Fritanke Fritanke
Kundvagn (0)
Till Kassan
Din kundvagn är tom
Meny

En sorgesång

Claes Brittons skildring av sin mors sista tid i livet visar smärtsamt tydligt hur vårt samhälle försummar diskussion kring aktiv dödshjälp. P C Jersild manar läkare till eftertanke och makthavare till besinning.

Av P C Jersild

I mitt minne är hon en livlig ganska lång studentska med rött hår och fräknar. Jag skulle inte kalla henne söt, snarare vacker. Det är i slutet på 1950-talet, hon har just börjat läsa medicin vid Karolinska Institutet och drar till sig mångas blickar. Sedan försvinner hon ur blickfältet. För att efter femtio år dyka upp som huvudperson i Claes Brittons bok Min mamma är död (Bonniers 2010). En av de starkaste sjukdomsskildringar jag läst på länge.

Mona Britton gifte sig med en kollega, fick två söner och gjorde karriär som invärtesmedicinare, blev överläkare, professor och sakkunnig i Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU).  I september 2006, samma höst som hon ska fylla sextiosju, berättar hon för sonen Claes att hon har ont i sidan, är orkeslös, andfådd och svettas om nätterna. Familjen inser snart att en allvarlig sjukdom är under uppsegling. Hög sänka och vatten i lungsäcken konstateras, men det dröjer förvånande länge innan det onda får ett namn. Kanske är det tbc, kanske – eftersom Mona rökt i trettio år – är det som man fruktar, lungcancer. Det ska visa sig vara än värre: sjukdomen är cancer i lungsäcken, mesoteliom. Hon har högst några månader kvar att leva.

Trots att stor medicinsk sakkunskap finns inom familjen, trots att Mona Britton känner så gott som alla inom det medicinska etablissemanget, blir sjukdomstiden en veritabel färd ner i helvetet. Hon väljer själv den läkare som ska sköta henne, överläkaren vid Stockholms sjukhem, Ulla Zachrisson, en tidigare elev. Till en början sköts Mona i hemmet men tas mot slutet in på sjukhemmet, ett hospice som kanske är det förnämsta i hela landet. Här erbjuds alla resurser man kan begära inklusive nära samarbete med huvudstadens specialkliniker.

Sjukdomsförloppet accelererar liksom lidandet. Tunga mediciner sätts in. Morfinet rår inte på smärtorna. Lungsäcken är extremt smärtkänslig och i ständig rörelse vid andningen. Mona för ”smärtprotokoll” över sig själv med poängsättnigen 0 (smärtfri) till 4 (outhärdligt). Den sjuka bokför inga nollor, däremot många fyror. Särskilt nätterna är svåra, då ropar hon ”mamma, mamma, mamma”. Detta trots att Stockholms sjukhem gärna försäkrar att ingen ska drabbas av ett outhärdligt lidande. I sista hand kan man nämligen ta till terminal sedering, då man låter patienten sova in i döden.

I november har det gått så långt att Mona och Ulla kommer överens om att Mona ska sövas. Dock ej för gott; man måste kunna väcka henne ibland för att kontrollera att hon inte har ångrat sig. Men den terminala sederingen fungerar inte som tänkt. Mona hamnar i ett limbotillstånd, psykiskt oklar, agiterad och stökig. Gång på gång vill hon på toaletten trots att hon har kateter. Den 2 december, efter en fyra-fem dygns ”gruvlig dödskamp”, dör Mona Britton. Äntligen, skulle man vilja tillägga.

Bokens senare del består i huvudsak av intervjuer med Monas läkare, Ulla Zachrisson. Här redovisas hennes bakgrund, utbildning och långa erfarenhet som hospicedoktor. Vi får ta del av hennes erfarenheter: Så gott som alla känner ångest inför dödsögonblicket. Däremot är det inte så, som många tycks tro, att kvinnor har det lättare. Att det alltid skulle gå snabbare att dö om man – som en del föredrar – slutar dricka på slutet är inte säkert. Man kan känna smärta och ångest trots att man är sövd. För många är inte det fysiska lidandet värst utan det existentiella, att tvingas lämna livet. Men förvånansvärt få tycks upptagna av religiösa frågor; de flesta vill inte ha kontakt med sjukhusprästen.

Om Monas lidande säger Ulla att det var sällsynt grymt och obarmhärtigt. Och tillägger: ”Jag kan ärligt säga att vi i vår arsenal har allt som över huvud taget finns att tillgå när det gäller att lindra både smärta och ångest, men tyvärr finns det fall där inte ens det förslår”.

Till slut ställer Claes Britton den fråga som man väntat på länge: Hade det inte varit barmhärtigare med dödshjälp? Och Ulla svarar: ”Jag är fullständigt negativ till dödshjälp. Jag kan inte förstå hur läkare i till exempel Nederländerna kan bli mer och mer positiva till detta. För att ge dödshjälp skulle vi i så fall behöva något slags bödelsutbildning….. Sedan finns det ingen som helst anledning att ge dödshjälp. Vi har idag så många farmakologiska metoder att behandla de olika symptom som en svårt sjuk drabbas av att det räcker gott och väl…..”  Om ämnet inte vore så allvarligt skulle jag här vilja yttra: God dag yxskaft! Vi har ju precis tagit del av en utförlig berättelse om hur hospicevården inte lyckats uppfylla dessa mål.

Inom hospicevården tycks motståndet mot alla diskussioner om dödshjälp väcka ångest, inte i första hand hos patienterna, utan hos läkarna. Svenska läkare i övrigt har en splittrad inställning till dödshjälp. I enkäter svarar ungefär en tredjedel klart nej, en tredjedel är positiva och resten osäkra. Motståndet bland politiker är med få undantag kompakt. Kristdemokraterna med Göran Hägglund i spetsen har effektivt blockerat en utredning om livets slut där frågan om dödshjälp också får tas upp.  Att motståndet inom många kristna grupperingar är så kompakt kan ses som en krampaktig kompensation för att man förlorade striden om aborterna.

Claes Brittons bok är skriven på en nyanserad och glasklar svenska. Min mamma är död borde vara obligatorisk läsning på alla vårdlinjer, inte minst de blivande läkarnas. Därtill borde den – om makthavarna har någon skam i kroppen – leda till en vetenskaplig jämförelse mellan det svenska och det holländska sättet att ta hand om döende.  Ingen ska behöva lida som Mona Britton utan att ha erbjudits den frivilliga möjligheten att få avsluta sitt liv på ett anständigt sätt.

Vill du läsa om vetenskapens och samhällsdebattens frontlinjer? Beställ en prenumeration på tidskriften Sans, fyra nummer för endast 365 kr!

Kassa

Artiklar

Önskelista

Här är böckerna som ligger i din önskelista.

Anmäl din epostadress om du vill få uppdateringar och erbjudanden om de böcker som ligger i din önskelista. Vi lämnar aldrig ut din epostadress.
Din epostadresss är knuten till din önskelista så att du kan få uppdateringar och erbjudanden om böcker som ligger i här.
Jag är säker på att jag vill ta bort min epostadress

Meddelande

Meddelande text

Arbetar...