Fritanke Fritanke
Kundvagn (0)
Till Kassan
Din kundvagn är tom
Meny

Hatar Gud kvinnor?

Sans Nr 1 2011De straffades för att de själva försökte bestämma om sina giftermål

I juli 2008 rapporterades att fem kvinnor hade begravts levande i provinsen Baluchistan i Pakistan. Tre tonårsflickor hade försökt gifta sig med män som de själva valt, i strid med önskemålen från stammens äldre ledare. De kidnappades tillsammans med två äldre kvinnor som hade gjort dem sällskap; enligt lokala uppgifter kördes alla fem till ett ökenområde av män som tillhörde umrani-stammen. De tre flickorna blev slagna och skjutna och kastades sedan, fortfarande vid liv, i ett dike och täcktes med grus och stenar. När de andra kvinnorna protesterade utsattes de för samma behandling.1

The Pakistan Tribune rapporterade att det tycktes råda enighet i frågan bland stammens ledare:

Ingen av de viktigaste pashtun- eller baluch-ledarna har hittills yttrat ett enda kritiskt ord om den här tragedin eftersom de väljer att respektera stammarnas beslut att döda sina egna kvinnor i hederns namn.2

I augusti, när detaljerna kring brottet hade börjat bli kända, talade senatorn Yasmeen Shah i det pakistanska parlamentet och protesterade mot morden. Hon blev avbruten av senatorn Israrullah Zehri från Baluchistan, som förklarade att mord på eller levande begravning av kvinnor av ”hedersskäl” är en stamtradition och därför inte bör ”beskrivas på ett negativt sätt”. Han uppmanade ledamöterna att inte politisera frågan eftersom det handlade om att skydda stamtraditioner.3

I Lashkar Gah i Afghanistan avtjänar majoriteten av de kvinnliga fångarna 20-åriga straff för att de har blivit våldtagna. Systemet gör ingen åtskillnad mellan kvinnor som har valt att ha sex med en man och kvinnor som har våldtagits; båda företeelserna är brott som ger ett fängelsestraff på upp till 20 år. En hög regional säkerhetsofficer, överste Ghulam Ali, sa till en reporter från tidningen Independent att ”I Afghanistan är det ett brott oavsett om det innehåller tvång eftersom de islamska reglerna säger att det är så”.4

Det är detta som gör religiösa lagar så förtryckande: den religiösa lagen är ”helig” och som sådan står den över mänskliga behov och önskemål. Den är helig och därför okränkbar; oföränderlig, ovillkorlig och oantastlig. Det spelar ingen roll hur orättfärdigt och irrationellt det är att straffa kvinnor för att de blivit våldtagna; det är ett brott därför att de islamska reglerna säger att det är det. 

Det kändes som om hennes inre stuckits i brand

Boken Hatar Gud kvinnor?Ahmedi Begum, en 55-årig änka i Lahore i Pakistan, behövde hyra ut en del av sitt hus för att få in pengar. Hennes dotter hade just fått sitt första barn och låg fortfarande till sängs och hennes svärson var på jobbet när två unga kvinnor, helt och hållet beslöjade, kom för att titta på rummen som Begum ville hyra ut. Medan Begum pratade med dem ute på gårdsplanen stormade flera poliser in och arresterade de unga kvinnorna tillsammans med Begums brorson, som precis hade kommit dit. Senare på dagen, när Begums svärson kom hem från arbetet, gick de båda till polisstationen för att få reda på vad som hade hänt.

Polisen placerade Begum i ett eget rum och sa till henne att hon också var anhållen. Hon blev chockad; hon sa till dem att hon var en respektabel kvinna, änka, mormor, att de begick ett misstag, men de lät sig inte påverkas. Sedan förde de in de båda unga kvinnorna, nakna och blödande, och våldtog dem på nytt i hennes närvaro. I ångest och vånda höll hon för ögonen; polismännen tvingade ner henne på knä och höll fast hennes armar vid sidorna. ”Titta! Titta på!” skrek de. Sedan våldtog de henne också, den ene efter den andre, om och om igen, hela natten. ”Jag vet inte hur många poliser som var i det rummet den natten. Det kan ha varit femtio. Jag kommer aldrig att glömma deras skratt, deras vrål.”5

Morgonen därpå släpade poliserna ut henne och tryckte ner hennes ansikte och slog henne med en tjock läderrem. Plötsligt avbröts misshandeln – då märkte hon hur hon bara skrek och skrek – och det kändes som om hennes inre hade stuckits i brand. En polis hade kört upp en batong insmord med stark chilipasta i hennes ändtarm med sådan kraft att rektum brast, och pastan brände som syra.

Medvetslös fördes hon till kvinnofängelset Kot Lohkpat, anklagad för zina, äktenskapsbrott. (De båda andra kvinnorna anklagades för ”lösdriveri”.) Begum satt i fängelse i tre månader innan kvinnorättsaktivisten och advokaten Asma Jahangir engagerade sig i fallet. Tre år senare blev hon frikänd, men under tiden hade svärsonen skilt sig från hennes dotter på grund av skammen. Begum fick leva vidare med kroniskt sårig ändtarm och konstant ryggvärk efter misshandeln. Hon trodde att skälet till att hon gripits var att hon tidigare hade vägrat att hyra ut sina lediga rum till en polisman.

Polisen försökte muta Begum för att få henne att avstå från att driva talan mot dem. En tjänsteman förklarade för henne att det vore dåligt för polisen och för landet om männen straffades. Begum lät sig inte påverkas och polismännen blev anklagade, men de ställdes aldrig inför rätta: de förflyttades till andra platser, precis som rättegången. Vittnena hade inte råd med reskostnaderna och därför blev det ingenting av.6

Enligt Pakistans hudood-förordning, införd av general Zia al-Haq 1979 som en del av hans islamiseringsprogram, måste en kvinna som anklagade någon för våldtäkt kunna ta fram fyra muslimska män med gott anseende som vittnen till brottet. Om hon inte lyckades få fram vittnena skulle kvinnan anklagas för zina, för vilket det föreskrivna straffet var piskning eller stening, även om sådana straff i realiteten aldrig verkställdes i Pakistan.7 Enligt Human Rights Watch fängslades däremot tusentals kvinnor som en följd av resultatlösa våldtäktsanklagelser.8 Konsekvensen blev att våldtäkt kunde begås ostraffat i Pakistan.

2002 berättade Zafran Bibi, en bondkvinna från den nordvästra gränsprovinsen, att hennes mans bror hade våldtagit henne vid upprepade tillfällen. Hennes man satt i fängelse för mord och i hans frånvaro blev hon utlämnad till åtminstone en av hans bröder. Övergreppen skedde ibland på sluttningen bakom hennes hus när hon gick dit för att slå hö, ibland i hemmet när ingen annan fanns på plats. Hennes advokat sa att hon klagade hos sin svärmor och svärfar, men att de inte tog någon notis om det. När hon blev gravid tvingades hennes anklagelser fram i ljuset. Resultatet blev att hon dömdes för zina.

Domaren som dömde henne, Anwar Ali Khan, förklarade att han följde hudood-förordningen till punkt och pricka. ”Hon har inte tagit avstånd från det utomäktenskapliga barnet och det är därför bevis för zina,” sa han; dessutom hade Zafran genom att anklaga sin svåger för våldtäkt erkänt brottet. ”Kvinnan förklarade inför domstolen att, ja, hon hade haft samlag, fast med sin mans bror,” sa domare Khan. ”Detta gav inte domstolen någon annan möjlighet än att utdöma det strängaste straffet.” Zafrans svåger, Jamal Khan, släpptes utan några anklagelser. ”När det gäller männen används principen att man är oskyldig tills man bevisats skyldig,” berättade Asma Jahangir för en reporter från New York Times. ”När det gäller kvinnor används principen att man är skyldig tills man har bevisat sin oskuld.”

Journalisten besökte Zafrans föräldrar, som nästan inte hade träffat henne sedan hon hade blivit bortgift med Niamat Khan; de var så fattiga att de inte ens hade något fotografi av henne.

Häromdagen satt de tysta på sängarna med bottnar gjorda av snören, som är de enda möblerna i deras nakna enrumsbostad.

Zafrans far Zaidan, en allvarlig, väderbiten man, slog ut med händerna som om han inte kunde finna några ord.

”När vi hörde domen kunde vi inte andas,” sa han till slut. ”Vi kunde inte tänka. I flera dagar kunde vi inte äta. Det fanns ingenting vi kunde göra för vår dotter.” Han berättade att han hade sålt familjens enda ägodelar, två magra getter, för att kunna betala advokaten.

Hans hustru Shiraka, vars skönhet bara tycktes ha fördjupats av hennes besvärliga liv, tittade bort. ”Jag har blivit helt tom av sorg,” sa hon.9

Trots stark opposition från religiösa grupper drev Musharrafs regering igenom lagen om skydd för kvinnor, Protection of Women Bill, i december 2006; lagen förde in våldtäktslagarna i brottsbalken och tog bort de ”hårda villkor som tidigare hade krävt att offren skulle ta fram fyra manliga vittnen och som ledde till åtal för äktenskapsbrott om de inte lyckades få fram bevis för brottet”.10 Religiösa grupper arrangerade protester över hela landet när lagen gick igenom.

Vi lyder bara Allahs lagar så vi har ingenting att oroa oss för

I september 2000 dömdes Bariya Ibrahim Magazu av en islamsk domstol i den nigerianska delstaten Zamfara till spöstraff med 180 rapp med en käpp. Magazu var osäker på sin ålder, men trodde att hon var 13 eller 14 år; domaren sa att i och med att hon börjat menstruera betraktades hon som en ansvarig vuxen. Magazu var gravid och ogift så hon anklagades för zina. Vid rättegången sa hon att hon hade tvingats till sex med tre gifta män från sin by. Det fanns obekräftade uppgifter om att hennes far var skyldig de tre männen pengar och att sex med Bariya var ett sätt att betala av skulden.

Bariya Magazu kallade sju vittnen, men männen frikändes eftersom vittnesmålen bedömdes som otillräckliga för att bevisa att de hade haft samlag med henne. Sharia (den islamska lagen) kräver att minst fyra vittnen med gott anseende försäkrar att ”inte ett hårstrå kunde få plats mellan deras kroppar”. 11 Magazu dömdes till 100 piskrapp för zina och, eftersom männen frikändes, till ytterligare 80 rapp för qadhf, falsk tillvitelse om zina. En kvinnorättsgrupp vände sig till guvernören i Zamfara och begärde att domen skulle mildras, men han nekade med hänvisning till att det skulle vara skadligt för islam. Han avfärdade också brev och protester från människorättsgrupper eftersom dessa varken var muslimska eller hänvisade till muslimsk lag, och därför saknade kompetens att yttra sig.12 I januari 2001 sänkte en domstol straffet till 100 piskrapp; medan ett överklagande av fallet och domen som helhet fortfarande väntade på att behandlas verkställde tjänstemän spöstraffet den 19 januari 2001.13

Nya sharialagar trädde i kraft i tolv delstater i norra Nigeria med början 1999. Enligt de lagarna leder zina automatiskt till dödsstraff om den anklagade är gift, medan 100 rapp är det påbjudna straffet om den anklagade inte är gift. Anklagelser om zina och det straff som lagen föreskriver omfattar endast muslimer. Tillämpningen av dödsstraffet för zina-brott har tillsammans med de diskriminerande bevisreglerna i sharia-strafflagarna inneburit att kvinnor i oproportionerlig utsträckning dömts till döden för zina i norra Nigeria sedan de nya lagarna infördes.14

I Sokoto dömde en domstol Safiya Hussaini för äktenskapsbrott till döden genom stening för att hon blivit gravid utom äktenskapet, trots att fembarnsmamman berättat att hon blev våldtagen av en granne, Yakubu Abubakar. Även han åtalades, men frikändes av samma sharia-domstol som dömde Safiya. Han hade erkänt för sin familj i närvaro av två polismän, men tog tillbaka bekännelsen i rätten; han hävdade att han aldrig hade träffat Safiya trots att de bodde i samma lilla by. Enligt sharia ska en man som tar tillbaka sitt erkännande frikännas såvida inte fyra män kan vittna om att de sett den utomäktenskapliga handlingen. En kvinna har inte den möjligheten: om hon blir gravid utom äktenskapet räcker det som bevis. Safiyas advokat begärde inte att Yakubu skulle inställa sig vid domstolen för att svara på anklagelsen om våldtäkt. ”Han har frikänts, varför ska han tvingas lida en gång till?” frågade advokaten Dan Isaacs, journalist från BBC. Aliyu Abubakar Sanyinna är Sokotos statsåklagare. Han förklarade för Isaacs att ”det är Allahs lag. När vi avrättar någon som dömts enligt islamsk lag lyder vi bara Allahs lagar, så vi har ingenting att oroa oss för.”15

Safiyas dom upphävdes i mars 2002 samtidigt som Amina Lawal Kurami dömdes till döden genom stening för att hon var gravid mer än nio månader efter sin skilsmässa. Hon sa att mannen som var barnets far hade lovat att gifta sig med henne, men han sa att han inte var pappa till det och tre manliga vittnen försäkrade att han inte hade haft någon sexuell förbindelse med Lawal. Vittnena utgjorde enligt sharialagen tillräcklig bekräftelse på hans berättelse och han friades. Till följd av internationella protester upphävdes Lawals dom i februari 2004.16

Ett korståg mot ”otuktigt” uppträdande

I Jerusalem i juni 2008 kom uppgifter om att en ung frånskild kvinna hade blivit misshandlad av en grupp ultraortodoxa unga män, som tog sig in i hennes lägenhet och krävde att hon skulle flytta därifrån eftersom hon hade setts i sällskap med gifta män. När hon vägrade ska tre av männen ha angripit henne och slagit omkull och sparkat henne. De varnade henne för att de skulle förblinda henne med tårgas och knivhugga henne om hon vågade öppna ögonen. Sedan ”förhördes” hon av gänget som försökte tvinga henne att avslöja namnen på de män som hon haft kontakt med.

Männen tillhörde ”tznius-patrullen”, eller sedlighetspolisen. I augusti 2008 åtalades en 28-årig man från Jerusalem, Elhanan Buzaglo, för attacken; en rad kvinnor hade lämnat in klagomål mot honom för incidenter som handlade om allt från verbala övergrepp till försök att köra över en flicka med bil.17 Samma månad, i juni, fick en 14-årig flicka i Betar Illit syra hälld i ansiktet och på kroppen; händelsen knöts till en annan sedlighetspatrull i staden. I åtalet anklagas patrullen för att ha startat korståg mot överträdelser av halacha-lagarna och mot det den betraktar som ”otuktigt” uppträdande, och för att ha använt sig av hot och våld för att uppnå sitt syfte.18 Patrullen tycks bara angripa kvinnor.

En kvinna blev misshandlad av det som tidningen Ha´aretz kallade ”en ad hoc sedlighetspatrull” på en buss i Jerusalem 2006. En grupp ultraortodoxa haredi-män hade krävt att hon skulle flytta sig och sätta sig längst bak i bussen bland de andra kvinnorna, men hon hade vägrat och männen slog, sparkade, boxade och knuffade henne. ”Varannan eller var tredje dag kunde någon säga åt mig att sätta mig längst bak, ibland hövligt, ibland inte”, sa hon i en intervju i Ha´aretz. ”Jag var alltid artig och sa ”nej”. Det här är inte någon synagoga. Jag tänker inte sitta längst bak.” En dag ville mannen som hade sagt åt henne att flytta sig inte längre acceptera hennes vägran, utan sa ”Jag ber dig inte, jag säger åt dig”; han angrep henne och andra män hjälpte till.19

Det var en motbjudande upplevelse, väldigt förnedrande

”Faribah”, en 55-årig kvinna i Teheran, hade handlat i ett varuhus och skulle just sätta in kassarna med matvaror i bilen när hon blev arresterad. Hon blev först förbryllad, men insåg sedan att hennes sjal hade glidit bak en smula från pannan; eftersom hon hade famnen full med matvaror hade hon inte kunnat rätta till den ordentligt. Fler än hundra kvinnor greps samtidigt som hon. I Monkarat-fängelset fick hon veta att hennes brott var att håret hade synts och att sprundet i ryggen på hennes långa kappa (avsett att göra det möjligt att gå) var för högt trots att hon bar byxor under.

Straffet för bristfällig hijab är mellan en och tolv månaders fängelse eller spöstraff eller både och. Ibland kan böter ersätta spöstraffet; 80 piskrapp kan kosta mellan sex och tolv månaders genomsnittsinkomst. ”Faribah” hölls kvar i fängelset i sju timmar tills hennes man kunde visa upp kontraktet på deras hus som borgen. När hon ställdes inför rätta dömdes hon till 80 rapp. Tillsammans med andra kvinnor som greps vid samma tillfälle fördes hon ner i byggnadens källare.

Två män från Pasdaran-milisen tog in mig i en cell, den ene höll en piska i handen. De band mina händer och lade mig liggande på magen på en träbrits. Det enda jag hann tänka var att ”Det här händer inte på riktigt, det här är inte islamskt, hur kan en religiös regering tillåta män att göra så här mot kvinnor?” Sedan började de piska mig.20

Hon anser att spöstraffet skadade henne mer mentalt än fysiskt. ”Jag var så chockad över att detta hände. Det var en total hjälplöshet och känsla av att vara kuvad, maktlös, att vara berövad all värdighet. Det var en motbjudande upplevelse, väldigt förnedrande, och på sitt sätt lika kränkande som en våldtäkt.” Den fick henne också att inse hur den iranska regimen ser på kvinnor.21

Pakistan, Zamfara, Afghanistan, Iran – de är alla officiellt islamska stater, samtliga statsbildningar där religion och regeringsmakt är fullständigt sammanflätade. Det är intressant att notera hur detta samspel för kvinnornas del resulterar i grym bestraffning och brutal maktutövning, där de blir piskade, gruppvåldtagna och torterade utan andra skäl än att de är kvinnor. Hundra piskrapp för en 14-årig flicka för någonting som i andra juridiska system skulle ha behandlats som våldtäkt på minderårig även om hon hade gått med på det; 80 piskrapp för en 55-årig kvinna för att hennes hijab visade en del av håret när hon var fullastad med matvaror; gruppvåldtäkt, misshandel och tortyr av en 55-årig kvinna för…ingenting. Hur hänger sammanflätningen av religion och stat ihop med det här sättet att behandla människor? Varför leder det till sådan grymhet mot kvinnor?

Barnaby Rogerson menade nyligen, i en recension i Times Literary Supplement av Tariq Ramadans The messenger: The meanings of the life of Muhammad, att Ramadan inte ”undgår att se det besjälade syftet med den sanna religionen, att förse mänskligheten med kärlek och medkänsla och hålla tillbaka den brutala verkligheten hos den tävlingsinriktade längtan som vi alla delar”.22 Om det besjälade syftet med den sanna religionen är att förse människor med kärlek och medkänsla, hur kommer det sig då att de mest nitiskt och iögonfallande ”gudfruktiga” länderna har sådana hårda lagar och sedvänjor? Varför är det den religiösa polisen som griper en kvinna med famnen full av matkassar för att hennes hijab har glidit bak? Varför bestraffar lagarna i det djupt religiösa Iran några centimeter synligt hår med 80 piskrapp? Exakt var märks kärleken och medkänslan? Uppenbarligen inte i bestraffningen av förövaren, men kanske bland offren för hennes brott? Människorna som förfäras av åsynen av en kvinnas hår? Frågan ger sitt eget svar.

Var är den då? Var finns medkänslan i domen på 160 piskrapp för offret för en gruppvåldtäkt? Om det besjälade syftet med den sanna religionen är att ge människor kärlek och medkänsla, varför var då det allra första som talibanerna gjorde när de intog Kabul att utfärda dekret om att fängsla kvinnor och förbjuda dem att göra nästan allting? Ingen välgörenhet, inget omhändertagande av fattiga, ingen omsorg om de sjuka och skadade, ingen ömsesidig hjälp; bara dessa påbud om att kvinnorna ska sluta arbeta, sluta studera, sluta vistas utomhus.

Människan förekommer i två någorlunda olika sexuella former – mindre uppenbart än hos gorillorna, tydligare än hos gibbonerna; i stora drag jämförbart med schimpanserna. Män är som regel större och starkare än kvinnor. Detta faktum är i sig tillräckligt för att förklara varför kvinnor genom historien har varit underordnade männen och varför de fortfarande är det i större delen av världen. Män styr över kvinnor för att de kan.

Det finns naturligtvis andra orsaker och förklaringar, och mer om detta senare. Men en mänsklig institution som alltid har gjort gemensam sak med den starkare parten – som har stärkt den redan starkes position, lagt sin vikt vid den redan tunges ord, försett den existerande maktbalansen med en gloria av fromhet – som i tusentals år har hjälpt de starka att styra över de svagare – är religionen.

Det är intressant eftersom religion av många anses handla främst om medkänsla, rättvisa, nåd – kvaliteter som inte vanligtvis förknippas med att tvinga de förtryckta till underkastelse. Det kan vara frestande att dra slutsatsen att medkänsla och rättvisa bara är etiketter som sätts på vad helst religionerna håller på med, för att få deras anhängare att må bra, snarare än beskrivningar av verkligheten.

Hur det än förhåller sig med detta, finns religionen i realiteten väldigt ofta på plats när kvinnors liv regleras, när de bestraffas eller berövas någonting eller hålls nere. Sådant som annars skulle framstå som rena rama mobbningen förvandlas väldigt ofta till något respektabelt och heligt genom en förment religiös lag, en aforism eller något citat ur någon skrift. Fallet med Ahmedi Begum och hennes två presumtiva inneboende kan på ytan se ut som ett opportunistiskt sexbrott, en historia från ”Law & Order Special Victims Unit”, men Pakistans hudood-förordningar lurar i bakgrunden.

Religionen förser makten med skrudar och mitror; den klär ut force majeure till viljan hos en manlig Gud. Det gör att alla mår bättre. Männen gör det som Gud vill att de ska göra och samma sak gäller kvinnorna. Kvinnor lever snäva, instängda, begränsade liv utan någon rätt till egen vilja eftersom det är detta som Gud har påbjudit.

Jag skulle vilja skicka Adijah till skolan, men jag behöver verkligen hennes arbetsinsats

När någonting går snett i norra Ghana är en utväg att anklaga kvinnor för häxeri. Under en epidemi av hjärnhinneinflammation 1997 misshandlades två äldre kvinnor till döds i det nordliga distriktet Kumbugu av personer som anklagade dem för att ha orsakat sjukdomen.23 Hundratals kvinnor har flytt hemifrån sedan de anklagats för trollkonster. De har rest till särskilda byar, som fungerar som fristäder men samtidigt som fängelser. Kvinnorna är fria att ge sig av, men de har ingen annanstans att ta vägen.

Nära att dö efter en 45 kilometers veckolång vandring berättar Tarana att hon anlände till Gambaga-lägret, som har skyddat utpekade häxor sedan slutet av 1700-talet. Hövding Ganbaraaba tog hand om henne, säger hon, och såg till att hennes sår blev omskötta, och skickade efter Taranas barn. Inte ett enda av dem har kommit.24

Flyktingarnas döttrar tillbringar ibland månader i lägren för att hjälpa sina mödrar, men det är vanligare att de skickar någon av sina egna döttrar för att utföra sysslorna.

Medan Adijah Iddrissus docklika händer ägnar sig åt att skala jordnötter följer de stora genomträngande ögonen hennes mormor.

Sju år gammal har Adijah redan tillbringat ett år i Kpatinga…

Iddrissu förklarar: ”Jag skulle vilja skicka Adijah till skolan, men jag behöver verkligen hennes arbetsinsats.”

I Kpatinga har 15 av de 45 utstötta en dotterdotter med sig. I likhet med Adijah går de inte i skolan. Än värre är att många av flickorna inte kan återvända till sina samhällen när deras mormödrar har dött. Att göra det innebär att bli stigmatiserad och kanske stenad – ett straff för att man har umgåtts med en häxa. Även de kommer att leva sina liv i exil.25

Hennes ansikte hade blåmärken och var svullet efter misshandeln

I den indiska delstaten Jharkhand samlades männen till offentligt möte. En bräcklig ung kvinna släpades fram av två män.

Hennes ansikte hade blåmärken och var svullet efter misshandeln; hon hade släpats helt naken genom byn kvällen innan. Även på avstånd kunde jag se strimmorna på huden där käpparna skoningslöst hade träffat hennes smala kropp … Tårar, blod och slem hade torkat in i hennes ansikte och hon såg livlös ut.

Två män från byn slängde kvinnan som ett bylte mitt bland de församlade. ”Denna kvinna är en häxa!” kungjorde de båda männen för byborna … En eller ett par unga pojkar petade på henne med kvistar, spottade och krävde att hon skulle visa sina krafter för folkhopen. ”Du, Häxan, res dig upp, res dig. Visa vad du kan!” ropade de om och om igen.

Två män höll fast Budhaniya Majhi hårt i fötterna och händerna medan en tredje, som struntade i hennes skrik och vädjanden, tvingade ner en kopp urin från en ko i halsen på henne. Hon fick kväljningar. Byrådet bestämde att hon måste lämna byn och gav hennes hus, mark och husdjur – en ko och två getter – till hennes svåger som kompensation för att hon hade dödat hans far med trolltyg. Hon och hennes månadsgamla baby var utblottade och hade inte någonstans att ta vägen.26

Du har blivit gammal. Vem ska nu ge dig mat?

Änkor i Indien hamnar i både armod och social isolering. De anses föra med sig otur eller olycka samtidigt som de betraktas som en ekonomisk börda, och resultatet blir ofta att de stöts ut och att folk håller sig undan. ”Kvinnor stiger upp först, somnar sist, äter minst, arbetar dygnet runt och får ingen uppskattning alls”, säger V. Mohini Giri, grundare av krigsänkornas sammanslutning, War Widows Association.27

I det traditionella hinduiska samhället förväntas en änka antingen begå självmord för att göra sin make sällskap eller bege sig till en ashram för att leva ensam resten av sitt liv. Hon anses föra olycka med sig och därför undviker folk henne.28

Sati är olagligt i det moderna Indien, liksom att ”förhärliga” det, men fortfarande utstår änkor rituell förnedring när deras män har avlidit. Änkan fråntas de prydnadsföremål som är knutna till äktenskapet, hennes huvud rakas av en barberare och hon klär sig i en enkel vit sari för att inte väcka lust hos andra män. Sindoor, det röda märke som en gift kvinna bär vid hårfästet, byts ut mot ett vertikalt märke av aska från övre delen av pannan ner till nästippen. Hennes närvaro betraktas som så olycksbådande att inte ens hennes skugga får falla på någon gift kvinna.29 Många hinduiska änkor reser till staden Vrindavan för att invänta döden. De får inte gifta om sig, de får inte bära smycken, de är utblottade.

Änkorna måste sjunga sina böner i två fyratimmarsskift, på morgonen och eftermiddagen, för att tjäna ihop till fem rupier och en näve ris om dagen.30

”Känns det bra?” säger 70-åriga Rada Rani Biswas. ”Nu måste jag driva omkring bara för att få något att äta.”

Biswas pratar med stark röst, men hennes kraft är bruten. När hennes man sedan 50 år gick bort blev hon omedelbart utstött av alla dem som hon trodde älskade henne, inklusive hennes son.

”Min son säger till mig: ”Du har blivit gammal. Vem ska nu ge dig mat? Försvinn.” Hennes ögon fylls med tårar. ”Vad ska jag göra? Min smärta känner ingen gräns.”

Medan hon pratar sitter hon på huk framför ett av Vrindavans tempel, och hennes liv har reducerats till att tigga matrester.31

Giri berättar historien om Shanta Bai. Hon gifte sig när hon var fem år gammal; hennes farbror fick 300 rupier för att gifta bort henne med en 36-årig man. Mannen dog fyra år senare och Bai var då en nio år gammal änka. Nu är hon 85 år, bor i Vrindavan och sträcker fram en sprucken tiggarskål medan hon väntar på att livet ska ta slut.32

BBC:s Jill McGivering besökte Vrindavan 2002:

Efter att ha sjungit i flera timmar köar kvinnorna för att få en kopp ris och ett par teskedar linser. Det är inte mycket…Vi träffade Nirmala Dasi, en skröplig 85-åring som tiggde vid grinden till templet. När hon pratade upplöstes hon i tårar.

”Jag har varit för sjuk för att kunna sjunga vid templet de senaste tre dagarna så jag har inte haft någonting att äta. Man får ingenting om man inte tar sig dit.”33

McGivering var snart omgiven av änkor med sorgliga historier att berätta.

”Jag lägger nästan allt jag får på ett rum som jag delar med fyra andra. Jag har inga släktingar, annars skulle jag inte vara här,” sa Mithila.

”Det är så kallt här, jag fryser hela tiden.”34

Hon skulle ha gett sig av, precis som Fauziya, om hon hade varit gammal nog

I Togo dog Hajia Kassindjas äldre syster efter att ha blivit könsstympad, vilket gjorde att Hajias föräldrar lät henne slippa sedvänjan. Hennes man Muhammad kunde komma ihåg hur hans egen syster skrek när hon stympades och det lidande som hon upplevde genom en stelkrampsinfektion efteråt. Paret hade fem döttrar och två söner, och de lät inte skära i någon av sina döttrar. De skickade också alla till skolan. De fyra äldre döttrarna växte upp och gifte sig med män som de själva valt, precis som deras mor hade gjort; den yngsta dottern, Fauziya, var 15 år när hennes far plötsligt dog och allting förändrades. Som seden är i Togo lade Fauziyas fars släktingar beslag på hans egendom och körde ut hennes mor ur huset. Pappans syster som var änka flyttade in och tog hand om Fauziyas uppfostran. Två år innan Fauziya var klar med sin examen bestämde fastern – som själv var analfabet – att hon skulle sluta skolan. Senare berättade hon för New York Times reporter Celia Dugger att ”Vi vill inte att flickor ska gå för länge i skolan. Vi tycker inte att flickor bör bli för civiliserade.”35

Fastern och familjens patriark – en kusin till Muhammad Kassindja – arrangerade också Fauziyas äktenskap med en man, som redan hade tre fruar och som ville att Fauziya skulle bli den fjärde. Alla hans fruar hade blivit könsstympade och han ville att Fauziya också skulle göra operationen. Fastern och patriarken höll med.

Fru Marmoude sa att hon kunde märka att Fauziya varken ville gifta sig eller bli omskuren, även om den unga kvinnan inte öppet vägrade. Men Fauziya sa att hon bad sin faster hela sommaren om att inte tvinga henne att gifta sig med herr Ibrahim. Hennes faster blev förargad och slutade tilltala henne med namn, berättar Fauziya. I stället kallade hon henne bara ”Hallå, du som saknar respekt.”36

Fauziyas mor hade 3 500 dollar som hennes mans familj hade låtit henne behålla; hon gav 3 000 till Fauziya för att hon skulle kunna fly ut ur landet. Fauziya vägrade skriva på det äktenskapsintyg som brudgummen hade skickat till henne; dagen därpå kom hennes syster för att hjälpa henne att smita i väg. Kvinnorna som skulle hålla fast henne och skära bort hennes yttre könsorgan befann sig redan i huset och pratade med fastern i ett bakre rum. Systrarna promenerade ut ur huset; de tog en taxi till Ghana, tre mil bort, och sedan en annan till flygplatsen i Accra. Fauziya flög till Tyskland och sedan till USA, där hon hade släktingar. När hon kom till Newark sökte hon asyl och fördes till ett boende för invandrare. Där satt hon internerad i över ett år, men i juni 1996 beviljades hon asyl; beslutet var det första där USA:s immigrationsdomstol erkände könsstympning som en form av förföljelse och skäl för asyl, och därmed skapades ett bindande prejudikat för de övriga 179 immigrationsdomarna i landet.37

Celia Dugger talade med patriarken, Mouhamadou Kassindja, om kvinnlig könsstympning efter att beslutet hade fattats.

Han sa att man skar i könsorganen för att hans förfäder hade gjort det. Man drev med de kvinnor som inte var omskurna. Riten var inte nödvändig enligt islam, sa han, men profeten Muhammed hade inte heller förbjudit den.38

Hans yngsta hustru blev omskuren när hon gifte sig med honom vid 15 års ålder; hon sa att plågorna när hennes yttre organ skars av med rakblad var mycket värre än när man föder barn, men hon stödjer ändå bruket eftersom det visar att kvinnan är oskuld. En annan hustru, Salamatou, sa att hon skulle ha gett sig av, precis som Fauziya, om hon hade varit gammal nog.

Hon mindes hur en kvinna satt på hennes bröst när hon var liten och att andra höll isär hennes ben medan hennes klitoris och blygdläppar skars bort …

”Jag måste göra som min man säger,” sa hon. ”Det är inte kvinnors sak att beordra något. Jag känner det som hände med min kropp. Jag minns mitt lidande, men jag kan inte förhindra att det händer min dotter.”

Senare, i det lilla celliknande sovrummet, höll hon isär Fatimas knubbiga lår och gjorde sedan en snabb skraprörelse med handen för att visa att all den känsliga vävnaden där skulle skäras bort.39

Kvinnornas liv under talibanerna var inte bättre än kornas i skjulen

Safia Amajan riskerade tortyr, fängelse och död under talibanstyret genom att i hemlighet läsa litteratur och skriva poesi. Hennes första bok – Gul-e-dodi (”Den mörkröda blomman”) – fick mycket beröm; hon höll på att skriva sin andra bok när hon i november 2005 blev misshandlad till döds.

Vänner berättar att hennes familj var ursinnig eftersom den ansåg att publiceringen av poesi skriven av en kvinna om kärlek och skönhet hade dragit skam över den.

”Hon var en framstående poet och intellektuell, men i likhet med många andra afghanska kvinnor måste hon lyda sin mans order,” sa Nahid Baqi, hennes bästa vän vid Herat-universitetet.40

Hennes man greps efter att ha erkänt att han slagit till henne i samband med ett bråk, men han nekade till att ha dödat henne och hävdade att Amajan hade begått självmord.

Hon var en av kvinnorna i den grupp som kallade sig Herats syjuntor och som riskerade livet för att hålla liv i stadens litterära scen under talibanerna. Kvinnorna tilläts inte arbeta eller studera; talibanerna förbjöd kvinnor att skratta högt eller att ha skor med klackar som lät när de gick. Kvinnorna i Herats litteraturcirkel insåg att en av de få saker som kvinnor fortfarande tilläts göra var att sy, så tre gånger i veckan kom kvinnor i grupp, klädda i burka, till Gyllene nålens syskola. Ingen sydde någonting där; i stället diskuterade kvinnorna Shakespeare, Dostojevskij och andra förbjudna författare med en litteraturprofessor från Herat-universitetet. I en miljö där det var ett brott att lära sin dotter läsa kunde de ha blivit hängda om de hade upptäckts.

Christina Lamb, författare till The sewing circles of Herat, skildrade skolan i tidningen The Times strax efter mordet på Amajan.

I december 2001, bara några dagar efter att talibanerna hade flytt, togs jag med av Ahmed Said Haghighi, ordförande i litteraturcirkeln, för att träffa några av de här kvinnorna. En av dem, Leila, berättade att hon stannade uppe till småtimmarna och gjorde matematiska uträkningar eftersom hon var rädd att hennes hjärna annars skulle förtvina. ”Kvinnornas liv under talibanerna var inte bättre än kornas i skjulen,” sa hon.41

De pånyttfödda talibanerna lyckades stänga skolor i Afghanistan 2005 och 2006. Skolor för flickor drabbades särskilt hårt.

Human Rights Watch fann hela distrikt i Afghanistan där attackerna hade stängt alla skolorna och drivit bort lärarna och de frivilligorganisationer som stod för undervisningen. Otrygghet och socialt motstånd i vissa delar av samhället mot att flickor får samma möjligheter till utbildning medför, i kombination med brist på resurser, att majoriteten av flickorna i landet, trots framsteg på senare år, fortfarande inte går i skolan. Nästan en tredjedel av distrikten saknar flickskolor.42

Det samhälleliga motståndet manifesterar sig i form av tvångsäktenskap för unga flickor av de mest vansinniga skäl.

I Afghanistan tvingades en 12-årig flicka vid namn Shabana att gifta sig med en 38 år äldre man år 2005 för att ordna upp sin fars spelskuld på 600 dollar. Hon är olycklig och arg; hon tycker inte om sin man, hon kommer inte överens med hans första hustru och hon hyser avsky för sin far. ”Han sålde mig,” sa hon till Shoib Najafizada från nyhetsbyrån Agence France Presse 2007. Shabana fick sluta skolan för att gifta sig med den 52-årige bonden Mohammad Asef.

”Han är ilsken – han krossade mina förhoppningar”, förklarade hon hemma i deras oansenliga bostad byggd av lera i den nordliga provinsen Balkh, och hon yttrade sig bara när Asef gick in i ett annat rum för att ta emot ett samtal. Mesta tiden ägnar hon åt att utföra olika sysslor i det enkla huset.43

Human Rights Watch presenterade vittnesmål från många personer:

De första tre åren fanns det många flickor bland eleverna – alla ville skicka sina döttrar till skolan. I Argandob-distriktet till exempel var flickorna beredda; de kvinnliga lärarna var redo. Men när två eller tre skolor hade bränts ner ville ingen längre skicka sina flickor till skolan.

Talibanerna gick in i varje klass och tog fram sina långa knivar … låste in barnen i två rum, där de blev allvarligt slagna med påkar och fick frågan ”Tänker du gå i skolan nu?” Lärarna berättade hur de fördes ut ur skolan. Talibanerna frågade dem en och en: ”Varför arbetar du för Bush och Karzai?” De svarade: ”Vi undervisar våra barn med böcker – vi vet ingenting om Bush eller Karzai, vi undervisar bara våra barn.” Sedan blev de brutalt misshandlade och släpptes.

Jag såg de här båda männen … En av dem avlossade ett helt magasin i Laghmanis bröst … Jag var dödsförskräckt och gömde mig runt hörnet. Jag visste inte vem offret var. När mördarna hade flytt gick jag till grinden och fick se Laghmani ligga död … Det var hemskt … Vi hade fått meddelanden på natten, men ingen trodde att de verkligen skulle döda en lärare!

Efter att ha läst det här brevet bestämde jag tillsammans med min familj att jag inte skulle gå i skolan eftersom de som varnar oss är väldigt mäktiga och starka. Vi är vanligt folk och vi kan inte utmana dem. Jag uppmanade också flickorna från min by att inte gå tillbaks till skolan … Alla flickor från min by skulle verkligen vilja gå i skolan … men problemet är säkerheten – vad skulle hända om de faktiskt placerade ut bomber på vägen dit? Det är orsaken.44

I generationer hade kvinnorna offrat sina känslor för att bevara Guds verk

Carolyn Jessop föddes in i den fundamentalistiska Church of Jesus Christ of Latter-Day Saints (Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga), ett mormonskt sidoskott som fortfarande tillämpar polygami, eller ”månggifte” som de kallar det. Hennes mormor lärde henne att hon hade blivit välsignad som ”kom in i en familj där kvinnorna i generationer hade offrat sina känslor för att bevara Guds verk”. Hennes enda syfte var att få så många barn som möjligt. Detta förklarade inte varför hennes mor slog henne så ofta eller varför så många av kvinnorna bar mörka glasögon för att dölja sina blåtiror, men det ingav henne en känsla av att ha blivit utvald till någonting viktigt.

Jessop var 18 år när hennes far meddelade att Gud hade valt ut en make åt henne: Merril Jessop, en 50-årig man med väderbiten hy och gula tänder. Hon hade aldrig träffat honom, men hon visste att han redan hade tre hustrur och dussintals barn. Hon hade gått i skolan tillsammans med några av hans döttrar. Hon hade hört negativa saker om hur Merril behandlade sin familj. Pojkar som arbetade för hans byggfirma sa att han inte betalade dem och att de fick slita som djur.

Hon avgudade sin far, och hennes kyrka hade lärt henne att hedra våra mödrar och fäder, men nu var hon upprörd. Hennes far förklarade emellertid att när det kom ett sådant här direktiv från Profeten var det nödvändigt att inte slösa bort någon tid.

Jag kunde knappt andas – sedan sa far att bröllopet skulle äga rum om två dagar. Mitt liv hade ryckts undan under mina fötter. Senare upptäckte jag att Merril hade gift in sig i min familj enbart för att förhindra att min far stämde honom för en affärsuppgörelse som hade gått snett. Ännu mer förödmjukande var det att han inte hade tänkt gifta sig med mig utan med min yngre och vackrare syster Annette. När han bad Profeten att arrangera äktenskapet blandade Merril ihop våra namn.45

Afghanistan, Arizona – de är inte så olika som man kunde förvänta sig. Carolyn Jessop tilläts gå i skolan längre än Shabana, men hon lämnades bort till en främling utan att det gick att säga emot, precis som Shabana. I sekulära samhällen kallas det koppleri att tvinga flickor till sex med okända män, och det är ett uppenbart brott. Om det sker under religionens paraply och om flickan överlämnas för giftermål i stället för prostitution ses det inte längre som något brott. Men ur flickans synvinkel blir upplevelsen i mångt och mycket densamma – hon tvingas att ha sex med en främling. Hon har inte heller någon möjlighet att själv bestämma hur hennes liv ska utformas; hon är föremål för en uppgörelse mellan män och lämnas över likt en möbel eller något jordbruksredskap.

Barnäktenskap och tidigt barnafödande kan ge fysiska skador hos flickor. Framför allt kan det orsaka en fistel, ett hål i väggen mellan vaginan och blåsan eller ändtarmen. Varje år drabbas mellan 50 000 och 100 000 kvinnor som föder barn i fattiga länder av det här lidandet,46 som leder till inkontinens, svett, lukt och utstötningar. Barnäktenskap är en av de sedvänjor som är både religion och tradition, och som religionen, oavsett hur orsaksproportionerna ser ut, gör det mycket svårare att bli av med.

BBC talade med en sådan kvinna vid en internationell konferens om mödravård och hälsa i oktober 2007. Halima Gouroukoye från Niamey i Niger var 13 år när hennes föräldrar arrangerade hennes äktenskap; hon var inte glad över det, men

de sa till henne att den blivande maken var en bra karl som skulle ta hand om henne. Hon blev gravid efter sin första menstruation och födde barn vid 14 års ålder. Hon var sjuk under hela graviditeten, men måste ändå sköta allt det vanliga arbetet – hämta ved, laga mat, städa huset och ta hand om mannen samtidigt som hon arbetade ute på fälten. Hon hade värkar i två dagar hemma, sedan tog hon sig till en klinik där hon fick veta att de måste göra kejsarsnitt.

Men läkaren skickade hem mig eftersom jag inte hade råd med operationen.

Jag var tvungen att vänta på att min familj skulle få ihop pengar för att betala för operationen. Sedan körde vi till Niamey, vilket tog en dag. Då hade jag haft värkar i dagar. Jag visste inte var jag var, jag var nästan medvetslös.47

Barnet dog och tre dagar senare förstod Halima att hon inte kunde kontrollera urinen. Hon berättade ingenting för sin man utan åkte hem till sina föräldrar. Alla trodde att hon bar på en förbannelse. Två månader senare återvände hon till Niamey, där en frivilligorganisation ordnade med en operation.

Doktor Kees Waaldijk driver en klinik för fistelpatienter i Katsina i Nigeria. Han har opererat 15 000 fistlar på 22 år, och återställt nästan allihop.

Safiya, 23 år, var på avdelningen för de färdigopererade efter att ha bott i ett år i hyddan hos en traditionell medicinman, som försökte bota henne genom att stoppa upp olika blandningar i hennes vagina. Daso, 23 år, berättade att hon hade läckt urin och avföring under fem år. Hennes man skilde sig från henne.

Rumasau, 16 år, fick olyckligt nog sina första värkar en lördag när det lokala sjukhuset inte hade någon läkare tillgänglig. Hon måste vänta till nästföljande tisdag för att få akut kejsarsnitt.48

Operationen är enkel och lyckas nästan alltid, men antalet nya fall är långt större än de som åtgärdas och många flickor opereras bara för att snart gå sönder igen. ”Att vara kvinna i Afrika är verkligen fruktansvärt,” konstaterade doktor Waaldijk.49

Men inte bara i Afrika.

Mamma, de behandlar mig inte

Möjligheten till abort är starkt begränsad i flera sydamerikanska länder. Colombia hade tidigare ett totalt förbud, tills landets konstitutionsdomstol den 10 maj 2006 slog fast att aborter ska vara tillåtna när det handlar om våldtäkt, missbildade foster och fara för moderns liv. Processen hade drivits av Monica Roa från Women´s Link Worldwide, som utsattes för mordhot, inbrott och anklagelser om folkmord under sitt arbete. Hennes motståndare var högt uppsatta personer inom kyrkan, och är enormt mäktig i detta land där mer än 90 procent av befolkningen är katoliker.50

Nicaragua återställde balansen genom att införa ett eget totalförbud i november 2006, och blev därmed vid sidan om Chile och El Salvador det enda landet i världen med ett fullständigt förbud av det här slaget. Lagen ratificerades av nationalförsamlingen i september 2007. Både det ursprungliga godkännandet av lagen och omröstningen i september 2007 tillskrevs allmänt de politiska partiernas önskan att försäkra sig om och behålla stödet från de romersk-katolska och evangeliska kyrkorna. Human Rights Watch publicerade en rapport i oktober det året om de allvarliga konsekvenser som förbudet fick för kvinnors och flickors liv och hälsa. HRW fann att inga läkare hade åtalats i enlighet med den nya lagen, men att ”bara möjligheten att man riskerar åtal för livräddande hälsovård har haft en dödlig effekt”.51

Sofia M:s läkare berättade för Human Rights Watch att hon flera år tidigare hade fått en diagnos om mental obalans, som gör att hon blir våldsam när hon inte medicinerar. När hon i mars 2007 upptäckte att hon var gravid, förstod Sofia M att hon inte skulle kunna fullfölja graviditeten. Hon sa: ”Jag vill inte döda. Men i mitt fall skulle jag inte kunna föda barnet … Det skulle inte födas friskt eftersom jag inte kan sluta med medicinen … Om jag inte ens kan ta hand om mig själv, hur skulle jag då kunna ta hand om ett barn?”

Sofia M och hennes mamma gick från den ena kliniken till den andra, men ingen ville utföra aborten på grund av lagstiftningen: ”De sa att de inte kunde göra det eftersom det är olagligt.” Till sist hittade hon genom en vän en person som kunde utföra den i hemlighet, och hon berättade för Human Rights Watch om den extra ängslan som följde av att behöva anlita illegal hjälp: ”Jag var rädd; jag visste inte hur det skulle vara.”52

Andra hade inte samma tur.

Angela M:s 22-åriga dotter är ett annat belysande fall. Hennes graviditetsrelaterade blödningar lämnades obehandlade i flera dagar på ett offentligt sjukhus i Managua trots skyldigheten, till och med fastslagen i nicaraguansk lag, att behandla livshotande akutfall. I november 2006, bara några dagar efter att totalförbudet mot aborter hade införts, berättade Angela M för Human Rights Watch om den uppenbara bristen på omsorg: ”Hon blödde … Det var därför jag tog henne till akuten … men läkarna sa att det inte var något fel … Sedan mådde hon sämre (med feber och blödningar) och på tisdagen tog de in henne. De satte dropp och blodtrycket var lågt… Hon sa: ”Mamma, de behandlar mig inte.”…De tog inte hand om henne, de gjorde ingenting.”

Av kommentarer från läkarna drog Angela M slutsatsen att hennes dotter lämnades utan behandling för att de var tveksamma till att behandla ett graviditetsrelaterat akutfall av rädsla för att de skulle kunna anklagas för att ha utfört en terapeutisk abort. Angela M:s dotter flyttades till slut till ett annat offentligt sjukhus i Managua, men då var det för sent: ”Hon dog av hjärtstillestånd … Hon var alldeles lila, oigenkännlig. Det var som om det inte alls var min dotter.”53

Chiles brottsbalk från 1874 gjorde aborter olagliga i samtliga fall; 1931 kom en nationell hälsolag som tillät läkare att göra legala aborter där det var nödvändigt för att rädda den gravida kvinnans liv eller hälsa. 1989 upphävde general Pinochet, genom ett av sina sista beslut vid makten, det här lagfästa undantaget från abortens generella olaglighet; därför förbjuder lagen numera aborter under alla omständigheter. Trots detta tar ett mycket stort antal kvinnor varje år risken att genomgå en illegal och därmed otrygg abort; undersökningar visar att 35 procent av alla graviditeter i Chile slutar med abort, vilket innebär ungefär 160 000 aborter om året, av vilka 64 000 görs på flickor under 18 år. Illegala aborter är en av de vanligaste orsakerna till mödradödligheten i Chile.54

I Lublin i Polen berättade en 14-årig skolflicka med pseudonymen ”Agata” att hon hade blivit våldtagen av en annan elev och att hon lämnats, full med blånader och sår, och var gravid. Hon och hennes mamma sökte tillstånd för abort, vilket i Polen är tillåtet fram till tolfte veckan om det handlar om våldtäkt, men när de kom till sjukhuset visades Agata ensam in i ett rum där en präst satt och väntade. Läkaren återkom senare och meddelade att hon inte tänkte utföra aborten; enligt Agata dikterade läkaren och prästen ett brev i vilket hon gick med på att behålla barnet, och hon gav efter bara för att få lite lugn och ro. Hennes mamma kontaktade en kvinnoorganisation i Warszawa, Women´s Federation, och kunde med deras hjälp finna en klinik som var beredd att utföra aborten, men när de kom dit stod samma präst och väntade på dem tillsammans med en grupp abortmotståndare; läkarna vägrade då att göra ingreppet. Agata sa till tidningen Gazeta Wyborcza att hon vill bli mamma längre fram, men inte nu.55

Vi har vår egen uppsättning värderingar

I augusti 2000 förbjöds de muslimska kvinnorna i den nordliga nigerianska delstaten Zamfara att åka motorcykel. Myndigheterna som införde lagen hävdade att det var en ”säkerhetsåtgärd” som reaktion på det stora antalet motorcykelolyckor med kvinnor och barn inblandade. BBC:s korrespondent i Zamfara rapporterade att efter det att förbudet införts tilläts endast män och icke-muslimska kvinnor att åka motorcykel i huvudstaden Gusau. Det styrande rådet förklarade att alla som bröt mot lagen skulle straffas: det skulle ge tre månader i fängelse, 20 slag med käpp och konfiskering av motorcykeln i tre veckor.56

I maj 2007 rapporterade tidningen Iran om planerna på att tillverka ”islamska cyklar” för kvinnor, som skulle dölja deras kroppsrörelser medan de cyklade. Cykeln skulle ha en sorts hytt som täckte halva kroppen, enligt projektets chef Elaheh Sofali.

Irans konservativa präster har blockerat upprepade försök från reformanhängare och feminister att uppmuntra kvinnor att idrotta. Idrottskvinnor tvingas bära samma huvuddukar och långa kappor när de idrottar som de måste ha på sig på gatan och i andra offentliga miljöer. Prästerskapet anser att de kroppsrörelser som kvinnor gör när de cyklar är utmanande för män.57

I april 2005 i Gujranwala i Pakistan kom en mobb av män som svingade käppar och kastade bensinbomber och tände eld på fordon i samband med ett minimaratonlopp, där även kvinnor deltog. Hotet om mer våld gjorde att andra sådana lopp, som var planerade den veckan, ställdes in. Tävlingen angreps av anhängare till Muttahida Majlis-e-Amal, MMA, en allians av islamska politiska partier.

”Vi har inga invändningar mot maratonlopp – så länge männen och kvinnorna springer var för sig,” sa Syed Munawar Hassan, en framträdande MMA-ledare. ”Alla samhällen är inte amerikanska eller västerländska. Vi har vår egen uppsättning värderingar.”58

Min syster ville springa i väg från huset och blev stoppad

Banaz Mahmod föddes i den kurdiska regionen i Irak; hennes familj flydde till London när hon var 10 år. Hennes far, Mahmod, var sträng muslim och styrde sina barn med järnhand.

När Bekhal, en äldre syster, hade på sig västerländska kläder kallade hennes far henne för hora, slog henne och krävde att hon skulle ta på sig slöjan. Till slut hamnade hon i ett fosterhem och när hon var tillräckligt gammal klippte hon alla kontakter med sin familj.59

När Banaz var 17 år gifte hon sig med en man i 30-årsåldern från Irak. Äktenskapet var eländigt. En dag när en av hennes systrar märkte att hon hade fullt med blåmärken, sa Banaz att hon hade halkat i badet; det var det hennes man hade sagt åt henne att säga. En gång kallade hon honom vid förnamn när hans vänner var närvarande; han klippte till henne och slog ut en tand för att hon hade visat bristande respekt. Till sist lämnade hon honom och återvände till sina föräldrar för att bo hos dem; sedan träffade hon en annan man och började umgås med honom i hemlighet. Hennes far Mahmod upptäckte förhållandet i oktober 2005. Banaz kusin Ala råkade höra sin far diskutera nödvändigheten av att döda henne med Banaz far och andra manliga släktingar; Ala varnade Banaz, och hon vände sig till polisen. På nyårsafton tog Banaz far med henne till hennes farmors hus, tog på sig kirurghandskar och gav henne alkohol att dricka; livrädd sprang hon i väg, krossade fönstret hos en granne med sina bara händer för att få deras uppmärksamhet och föll sedan ihop på gatan. Hon fördes till sjukhus, där hennes pojkvän spelade in henne på video medan hon berättade vad som hade hänt. Efter att hon hade återhämtat sig återvände hon hem och sa till polisen att hon skulle vara trygg eftersom hennes mor fanns där för att skydda henne. Den 24 januari 2006 lämnade hennes föräldrar hemmet, och sedan kom hennes far tillbaka i sällskap med flera andra män och mördade henne. De bar i väg hennes kropp i en resväska, som de grävde ner i en trädgård i Birmingham.60

Samaira Nazir ville gifta sig med sin afghanske pojkvän sedan många år, Salman Mohammed, i stället för med någon av de män i Pakistan som hennes familj ville att hon skulle gifta sig med. Nazir var 25 år och hade rykte om sig att vara ”viljestark”; hon drev en privat arbetsförmedling i Southall i utkanten av London. När hon avvisade alla sina friare i Pakistan blev hon uppmanad att komma till familjens hem i Southall. Där knivhögg hennes äldre bror och en tonårig kusin henne upprepade gånger och skar sedan halsen av henne. De tvingade broderns båda döttrar, fyra och två år gamla, att se på. Grannarna ringde till polisen när de hörde Samaira skrika; brodern, Azhar Nazir, förklarade för polismännen: ”Hon vill inte ha något arrangerat äktenskap. Vi tillåter bara giftermål inom släkten. Min syster ville springa i väg från huset och blev stoppad.”61

Hatun Sürücü föddes i Berlin; hennes kurdiska föräldrar skickade ner henne till sin hemby Erzurum i Turkiet när hon var 16 år för att gifta bort henne med en kusin. Hon lämnade senare honom och tog sin son med sig; hon flyttade in i en lägenhet och gick en utbildning. Hon var 23 år och höll på att avsluta sin praktik som elektriker när hon den 7 februari 2005 blev ihjälskjuten vid en busshållplats i Berlin. Polisen grep hennes bröder, de misstänkte hedersmord eftersom hon hade rapporterat om åtskilliga dödshot. I september erkände Ayhan Sürücü, den yngste av bröderna, mordet. Turkiska kvinnor demonstrerade på gatorna i Berlin i protest mot mordet. Muslimska ledare i Berlin underströk att det inte fanns någon grund för hedersmord i Koranen, men de blev också kritiserade för att de inte tillräckligt starkt fördömde dem.62

Hedersmord är naturligtvis jämförelsevis ovanliga. Godkännanden och bifall är emellertid inte så ovanliga som de borde vara. Det är skrämmande att upptäcka att barn på en skollekplats bara några meter från platsen där Sürücü blev skjuten hördes hylla mordet eftersom offret hade ”levt som en tysk”.

”Jag hörde hur en ung turkisk kvinna på en turkisk radiostation sa att ”hon förtjänade det eftersom hon tog av sig huvudduken”. Det här är otroligt,” säger Ozcan Mutlu, en av de få turkarna i Berlins kommunfullmäktige.63

En opinionsmätning gjord av BBC 2006 visade att en av tio asiater skulle se genom fingrarna med mord på någon som visade bristande respekt för släktens heder.64 En undersökning bland muslimska studenter i Storbritannien, utförd av YouGov och offentliggjord i juli 2008, visade att 32 procent ansåg att mord i religionens namn kan rättfärdigas.65 Den avskräckande effekten är här väldigt viktig. Hedersmord är ovanliga, men de inträffar och blir omskrivna tillräckligt ofta för att fungera som en varning. De utgör också slutpunkten i ett omfångsrikt system av tvång och kontroll, som baseras mindre på föräldradisciplin eller beskyddande av hustrun än på omsorg om familjens heder, som anses befinna sig mellan benen på släktens kvinnliga medlemmar. Hedersmord är ovanliga, men påtvingade äktenskap är dessvärre inte alls ovanliga och de båda hänger intimt samman. Flickor och kvinnor vet att andra flickor och kvinnor har blivit mördade för att de vägrat eller flytt från tvångsäktenskap, och denna kunskap gör det mycket svårt för dem att säga nej. Hedersmord är kort och gott den ovanliga slutpunkten på omfattande trakasserier på lägre nivå. På ett obehagligt sätt påminner det om lynchningarna i den segregerade amerikanska södern: det skickar en mycket stark varning till alla som kan få för sig att protestera.

Det hävdas ofta att tvångsäktenskap är geografiskt bestämda snarare än religiöst, sydasiatiska snarare än muslimska eller sikhiska eller hinduiska. Men religionen förser traditionerna med ryggrad och en fernissa av rättfärdighet, som gör det enklare att försvara dem och skydda dem från kritik.

Det är lagen som är lagen

Den 8 september 2003 röstade parlamentet i Jordanien med överväldigande majoritet ner ett lagförslag om strängare straff för män som dödar kvinnliga släktingar i hedersmord. Det var andra gången på tre månader som deputeradekammaren ogillade den föreslagna lagen. ”Islamister och konservativa, som var emot den nya lagen, hävdade att den skulle uppmuntra till syndigt leverne och förstöra samhälleliga värderingar,” rapporterade BBC. ”Jordanska parlamentsledamöter anser att mildare straff [än hedersmord för dåliga kvinnor] strider mot religiösa traditioner och skadar Jordaniens konservativa samhällsväv.” Kung Abdullah hade 2001 godkänt en tillfällig lag som skulle ge hårdare straff, men den upphävdes av parlamentet 2008.66

Dagen därpå, den 9 september, dödade tre bröder sina båda systrar i ett hedersmord i Amman. Företrädare för myndigheterna berättade för medierna att de tre bröderna, som hade arresterats, erkänt att de utförde morden av skäl som hörde samman med ”familjehedern”. Den äldre systern, 27 år gammal, hade flyttat hemifrån två år tidigare för att gifta sig med en man utan familjens godkännande; hennes 20-åriga syster hade senare gett sig av för att förenas med henne. Efter att ha fått reda på var systrarna befann sig, begav sig bröderna till deras bostad beväpnade med yxor och högg ihjäl dem. Den äldre systerns tio månader gamla baby och hennes man kom undan oskadda.67

I Jemen lämnade Arwa Abdu Muhammad Ali sin makes hus i maj 2008 och sprang till ett lokalt sjukhus, där hon klagade över att hon hade blivit slagen och sexuellt utnyttjad under åtta månaders tid. Hon var 9 år gammal. En månad tidigare gick Nujood Ali, 10 år gammal, själv till en domstol för att begära skilsmässa och orsakade därigenom ett juridiskt ärende som blev en milstolpe. Ställda bredvid varandra har de båda flickornas berättelser gett upphov till en rörelse för att sätta stopp för barnäktenskap i Jemen. Men trots en tilltagande upprördhet är det inte lätt att få igenom reformer. Islamska konservativa försvarar sedvänjan genom att hänvisa till profeten Muhammeds giftermål med en 9-åring.

”Röster höjs i samhället mot det här fenomenet och dess katastrofer,” sa Shawki al-Qadhi, imam och oppositionspolitiker i parlamentet, som tidigare utan framgång har försökt samla stöd för ett förbud mot barnäktenskap i Jemen. ”Men trots att många människor och vissa religiöst lärda tar avstånd från det, fortsätter det.”68

I mars 2000 reformerade Egypten sin skilsmässolagstiftning så att kvinnor lättare skulle kunna ta ut skilsmässa; andra förändringar blockerades emellertid.

Motståndet från religiöst konservativa och män, som såg sin dominerande ställning i familjelivet hotad, krävde vissa kompromisser. Medan lagstiftandet gick vidare tog man bort en bestämmelse, som skulle ge egyptiska kvinnor tillåtelse att resa utan makens eller faderns tillstånd, för att den ansågs alltför utmanande.69

Olika försök att mildra de stränga lagar som rör kvinnorna i Saudiarabien möter undantagslöst motstånd från de konservativa. Försöken att få rätt att köra bil är bara ett exempel. Förbudet mot bilkörning omfattar alla kvinnor i Saudiarabien, oavsett deras nationalitet. Från början var det inofficiellt, men det skrevs in i lagen 1990 sedan 47 kvinnor hade utmanat myndigheterna genom att köra en sväng med sina familjers bilar. De saudiska religiösa myndigheterna var chockerade och kvinnorna fängslades under en dag, deras pass konfiskerades och många av dem blev av med sina jobb.70

Human Rights Watch skrev 2002 i en rapport om Iran att ”konservativa präster hånade dödsstraffets kritiker och anklagade dem för att motsätta sig det islamska styret – i vissa fall krävde de till och med blodsutgjutelse för sådana kritiker.” 71 I september 2008 dömde Iran fyra kvinnorättsaktivister till sex månaders fängelse för att de hade skrivit artiklar på feministiska webbsidor. Parvin Ardalan, Jelveh Javaheri, Maryam Hosseinkhah och Nahid Keshavarz är medlemmar av ett initiativ, som försöker förändra Irans sharia-baserade lagar för kvinnor genom att samla in en miljon namnunderskrifter.72

Hatar alltså Gud kvinnor?

Vad ska man säga? De här religiösa myndigheterna och de konservativa prästerna tillber en Gud som är en eländigt grym, orättvis och hämndgirig bödel. De tillber en Gud för 10-åriga pojkar, en Gud för lekplatsmobbare, en våldtäktsmännens, gängens och hallickarnas Gud.

De tillber – trots retoriken om rättvisa och medkänsla och agape – en Gud som ställer sig på de starkas sida mot de svaga, en Gud som hyllar privilegier och straffar jämlikhetssträvanden. De tillber en Gud som är man och som sluter sig samman med andra män mot kvinnorna. De tillber en ligist.

De tillber en Gud som anser att små flickor bör gifta sig med vuxna män. De tillber en Gud som uppskattande ser på när en vuxen man våldtar ett barn för att han är ”gift” med henne. De tillber en Gud som anser att en kvinna bör få 80 piskrapp för att hennes hår inte har varit fullkomligt täckt. De tillber en Gud som är nöjd när tre bröder hugger ihjäl sina systrar med yxa för att en av dem har gift sig utan deras fars godkännande.

Man undrar hur de står ut. Man undrar hur de kan förmå sig att tillbe och älska en Gud av den sorten – så brutal, så orättvis, så småsint, så korkad.

Språket är emellertid mäktigt, liksom självbedrägeriet. Den magi, som ligger i att oupphörligt upprepa, och tro, att Gud är kärlek eller att medkänslan är central i religionen, är kanske den enda förklaring som krävs.

Vill du läsa om vetenskapens och samhällsdebattens frontlinjer? Beställ en prenumeration på tidskriften Sans, fyra nummer för endast 365 kr!

Kassa

Artiklar

Önskelista

Här är böckerna som ligger i din önskelista.

Anmäl din epostadress om du vill få uppdateringar och erbjudanden om de böcker som ligger i din önskelista. Vi lämnar aldrig ut din epostadress.
Din epostadresss är knuten till din önskelista så att du kan få uppdateringar och erbjudanden om böcker som ligger i här.
Jag är säker på att jag vill ta bort min epostadress

Meddelande

Meddelande text

Arbetar...