Den gåtfulle Pierre Bayle

Av Niklas Anderberg.

En egensinnig hugenott i landsflykt, känd som filosofen från Rotterdam.

Om det finns en tänkare under den tidiga upplysningstiden som oförtjänt har hamnat i skuggan av alla andra ljushuvuden, måste det var den franske hugenotten Pierre Bayle (1647–1706). Även om han egenhändigt var skaparen av tidens mest egensinniga och inflytelserika uppslagsbok, finns det mig veterligen ingen litteratur om honom på svenska. Hans Dictionnaire historique et critique sträcklästes av Voltaire och var en outsinlig inspirationskälla för Denis Diderot och Jean le Rond d’Alembert när de redigerade sin vida berömdare encyklopedi, som började utkomma 1751.

Pierre Bayle var en av minst tvåhundratusen protestanter som flydde från Frankrike i samband med att Ludvig XIV återkallade ediktet i Nantes år 1685. Repressionen mot protestanter hade då pågått i flera år, och redan 1681 kom Bayle till Rotterdam där han blev utnämnd till professor i filosofi och historia och sedan stannade resten av sitt liv. Vi förknippar numera det toleranta Nederländerna främst med Amsterdam, men den livliga hamnstaden Rotterdam, som på den tiden räknade ungefär femtiotusen själar, var ett dragplåster för många hugenotter, engelska fritänkare och annat löst folk. Flera framstående – och otvivelaktigt lika många mindre framstående – personer frekventerade kaféer och krogar och andra mer eller mindre legala etablissemang i den stolta provinsstaden.

Av särskilt intresse för oss är den engelske kväkaren Benjamin Furly (1636–1714), som hade två trumfkort i rockärmen: ett bibliotek bestående av mer än fyratusen volymer och utskänkningsrättigheter av finfint öl; en oemotståndlig kombination. Ett av de manuskript han hade i sin ägo var det mysteriösa traktatet Les trois imposteurs, författare okänd (kanske John Toland).

Ni har förstås redan gissat vilka de tre bedragarna var: Moses, Jesus och Muhammed.

I Furlys café, som bar det talande namnet De Lantaarn, träffades många intellektuella flyktingar som senare skulle göra sig ett namn. Den mest kände är otvivelaktigt John Locke (1632–1704), som var femton år äldre än sin beundrare Bayle. Eftersom Bayle inte kunde engelska fick han lita till sekundära källor; kommunicerade gjorde de säkerligen på franska. Eftersom Bayle och de flesta andra hugenotter heller aldrig lärde sig nederländska, uppstod en blind fläck i deras tänkande som också fick utslag i encyklopedin. Bortsett från den beryktade filosofen Baruch Spinoza nämns praktiskt taget ingenting om de religiösa och politiska konflikter som rasade inom republiken. Även om de Förenade Provinserna befann sig i stormens öga, lyfte Bayle sin blick mot andra delar av Europa; han bedrev internationell korrespondens med många av tidens kända filosofer.

Andra kändisar i den brokiga skaran i Rotterdam var den irländske deisten och fritänkaren John Toland (1670–1722), beryktad för sin bok Christianity not mysterious, mannen med det imponerande tilltalsnamnet Anthony Ashley Cooper, 3:e earl av Shaftesbury, samt Bernard Mandeville, den i Rotterdam födde läkaren som senare emigrerade till England och gjorde sig odödlig med sin metafor om ett samhälle bestående av idel egoister. Hans konträra slutsats var att detta skulle fungera alldeles utmärkt väl; precis som en bikupa. Så var det säkerligen också om man trädde in på kafé Lanternan en torsdagskväll…

Hederliga ateister

Pierre Bayles tolerans sträckte sig längre än Lockes; den senare tyckte att man borde begränsa friheten för katoliker och naturligtvis för icke-troende. Bayle var den förste som postulerade att ett samhälle bestående av uteslutande ateister kunde vara moraliskt högtstående, ett på den tiden oerhört påstående.

Som så ofta i liknande fall har detta gett upphov till diametralt motsatta tolkningar. Var Pierre Bayle en trofast kalvinist, en fideist à la Søren Kierkegaard eller rentav en smygateist? I hans samtid var man överens om att han var både ateist och spinozist. Efter andra världskriget började vindarna vända. I den första stora biografin om honom (Elisabeth Labrousse, 1959) avvisas den hävdvun.na bilden av Bayle som en ogudaktig upprorsmakare. Hennes böcker följdes av flera i denna så kallade revisionistiska skola. Först på senare tid har en antirevisionistisk uppfattning börjat göra sig gällande. En av de mest kända och uttalade företrädare för denna är kanske inte oväntat den brittiske historikern Jonathan Israel (1946–). För honom är Spinoza och Bayle de två stora ateistiska och sekulära hjältarna, en uppfattning som inte mottagits lika väl i alla läger.

Hur som helst baserar sig Bayles tolerans inte på någon panegyrik över ateismen som sådan. Han uttalar sällan eller aldrig en personlig mening, utan försöker alltid framföra de olika resonemangen med så starka argument som möjligt. Avgörande är den enskildes eget samvete, och eftersom det är meningslöst att tvinga fram en övertygelse, är det både logiskt och moraliskt att låta folk tro vad de vill, bara det är ärligt menat. Dessutom hade Bayle sett mången skenhelig prelat.

Vilken skillnad mot de skabrösa bredsidor som Martin Luther tilldelade sina motståndare! Luther var säkerligen den större teologen, men Bayle appellerar till vår medkänsla. Han var någonting så kontraintuitivt som en tolerant kalvinist.

Men som vi vet finns det hökar och duvor i alla partier. En av Jonathan Israels lägre rankade idoler är den kalvinistiske predikanten Balthasar Bekker (1634–98) som var en framstående teolog och samtidigt en oförtruten bekämpare av vanföreställningar. Han fick för sig att skriva en avhandling riktad mot vidskepelse inom trosgemenskapen. Boken De betoverde weereld (Den förhäxade världen) blev en ögonblicklig succé. Han riktade särskilt sina uddar mot hin håle, Djävulen själv. Enligt Bekker hade varken Job, Jesus eller Paulus träffat på honom i verkligheten. Allt tal om häxor, djävlar och änglar var bara metaforiskt menat.

Intet ont anande (?) hade Balthasar Bekker härmed öppnat de teologiska slussarna på vid gavel. De rättrogna stormade, medan de frisinnade försökte gjuta olja på vågorna. Det hela slutade med att Bekker förbjöds att predika, men som kompromiss fick han ändå behålla sin lön. Om ni cyklar förbi den lilla byn Metslawier (908 invånare) i Friesland kan ni beskåda hans minnesskulptur där. På den spetsiga toppen, som ska påminna om ett kyrktorn, har man placerat övertydliga symboler för häxeri i form av ett katthuvud och en bock, plus för säkerhets skull en fladdermus.

Även Pierre Bayle skrev en beryktad bok mot vidskepelse; denna gång var ämnet den himlakropp som hotfullt tagit sig in på himlen under november 1680 och lyste som starkast med sin uppseendeväckande långa kometsvans i december månad. Halva Europa darrade – detta måste vara ett järtecken från ovan, högst sannolikt ett förebud om stundande straff för begångna synder. Bayle däremot beskrev det astrala fenomenet som en naturlig företeelse, vilken kunde förklaras med vetenskapliga metoder. Inte undra på att den kyrkliga ledningen blev nervös. Endast en kättare kunde komma med sådana idéer. Tur i oturen var att solkungen i samma veva beslöt att stänga universitetet i Sedan där Bayle var filosofiprofessor, vilket föranledde hans flykt till det tolerantare Nederländerna.

Balthasar Bekker hade för övrigt också skrivit om den beryktade kometen med samma förklaring som Bayle, vilket förstås inte föll väl ut i ortodoxa kretsar.

Jordbävningen i Lissabon

Bayles annus horribilis inträffade år 1685. Samma år som det toleranta ediktet i Nantes drogs in, förlorade han sin äldste bror Jacob som satt i fängelse. Dessutom avled både hans pappa och en yngre bror. Efter dessa händelser koncentrerade han sig på det ondas problem och behovet av religiös tolerans. Alla, utom min fru, är överens om att ondskans dominanta roll i världen är det svåraste av alla teologiska problem. Ondskan – möjligen stavad med stor bokstav – kan som bekant ta sig olika uttryck. För att förenkla saken kan man säga att det finns fysisk-materiell ondska och moralisk ondska. Vissa invänder att det knappast kan vara tal om ondska om det inte är illa menat. Eftersom den är ett blint fenomen utan uppsåt faller naturkatastrofer utanför referensramarna. En olycka är inte detsamma som illvilja. Det må så vara men ont gör det ändå.

Så såg man åtminstone på saken år 1755. Klockan tjugo i tio på Allhelgonadagen den 1 november när kyrkorna i Lissabon var fullsatta, inträffade ett kraftigt jordskalv som inom kort följdes av en förödande tsunami. Man hade just avslutat morgonmässan. Marken rämnade och till råga på eländet stöttes ljusstakarna omkull, vilket i sin tur orsakade en eldsvåda som snabbt utvecklades till en brandstorm. När lugnet till sist inträdde hade större delen av staden lagts i ruiner och tiotusentals av dess invånare omkommit.

Denna händelse väckte stor uppståndelse på hela kontinenten. Hur kan en god och allvetande Gud låta någonting så fruktansvärt hända? Var även detta ett straff av en sträng men rättfärdig domare? Det var nästan omöjligt att både tid och plats skulle vara en tillfällighet.

Med den ödesdigra jordbävningen i åtanke förlöjligade Voltaire (1694–1778) grundligt den lösning av teodicéproblemet som hade formulerats tidigare av G.W. Leibniz (1646– 1716). Det var kanske lättköpt att framställa denne stormästare i matematik, naturvetenskap, logik, juridik, filosofi och historia som den infantile doktor Pangloss, men denna personage har inte lämnat vårt kollektiva medvetande sedan dess.

Den obehaglige Isaac Newton (1642–1727) gjorde också sitt bästa för att sabotera tyskens karriär, särskilt eftersom de samtidigt och oberoende av varandra hade utvecklat den så kallade infinitesimalkalkylen. Andra har i Leibniz imponerande peruk sett en arrogant snobb utan att inse att den främst tjänade att kompensera hans ringa längd. Kort sagt, inte ett ont ord om denne ekumeniskt sinnade protestant.

Politiskt återhållsam

Det finns ingenting nytt under solen. Pierre Bayle var i vissa avseenden tvåhundra år före sin tid: han förebådade Friedrich Nietzsches, också återupplivade, idé om alltings återkomst, liksom Leo Strauss distinktion mellan exoteriskt skrivande ämnat för folket och esoteriskt för de invigda. Enligt Strauss kunde endast den utbildade eliten tränga ner i textens djupare lager för att förstå vad som egentligen menas.

Dessutom gjorde Bayle samma tankeexperiment som den världsberömde amerikanske filosofen och teoretikern i liberal politik, John Rawls (1921–2002). Föreställ dig att du befinner dig bakom »en slöja av ovetande» innan du fäller ett viktigt avgörande. Endast på detta sätt är det möjligt att fatta ett objektivt och rättvist beslut. Absolut neutralitet är ett sine qua non för rättfärdighet.

Även Spinoza har haft sina föregångare, menar Bayle. Han är i själva verket inte alls så originell som man kan tro. Bayle kommer dragande med en gammal kinesisk sekt som liksom Spinoza anser att Gud och naturen är en och samma sak. Spinoza har dessutom föregåtts av både Parmenides och Konfucius.

Vi står alltså på våra föregångares axlar. Men någon gång måste vara första. Ingenting kan trots allt skapas ur ingenting, som det sägs. Därför postulerar Bayle, som om det vore en självklarhet, att det måste finnas en primär drivkraft som satte igång alltihop: Gud alltså. Var denne i sin tur kommer ifrån är bokstavligt talat en öppen fråga. Frågan är också hur allvarligt vi ska ta Pierre Bayle på hans ord.

Inte olikt Voltaire och Rousseau ville ödets ironi att Bayle ligger begravd tillsammans med sin största meningsmotståndare, teologen Pierre Jurieu. De tidigare vännerna hade kommit ihop sig i religiösa, men även politiska spörsmål. Det märkliga är att Jurieu var ortodoxt troende men att han till skillnad från Bayle ändå kunde förespråka rätten att göra uppror mot en illvillig tyrann. Detta var otänkbart för Bayle, och därför ställde han sig inte bakom protestanternas maktövertagande i England år 1688, vilket gått till historien som the glorious revolution.

Lika tolerant som Bayle var i religiösa sammanhang, lika politiskt återhållsam kunde han samtidigt vara. Hans Dictionnaire vimlar av till synes spontant skrivna åsikter i alla valörer. Absolutism, skepticism och tolerans går tydligen utan större problem ihop med hans kalvinism: ingen har riktigt kunna sätta fingret på den gåtfulle hugenotten som går under benämningen »filosofen från Rotterdam».

Begå alltså inte misstaget på nästa fest, när detta epitet kommer på tal, att börja prata om Erasmus.

Litteratur:

Pierre Bayle: Historical and critical dictionary, selected by Richard H. Popkin, Hacket 1991.

Pierre Bayle: Political writings, edited by Sally I. Jenkinson, Cambridge University Press 2000.

Richard Popkin: The history of scepticism: From Savonarola to Bayle, Oxford University Press 2003 (revised and expanded edition).

Jonathan Israel: Enlightenment contested, Oxford University Press 2006.

John Marshall: John Locke, toleration and early Enlightenment culture, Cambridge University Press 2006.

Mara van der Lugt: Bayle, Jurieu, and the Dictionnaire historique et critique, Oxford University Press 2016.

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker