserkungen Kyros utfärdade sitt påbud om folkets rättigheter år 538 fvt. Kung Ashoka i Indien kungjorde på 200-talet fvt flera edikt som i buddhistisk tappning uttryckte dharmalärans principer om medmänsklighet och religiös tolerans. Ytterligare exempel från Orienten visar att man långt före kulturerna i väst insåg värdet av religionsfrihet.

Vändpunkten inträffade år 1215. Antagandet av Magna Carta i England gav rättssäkerhet i förhållande till kungamakten åt alla ”fria män”. En utveckling började som i sinom tid ledde till the rule of law i engelsk konstitutionell rätt. Denna rättsstatsprincip, med åtföljande friheter för individen, spreds över nationsgränserna och fick visst stöd av den i Europa på 1600-talet erkända naturrätten. John Lockes tankar bakom the Bill of Rights från 1689 vidareutvecklades främst i Frankrike (Montesquieu, Voltaire, Diderot, Rousseau), men även i Italien (Beccaria), Tyskland (Kant) och på andra håll. Upplysningen var på gång, och den nådde tidigt Amerika (Franklin, Jefferson) och ledde till två revolutioner med åtföljande rättighetsförklaringar. Västerlandets intellektuella elit hade i slutet av 1700-talet konsoliderat det mänskliga rättighetstänkandet i ett holistiskt system.

FREDLIG SAMLEVNAD I MUSLIMSKA ANDALUSIEN

Vid upplysningens genombrott hade Orienten kommit på efterkälken vad avser mänskliga rättigheter, men islam hade sedan lång tid spelat en konstruktiv roll genom sin tolerans mot minoriteter och andra trosinriktningar – och skulle fortsätta att göra så. I nästan åttahundra år fram till 1492 hade det rått ett muslimskt välde i Andalusien i Spanien. Detta främmande styre kännetecknades inte av främlingsfientlighet utan av fredlig samlevnad. Kristna, muslimer och judar levde sida vid sida. Kulturnivån i form av lärdom, filosofi och poesi översteg länge den i övriga Europa.

Men år 1492 fördrev spanjorerna såväl judar som muslimer. Dessa så kallade sefardiska judar sökte sig bland annat till det islamiska osmanska riket där de kunde räkna med tolerans. Under motreformationens excesser 1560– 1610 torterade den spanska kronan judar, protestanter, muslimer och andra religiösa avvikare och avrättade mer än sexhundra personer.

Ungefär samtidigt, åren 1556–1605, regerade kung Akbar över det muslimska Mogulriket i Indien, där religiös tolerans och yttrandefrihet rådde. Akbar och andra härskare i Orienten insåg att sådana rättigheter bidrog till att hålla rikena samman. Efter Akbars död fortsatte religionsfriheten i Mogulriket, samtidigt som det i Nordeuropa rasade ett trettioårigt religionskrig. Först genom westfaliska freden år 1648 infördes viss religionsfrihet i Europa av suveräna nationalstater.

DEKLARATIONEN OM MÄNSKLIGA RÖTTIGHETER

Som ordförande för FN:s människorättskommission var Eleanor Roosevelt, änka efter USA:s nyligen avlidne president, mån om att den kommande deklarationen inte enbart skulle återspegla västerländska värderingar, utan vara rotad i universella tankar från olika kulturer. Ett tillräckligt antal gemensamma nämnare framträdde för att kommissionen skulle våga sammanfatta dem i ett femtontal principer. När förklaringen om de mänskliga rättigheterna antogs av FN:s generalförsamling i Paris 1948 röstade fyrtioåtta stater för deklarationen, däribland tolv asiatiska och tre afrikanska.

År 1966 antogs två FN-konventioner om mänskliga rättigheter, vilket syntes bekräfta den globala uppslutningen bakom normerna. Avkolonialiseringen hade ökat FN:s medlemskrets betydligt, och u-länderna var nöjda med att de nya konventionerna bekräftade principen om folkens självbestämmanderätt.

Så länge det kalla kriget pågick var säkerhetsrådet ofta handlingsförlamat, och den tredje världens stater hade därför en avgörande maktposition i generalförsamlingen. Murens fall år 1989 ändrade på det, och hösten 1990 reagerade säkerhetsrådet enigt emot Saddam Husseins aggressionspolitik. Säkerhetsrådet hade, visade det sig, inlett en praxis där man stod upp för internationell rätt och mänskliga rättigheter, vilket ledde till att generalförsamlingen marginaliserades. År 1992 antog rådet en resolution som legitimerade en väpnad intervention i Somalia för att möjliggöra humanitär assistans och skydda mänskliga rättigheter. Många icke-demokratiska regimer i Afrika och Asien drog då öronen åt sig. De ansåg att nationell suveränitet måste gå före humanitär intervention.

ASIATISKA KONFERENSER

Våren 1993 höll de asiatiska staterna en konferens om mänskliga rättigheter i Bangkok. Slutdeklarationen betonade att sådana rättigheter måste ses i sammanhang av ”nationella och regionala omständigheter och varierande historisk, religiös och kulturell bakgrund”. Tesen att regionala traditioner måste respekteras var ett uttryck för det som brukar kallas kulturrelativism. Känsligheten för kritik från omvärlden genomsyrade flera formuleringar. Som en pekpinne åt väst underströks vikten av att undvika politisering och konfrontation i fråga om mänskliga rättigheter. Förhållandet till ngo:er (icke-statliga organisationer) borde präglas av ömsesidig respekt och dialog – det vill säga inte av kritik. Det hävdades att fattigdom, alltså inte regeringars attityder, var ett av de främsta hindren för mänskliga rättigheter. I linje med detta brukar Kina framhålla att den främsta mänskliga rättigheten är att kunna äta sig mätt.

Vid den strax påföljande FN-konferensen om mänskliga rättigheter i Wien fick västländerna acceptera en slutdeklaration där begrepp som tankefrihet, yttrandefrihet, mötesfrihet och rörelsefrihet inte nämndes. Inte heller berördes skydd mot godtyckligt fängslande, rätten att betraktas som oskyldig till dess motsatsen har bevisats eller rätten till opartisk rättegång. Tonvikten låg på ekonomiska och sociala rättigheter och på den kollektiva rätten till utveckling. En klyfta mellan the west and the rest hade nu dokumenterats.

Just sommaren 1993 publicerade statsvetarprofessorn Samuel Huntington vid Harvard University en artikel med titeln The Clash of Civilizations?. Hans prognos var att en konflikt mellan civilisationer var under uppsegling. Någon universell civilisation är inte möjlig, skrev han, och det beror på att det enbart är väst som eftersträvar en sådan utveckling. Västerlandet tror felaktigt att Orienten går att reformera, och han påpekade även att maktförhållandena hela tiden förskjuts till Europas och USA:s nackdel.

Malaysias premiärminister Mahathir bin Mohamad föreslog år 1997 att den universella deklarationen om mänskliga rättigheter skulle revideras, en text som ”120 av FN:s nuvarande medlemsländer inte var med om att anta” och som ”skrivits av supermakter som inte förstår fattiga länders behov”. Mahathir anslöt sig här till huvudfåran i debatten om specifika asiatiska värderingar: medan man i väst skyddar individuella rättigheter, är man i asiatiska kulturer mer kompromissinriktad och präglas mer av kollektivism än individualism, mer av social ordning och harmoni än av personlig frihet, mer av familjesammanhållning och respekt för de äldre än respekt för individen.

Huntington tycks ha rätt om en kulturernas kamp, men den har knappast någonting med religiösa traditioner att göra utan med politiska kulturer och moderna förhållanden. Regeringsrepresentanter från Afrika och Asien använder sig av västerländska begrepp som suveränitet och icke- inblandning för att tillvarata sina egna politiska intressen.

NGO-KONFERENS I BANGKOK

Strax före de asiatiska regeringarnas kulturrelativistiska konferens om mänskliga rättigheter i Bangkok hölls en NGO-konferens i samma stad. Delegater från över hundra människorättsorganisationer i Asien och Stillahavsregionen hade samlats för att anta en egen deklaration. Deras värderingar skilde sig kraftigt från regeringsdelegaternas. NGO-deklarationen förklarade att ”kulturella sedvänjor som avviker från universellt accepterade mänskliga rättigheter, inklusive kvinnors rättigheter, inte kan tolereras”. Man avsåg antagligen indiska hemgiftsmord, där nygifta kvinnor dödas av sina nya släktingar för att de inte medfört tillräckligt stor hemgift, liksom företeelsen sati, där en änka uppmuntras eller tvingas till självmord efter makens död.

Man syftade troligen också på dödsstraff i form av stening och dödsstraff för hädelse som tillämpas i vissa muslimska länder. Att NGO-deklarationens författare inte ansåg att mänskliga rättigheter är något som pådyvlats dem av väst visas av formuleringen att ”brott mot medborgerliga, politiska och ekonomiska rättigheter ofta beror på den tonvikt som ges ekonomisk utveckling på bekostnad av mänskliga rättigheter”. Deklarationen uppmanade regeringarna i Asien och Stillahavsområdet att ”garantera de mänskliga rättigheterna i deras totalitet”.

De asiatiska och afrikanska regeringsrepresentanter som har en kulturrelativistisk syn har sålunda sällan samma uppfattning som det egna folket vad avser mänskliga rättigheter. Även den förre chefen för Raoul Wallenberg- institutet för mänskliga rättigheter i Lund, professor Göran Melander, har kunnat konstatera att medborgarna i dessa länder önskar alla de mänskliga rättigheter som deras regeringsrepresentanter relativiserar och förnekar. Den internationella konflikten om mänskliga rättigheter är med andra ord inte kulturell, utan handlar om makt och politik.

Den indiske ekonomen och Harvardprofessorn Amartya Sen, ekonomipristagare till Nobels minne, granskade år 1997 den tes som framförts av Lee Kuan Yew, Singapores tidigare premiärminister, att regionala värderingar och auktoritärt ledarskap lett till ekonomiska framgångar i Asien vilka gjort västerländskt rättighetstänkande mindre relevant för dessa länder. Amartya Sen bestred kraftfullt att det skulle finnas en inneboende asiatisk skepsis mot friheter och rättigheter till förmån för politisk ordning och disciplin.

MUHAMMEDTECKNINGARNA SPLITTRAR

Jyllands-Postens publicering av Muhammedteckningarna ledde i februari 2006 till kravaller och dödsoffer i olika muslimska länder. EU:s utrikesministrar beklagade att publiceringen upplevts som plågsam av muslimer på olika håll i världen. Samtidigt framhöll de att yttrandefriheten är en levande del av en demokrati, och man fördömde det våld som inträffat. Europarådets generalsekreterare tog å sin sida avstånd från Muhammedteckningarna som han menade överskred en etisk gräns genom att de inte respekterade andra människors tro. Han framhöll att alla rättigheter, även yttrandefriheten, åtföljs av ett ansvar.

En våg av självcensur i det europeiska kulturlivet följde, men också en våg av kritik mot denna självcensur. Intellektuella debattörer som Salman Rushdie, Ayaan Hirsi Ali och Taslima Nasreen hävdade att det inte handlade om en konflikt mellan öst och väst, utan om en global konfrontation mellan demokrati och teokrati.

Hur bör då väst reagera? Jo, arvet från orientaliska kulturer och upplysningen måste ständigt försvaras. Debatten måste tas, särskilt med kulturrelativister, och allianser bör byggas med de muslimer som anser att det är möjligt att förena islam med demokrati och mänskliga rättigheter.

Vissa aspekter av islam måste kunna kritiseras, och detta utan att kritiken blir stigmatiserad som islamofobisk. I FN-dokument har bekräftats att den islamiska rättens praktik ofta avviker från de mänskliga rättigheternas värdegrund på tre områden: bristande jämlikhet mellan män och kvinnor, bristande trosfrihet och yttrandefrihet, samt grymma straff som stening och stympning.

Rättighetsförsvararna måste också samordna sina krafter bättre i FN:s råd för de mänskliga rättigheterna. Rådet, med sina 47 medlemsländer, håller på att kidnappas av en grupp u-länder som vill avskaffa möjligheten att rikta kritik mot utpekade stater vad avser mänskliga rättigheter.

Deras mål är att göra detta FN-organ tandlöst. År 2006 valdes ett antal stater med relativistiskt synsätt in, nämligen Kina, Ryssland, Kuba, Saudiarabien och Pakistan. Sedan dess har Libyen, Egypten och Angola tillkommit.

I Latinamerika är numera de flesta länder liberala demokratier, men i Kina, på andra håll i Asien, i Mellanöstern och på flera håll i Afrika är situationen problematisk. I ett femtiotal länder i Afrika och den muslimska världen leder exempelvis homosexualitet till långa fängelsestraff. FN:s generalförsamling avvisade så sent som i december 2010 ett arabisk-afrikanskt förslag om att personers sexuella läggning i vissa fall skulle kunna föranleda dödsstraff.

KINA OROAS AV SOCIALA MEDIER

När Nobels fredspris 2010 gick till Liu Xiaobo placerades diplomet på en tom stol i Oslo rådhus, medan pristagaren själv satt fängslad i Kina för sina åsikters skull. Nobel- kommitténs ordförande, Thorbjørn Jagland, uttalade att Kina bör uppfatta kritik som en möjlighet att bli bättre.

Dessa ord kunde också ha riktats till de nitton andra stater som, på kinesisk uppmaning, uteblev från ceremonin.

Tack vare internet känner sig dock många kineser friare i dag än för tio år sedan. Kinesiska ungdomar e-postar, twittrar och bloggar, och många av dem bryr sig inte om att utländska sajter som Youtube och Facebook blockeras av myndigheterna, eftersom det finns inhemska klonade varianter. Dessa är dock noggrant övervakade.

Yttrandefrihet på internet var hösten 2010 ämnet för en konferens i Budapest som samlade många rättighetsaktivister, NGO-representanter, forskare och It-personer. Arrangörer var Google och ett universitet i Budapest som finansmannen George Soros grundat. Deltagare från länder som Iran, Syrien och Egypten kunde berätta att flera övergrepp mot mänskliga rättigheter kunnat få en positiv lösning genom aktivitet på nätet. I en diskussion om skyddet av privatlivet fick Google och Facebook viss kritik som de tog till sig.

I Egypten, Tunisien och Libyen har vi sett exempel på regimer som i åratal har talat om suveränitet i den internationella debatten om mänskliga rättigheter, samtidigt som de på hemmaplan har förkvävt demokrati och frihet – och just därför har utmanats av den egna befolkningen. Det ligger i sådana länders intresse att reformera, och det ligger i västs intresse att stödja folkliga krav på mänskliga rättigheter. Ett positivt tecken i tiden är att FN lyckats ena sig om aktiva åtgärder till stöd för mänskliga rättigheter i Nordafrika.

Denna artikel är en sammanfattning av ett tema i Ove Brings bok De mänskliga rättigheternas väg, Atlantis 2011.

Ove Bring är professor emeritus i internationell rätt vid Försvarshögskolan. Han har varit professor i folkrätt vid Uppsala och Stockholms universitet, samt departementsråd och folkrättsrådgivare på UD.

TIDIGA ICKE­VÄSTERLÄNDSKA BIDRAG TILL DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA

  • Sumererna skyddade den enskilde och dennes äganderätt.
  • Babylonierna lagstiftade om rättstrygghet åt man och kvinna, fattig och rik, oavsett religion och etnicitet.
  • Perserna fastlade minoritetsskydd, religionsfrihet, tankefrihet och tolerans samt rätt till frihet och personlig säkerhet.
  • Egyptierna beslutade om likställdhet inför lagen,
    i synnerhet i kommersiella relationer där de införde de två vågskålarna som rättvisans symbol.
  • Egypten och det hettitiska riket var föregångare beträffande behandlingen av flyktingar och asylsökandes rättigheter.
  • Den faraoniska rätten gav också kvinnan en egen rättskapacitet.
  • Kvinnors status och självständighet ökade i det ptolemeiska Alexandria.
  • Buddhismen lyfte fram respekten för andra människors liv, egendom, tänkande och vägval, inklusive friheten att välja religion.
  • Den indiska dharmaläran omfattade tankefrihet, religiös tolerans, generositet mot fattiga och egendomsskydd.
  • Manus lag i Indien introducerade begreppet humanitet i krig.
  • Konfucius uttalade långt före kristendomen den allmänmänskliga gyllene regeln:
    ”Vad du inte vill att andra ska göra mot dig, ska du inte heller göra mot dem.”
  • Konfucianismen och islam slog fast medkänslans princip (godhet mot medmänniskor) och tog ut en färdriktning mot det som i dag kallas ekonomiska och sociala rättigheter, det vill säga rätten till delaktighet i samhällets välfärd.

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker