En fatwa från Diskrimineringsombudsmannen

Katri Linna extraknäcker som teologisk expert.

Religiösa grupper med exklusiva sanningsanspråk och gudar som de uppfattar som universella har uppenbara svårigheter i pluralistiska och demokratiska samhällen. Representerar man den ende guden är det svårt att kompromissa med anhängare av andra religioner, liksom med det sekulära majoritetssamhället, utan att förlora i trovärdighet gentemot den egna gruppen. Förnuftiga religiösa ledare har insett att de får större självbestämmande över sin egen lära och praktik om staten och samfunden är separerade och om staten inte håller sig med någon officiell religion. Som upplysningsmannen och statsbyggaren Thomas Jefferson uttryckte det: ”Världsliga makthavare skall inte ha något inflytande över trosfrågor.”

De flesta liberalt influerade religiösa traditioner accepterar den plats religiösa grupper får i demokratiska stater.  Även om konservativa grupperingar av tradition har svårare med den gudlösa rationalismen och upplysningens ideal om jämlikhet och mänskliga rättigheter, har man tidigare ändå funnit sig tillrätta som en religiös minoritet bland flera andra. Idag står demokratiska samhällen inför nya utmaningar, då de politiska anspråken från fundamentalistiska (till exempel evangelikala och islamistiska) krafter utmanar grundförutsättningar som jämlikhet, likhet inför lagen och yttrandefrihet. Värden som av tradition anses vara ett minimum när man talar om vad som behövs för en fungerande demokrati.

På senare tid har religiösa grupper alltmer flitigt börjat använda argument om diskriminering och religionsfrihet för att ifrågasätta denna värdegrund. Vi ser exempel på hur medlemmar i fundamentalistiska samfund kräver rätten att i skola och högre utbildning bära det mode som det religiösa medlemskapet kräver. Vi ser krav på könssegregerade klassrum, krav på att kvinnor ska vara tysta då män är närvarande och krav på att slippa skaka hand med kvinnor i arbetslivet. Vi ser också att myndigheter och det sekulära samhället i stort ställer sig undrande inför dessa stundtals aggressiva inbrytningsförsök.

I debatten kring det s.k. handskakningsfallet har Diskrimineringsombudsmannen, DO, Katri Linna fått berättigad kritik för att hon låter fundamentalistisk religion få företräde framför jämlikhet mellan könen. Mäns rätt till könsapartheid går före kvinnors rätt till jämställdhet. Olyckligtvis lät Linna bli att driva frågan om Alia Khalifas rätt att bära heltäckande ansiktsslöja, niqab, under hennes barnskötarutbildning vid Åsö vuxengymnasium. Linnas val att inte driva frågan är olyckligt eftersom myndighetspersoner, rektorer och lärare nu står utan de rekommendationer och riktlinjer de så väl behöver. Nu tvingas de fortsätta lösa problemen direkt ute på golvet utan att ha något stöd från det officiella Sverige.

I ett annat omskrivet fall (2006 och 2007) gällande Minervaskolan i Umeå, fastslog dock Skolverket med stöd i ett uttalande från just DO att skolan inte fick förbjuda elever att bära slöja. Skolan hävdade att man inte hindrade någon från att utöva sin religion och att islam inte med nödvändighet påbjuder slöja. Vidare fanns det ordningsregler i skolan som förbjöd mössa, keps och andra huvudbonader inomhus, men Skolverket slog helt frankt fast att dessa regler ”inte var tillämpliga här”.

Ett annat färskt exempel på sammanblandning mellan stat och religion är då samfund önskar konfessionell högskoleutbildning för präster och imamer. Staten får då både bekosta och vetenskapligt legitimera den religiösa övertygelsen. En adekvat fråga är i vilken mån dessa samfund kommer att rätta sig efter akademiska slutsatser. Rent hypotetiskt kan akademiskt lärda komma fram till att homosexualitet och luthersk kristendom inte går att förena eller att kvinnor har rätt att vara präster inom den katolska grenen av kristendom. Kommer Svenska kyrkans biskopar och dess läronämnd att ta konsekvenserna av statens slutsatser i trosfrågor och utesluta bögar och lesbiska ur medlemsregistren? Kommer katolska kyrkan att börja viga kvinnor till prästämbete?

Samfunden löper en risk när de överlåter åt staten att styra över lära och praxis. När religiösa grupper vänder sig till statliga sekulära instanser för att de ska avgöra om man utan påföljd kan vägra skaka hand med det motsatta könet på sin arbetsplats eller om man får bära en viss typ av religiöst mode i skolvärlden, innebär dessa domar eller yttranden också teologiska ställningstaganden – de har en normerande funktion i hur den religiösa läran ska utformas och efterlevas av samfundens medlemmar. Hur långt sträcker sig DO: s och andra myndigheters exeges? Vilka troende ska inrätta sig efter deras ställningstaganden? Ska muslimska teologer nu en gång för alla fastslå hur muslimer förväntas hälsa på varandra och på icke-muslimer? Och ska alla muslimska kvinnor börja använda sjalett eller heltäckande rober samt låta bli att ta män i hand?

Vi menar att det är tveksamt då myndigheter uppträder i en teologisk funktion, det vill säga normerar rätt och fel religiös tro och praktik. Myndigheter ska vara neutrala i konfessionella frågor. För samfunden är det också problematiskt då de lämnar över tolkningsföreträdet till myndigheter eftersom de då frånhänder sig sin autonomi – sin rätt att själva få bestämma över vilken tro och praktik som ska vara förbunden med det aktuella medlemskapet.

För oss som ser fördelarna med en sekulär stat är det på sikt naturligtvis mycket allvarligt och utgör ett klart bakslag för rättigheter samhället ägnat sekler åt att kämpa sig till. Det bakvända tänkesättet i DO: s handläggning av handskakningsfallet understryks av att ärendet aldrig har handlat om någon egentlig inskränkning av religionsfriheten. Ingen har hindrat mannen i fråga att utöva sin religiösa tro eller tvingat honom att ta en främmande kvinna i hand. Att dra in hans arbetslöshetsersättning skulle endast innebära att han måste ta konsekvenserna av sitt förhållningssätt. Det är en stor och avgörande skillnad.

Religionsfrihet betyder också rätten att slippa pådyvlas en viss religiös tradition. När DO och Skolverket ensidigt ser till de religiösas rätt att få utöva sin religion blundar man samtidigt för alla dem som har rätt att– i religionsfrihetens namn – slippa religiösa uttryck i skola och arbetsliv. När övriga samhällsmedborgare tvingas organisera sin vardag i skola och arbetsliv efter en religiös könsuppfattning, är religionsfriheten inskränkt. Det skulle vara intressant om någon ville väcka denna typ av diskrimineringsärende hos DO – vårt intryck är dock att Linna valt bort att ta hänsyn till denna sida av religionsfriheten.

Myndigheters teologiska utsagor får även konsekvenser för den inomteologiska debatten. Vi kan inte se det på annat sätt än att man på statens uppdrag ger sig in i en konfessionell diskussion, där några utvalda teologiska ställningstaganden innebär att man legitimerar en av flera möjliga religiösa ståndpunkter.

Religiösa grupper som inte har funnit sig tillrätta i demokratiska stater är återigen en aktuell fråga. Att lämna över tolkningen till staten innebär som sagt en risk, då staten mycket väl kan komma fram till något som strider mot den religiösa gruppens egen övertygelse. Därför är det trist att DO och andra myndigheter, inte bara så flagrant sviker en grundpelare i demokratiska samhällen utan också har börjat extraknäcka som teologisk exegeter.

Den enda rimliga hållningen är att religiösa grupper får tro på vad de vill och förkroppsliga sin religion så som man önskar så länge det inte inkräktar på andras fri- och rättigheter, samtidigt som stat och religion strikt hålls isär. Religiösa grupper kan vinna kortsiktiga fördelar genom att få statens stöd i trosfrågor, men i långa loppet leder det till problem för både majoritetssamhället och de religiösa samfunden.

Magnus Norell & Madeleine Sultán Sjöqvist

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker