En förnuftets röst år 180

Den numera nästan bortglömde kristendomskritikern Celsus argumenterar rationellt och bitskt.

Redan i romarriket fanns det kristendomskritiker som använde förnuftsargument. Deras skrifter är praktiskt taget okända i dag. De förstördes i takt med att kristendomen fick makten i riket och särskilt sedan kejsar Theodosius I förbjudit romersk religion i början av 390-talet.

Men några fragment och referat finns kvar. De som försvarade kristendomen måste nämligen referera kritikernas argument för att kunna bemöta dem. Mest har vi bevarat av en man vid namn Celsus (grekiska Kelsos), som skrev sin bok Ett sanningens ord cirka år 180. Den bemöttes av kyrkofadern Origenes i arbetet Mot Celsus (Contra Celsum) omkring år 250. De som forskat i saken anser att ungefär 70 procent av Celsus skrift ingår i Origenes referat. Det har blivit drygt 70 sidor i den moderna utgåvan från Oxford University Press.

Vi vet knappast något om personen Celsus, men att han var skolad i filosofi och juridik märks på hans sätt att argumentera. Gentemot kristendomen framträder han som en åklagare vid förnuftets domstol. Och i romerska domstolar krävde man bevis och tillförlitliga vittnen. Förhörstekniken hade utvecklats under sekler. Den slog ner på motsägelser och krävde argument baserade på fakta.

Celsus var inte ateist. Han försvarade sin egen religion, och han var djupt konservativ. Han hade studerat de versioner av evangelierna och andra kristna dokument som cirkulerade i avskrifter. Han hade talat med kristna och visste vad de betraktade som centralt i läran. Han visste också en del om hur de utövade sin tro i praktiken.

”Läran om lik som reser sig är både äcklande och orimlig”

För romare var det helt acceptabelt att ha skilda åsikter om huruvida själen lämnade kroppen när man dog. Men att kroppen skulle leva vidare efter döden var en orimlig tanke. Som den rättegångsjurist han var började Celsus med att ifrågasätta motsidans vittnesuppgifter: ”De kristna säger att han [Jesus] övertygade alla genom att uppstå från de döda och visa dem tecknen på sina straff, genomborrade händer och allt. Men vem såg det? En hysterisk kvinna och kanske en person till, båda bedragna av trolldom, eller så drabbade av förtvivlan över Jesus misslyckande att de genom önsketänkande inbillade sig att han uppstått från det döda. Att missta fantasi för verklighet är inte alls ovanligt, det har hänt tusentals.”

Tanken på ett kroppsligt liv efter döden var inte bara absurd, den var också motbjudande: ”Läran om lik som reser sig är både äcklande och orimlig. Hur kan en rutten människokropp återvända till vad den var innan den ruttnade?” Sådan kritik mot uppståndelseläran var något av det första som de kristna fick höra från en filosofiskt bildad romare. Till att börja med försökte de försvara den med sakargument. Den kristne filosofen Athenagoras tog omkring år 176 frågan på allvar och försökte bemöta även de praktiska, jordnära invändningarna i skriften De resurrectione morturum.

Den vanligaste var att en människokropp kunde innehålla fragment av andra människokroppar. Hur skulle de delas upp ifall kropparna återuppstod? Kritikerna kunde exempelvis utgå från ett skeppsbrott där många drunknade. Sedan åt fiskar av kropparna. Andra människor drog så småningom upp fiskarna och åt upp dem. Då fick de i sig något av de dödas kroppar. Hur skulle man rekonstruera dessa kroppar vid uppståndelsen? Skulle man tvingas plocka ut något från fiskätarnas kroppar?

Athenagoras vecklar in sig i fysiologiska resonemang om matsmältning, kräkningar, urin och avföring. Han utgår från djurriket där alla konsumerar den föda som är lämplig för just dem. Om de får i sig något som inte passar deras art gör de sig genast av med det. Djurets kropp kan inte förenas med vissa slag av föda. Likadant är det med människan. Om hon får i sig något från en annan människa, även om det passerat flera djur på vägen, tar hennes kropp inte emot det. Det kommer så småningom ut och kan sedan samlas ihop och återgå till sin ursprungliga kropp vid uppståndelsen utan att någon annan människokropp behöver förlora något.

Athenagoras försvar av uppståndelseläran blev ett kortlivat inslag i de kristnas argumentsamling. Det ersattes snart av allmänna hänvisningar till att Gud kunde göra vilka underverk som helst i sin allmakt.

”De kristna vänder sig till obildade dumskallar”

Om inte andra kroppar kan uppstå från de döda kan naturligtvis inte heller Jesus ha gjort det, menade Celsus: ”Om den där Jesus försökte övertyga någon om sin kraft, skulle han naturligtvis ha visat sig för de judar som behandlade honom så illa. Ja, för alla, överallt. Ännu bättre hade det varit om han besparat sig besväret att bli begravd och helt enkelt försvunnit från korset. […] När han befann sig i kroppen predikade han för alla, men blev inte trodd. Efter uppståndelsen – då han skulle förankra en stark tro – valde han att visa sig för enbart en kvinna och några anhängare. Alla såg när han straffades, nästan ingen när han hade uppstått från graven.”

Som erfaren jurist föregriper Celsus motpartens argument. Han noterar att de kristna skulle komma att svara att Jesus ville vandra obemärkt, och tillägger: ”Men om han ville vara obemärkt, varför kom det då en röst från himlen som förklarade att han var Guds son?”

Celsus menar att budskapet är så förvirrat och motsägelsefullt att de kristna måste vända sig till obildade och dumskallar. Deras lärare arbetar enligt denna princip: ”Låt ingen bildad, ingen vis, ingen utbildad komma i närheten. De är ondskans redskap. Men de som är okunniga, dumma, obildade och barnsliga ska frimodigt komma till oss.” Därför vågar de kristna inte diskutera med dem som har filosofisk och juridisk skolning: ”Om de å andra sidan ser en samling tonårspojkar, några slavar, ett gäng dumskallar, dit skyndar också de kristna lärarna. […] De förklarar att de äldre och de gamla lärarna är dårar och dåliga människor […] Men när de får se en lärare, någon intelligent person eller kanske någon av barnens fäder komma, då flyr dessa kristna åt alla håll.”

Ett annat suspekt drag är att de kristna helst vill ha syndare som anhängare: ”Varför sändes inte deras Kristus till dem som inte hade syndat? Är det en ogärning att inte ha syndat? Menar de att deras gud tar emot en orättfärdig människa som bekänner och ångrar sin synd, men inte den rättfärdiga även om hon har varit ståndaktig i sin rättfärdighet och hedrat Gud under hela sitt liv?”

Åklagaren Celsus drar hela tiden fram nya anklagelsepunkter. En gällde miraklen. De var viktiga för de kristna. Berättelserna om Jesus och apostlarnas underverk hade stor betydelse i missionsarbetet. Men för Celsus sysslade Jesus och apostlarna bara med det vanliga religiösa bluffmakeriet: ”Otaliga religioner har försökt rena människors själar, otaliga bedragare har lovat att rädda de lättlurade från ondska och sjukdomar. Och visst kan de kristna helbrägdagörarna och trollkarlarna åstadkomma ljudliga smällar och andra effekter. De låtsas framkalla mirakel i Jesu namn, de förvänder ögonen på folk med hjälp av siden och draperier, olika siffror, stenar, växter och alla de hjälpmedel man förväntar sig från folk av den sorten.”

De kristna miraklen var samma slags knep och illusionstrick som förekom på den tidens torgdagar: ”För några småslantar visar trollkarlarna upp sina konster för alla på marknadsplatserna. De driver ut demoner, besegrar sjukdomar av alla slag […] De får saker att röra sig som om de vore levande – en illusion, javisst, men en som tilltalar den vanliga inbillningsförmågan. Nu frågar jag er: Eftersom dessa män kan göra så fantastiska saker, borde vi inte betrakta även dem som Guds söner?”

”Gud är en oduglig byggmästare som inte kan få till något bra”

Celsus håller ett sannskyldigt korsförhör med de kristna och avfyrar ett helt batteri med frågor och påståenden. Varför väntade Gud så länge? Det vettiga vore väl att en gud ägnade sig åt att frälsa människor och göra dem goda på heltid: ”Men sådan är inte de kristnas gud. Han behåller sina syften för sig själv under tidsåldrar och betraktar likgiltigt hur det onda triumferar över det goda. Är det först efter en evinnerligt lång tid som Gud kommer ihåg att han ska döma människorna? Brydde han sig inte om dem tidigare?” Dessutom hade ju många människor hunnit dö utan att höra talas om Jesus. Vad händer med dem?

Och varför behövde Gud skicka ner en mänsklig gestalt med budskapet? Han kunde väl själv visa att han var allsmäktig på något uppseendeväckande sätt.

Och varför började Gud i ett avlägset hörn av judarnas land om han skulle övertyga alla i världen om sitt budskap? Han kunde väl ingjuta helig ande i en massa människor samtidigt om han ville? Och varför gick han omvägen via Marias mage? Han kunde ju skapa människor direkt.

Celsus liknar Gud vid en oduglig byggmästare som inte kan få till något som duger vid första försöket. Därför måste han bränna upp det första bygget, det vill säga förstöra hela världen för att kunna börja om på nytt. Men om han är så allsmäktig kunde han väl ha skapat världen perfekt redan första gången?

Celsus ger även prov på det slags sarkasmer som var vanliga vid domstolsförhandlingar i Rom: ”De kristna tröttnar aldrig på att tala om livets träd och hur det ska få kroppen att uppstå från de döda. Ordvalet blir begripligt när vi vet att deras mästare spikades upp på ett träkors och var timmerman. Så om han blivit utkastad från en klippa, nerslängd i en fallgrop eller hängd – eller varit skomakare eller stenhuggare eller smed – så skulle de ha talat om en livets klippa i himlen, en uppståndelsens grop, det eviga livets rep eller den välsignade stenen eller ett kärlekens smidesjärn eller den heliga läderbiten.”

”De kristna utnyttjar de enfaldiga, som uppmanas att tro utan bevis”

De kristna begriper inte vad de gör när de utsätter sin kropp för tortyr och avrättning. De tror att de trotsar onda andar och ska få sin belöning i evighet, menar Celsus. Med ett logiskt argument visar han sedan att inget bör hindra de kristna från att delta i festligheter och allmänt umgänge för att visa sin lojalitet med imperiet: ”Om de anser att gudarna bara är betydelselösa beläten har det ingen betydelse om de offrar till dem eller inte. Om gudarna å andra sidan är verkliga varelser, demoner av något slag, måste de ju vara skapade av Gud eftersom han skapat allt som existerar. I så fall måste det vara de kristnas plikt att hylla dem, att tro på dem och att offra till dem för det allmännas bästa.”

Celsus sammanfattar med att de kristna inte skiljer sig från andra sekter. De utnyttjar de enfaldiga genom att förklara att de ska tro utan att kräva några bevis: ”De kristna lärarna vill varken ge eller ta emot skäl för vad de tror på. Deras favorituttryck är: ’Ställ inga frågor, tro bara!’ och ’Din tro ska frälsa dig!’”

Nej, skriver Celsus: ”Man ska låta sig ledas av förnuftet innan man låter sig övertygas om något. Den som tror utan att låta förnuftet pröva läran blir med säkerhet bedragen.”

Lästips: Celsus, On the true doctrine. A discourse against the Christians. Transl. R. Joseph Hoffman. Oxford University Press, 1987.

Lennart Lundmark är fil dr i historia och var länge lärare och forskare vid Umeå universitet. De senaste 15 åren har han varit verksam som fri forskare och skribent för Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter. Han har tidigare publicerat drygt tio böcker, varav flera om samernas historia. Läs mer på Lennart Lundmarks hemsida.

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker