Ett liv i brottning med varats dunkla skrymslen

Av Roger Fjellström.

En svindlande bok om femtio års filosoferande.

»Ett liv utan kritisk prövning är inte värt att leva för en människa», sägs Sokrates ha sagt i vår kulturs gryning. Men blir det bättre om man kritiskt prövar dagligen och livet igenom? Hur klok kan en människa bli? Detta tänkt under läsningen av Varats dunkla skrymslen, bokstavligt en smått fantastisk bok av en person som ägnat sitt liv åt att filosofera, Lars Bergström, nu åttiotre, professor emeritus i praktisk filosofi vid Stockholms universitet. I femtio korta kapitel på en till fem sidor betar han av åtskilliga av de knepigaste frågor som vi ibland ställer oss: från vad tankar, tid, rättvisa och sanning är till om artificiell intelligens kan ersätta mänsklig dito och hur vi ska se på mänsklighetens undergång.

I ett förord berättar författaren hur det kom sig att det blev filosofi. När han 1955 började studera ämnet vid dåvarande Stockholms högskola visste han inte vad det gick ut på, han trodde att det var en sorts psykologi. När han sedan läste kurslitteraturen begrep han heller inte mycket. Och så fortsatte det. Han skulle finna att de klassiska svaren på filosofernas frågor till sin natur är förskräckligt svåra att förstå även för dem som specialiserat sig på dem, och specialisternas mer och mer specialiserade språk avhjälper inte besvären.

Läget var oundvikligt, för att se problem i det förment begripliga och i möjligaste mån föreslå alternativ är just vad som utmärker filosofin. I den här boken försöker han att otekniskt förmedla vad han har lärt sig under sina sextio filosofiska år. Intressant, min själ! »Något» borde ju kunna »komma ut av det», som han skriver, något han tänker kan även formuleras enkelt. Vad skulle det vara? Har han funnit några klara svar eller vill han visa att frågetecknen tjocknat och förökat sig?

Bergström har stor bredd som filosof. Sedan antiken har ämnet två huvudgrenar, praktisk och teoretisk filosofi. Medan den praktiska kretsar kring frågorna om ont och gott, rätt och fel i vårt handlande, tar sig den teoretiska an varats och tänkandets natur, med fokus på frågan om och i så fall hur vi kan veta saker om världen och oss själva. Bergströms doktorsavhandling, The alternatives and consequences of actions, är liksom de flesta av hans akademiska arbeten formellt i praktisk filosofi men i praktiken på gränsen mellan de båda grenarna. Hans kunnighet i teoretisk filosofi har gjort honom till biträdande redaktör för International studies in the philosophy of science. Intresset för ämnet i dess helhet framgår av hans långvariga redaktörskap för Filosofisk tidskrift. Många av texterna i den aktuella boken, liksom i den tidigare Tankegångar: Sexton kapitel om kunskap, moral och metafysik (Thales 2011), bygger på hans artiklar i tidskriften.

UTILITARISMENS SVAGHETER

Ett av de i mitt tyckte bästa (och längsta) kapitlen i den nya boken, »Utilitarism», har sin bakgrund i Bergströms avhandling. Utilitarismen är som bekant den vida spridda teorin i etik som säger – grovt – att den handling som har de totalt bästa konsekvenserna av alla alternativa handlingar som vi kan göra, är den som är rätt och bör göras. Hans invändning är att det – som han visar i sin avhandling – saknas gräns för hur de relevanta handlingsalternativen kan specificeras, och detsamma kan sägas om deras konsekvenser. Båda sakerna är ju, innan de kommit till förverkligande, rena abstraktioner som kan broderas ut i det oändliga utan att ändå komma till konkreta handlingar och dessas lika konkreta följder.

Ett annat problem som han pekar på är att alla handlingar som inte uppfyller kriteriet ifråga skulle vara orätta och inte bör göras. Det betyder att det inte finns moraliskt neutrala handlingar, exempelvis att jag lyssnar på Miles Davis snarare än Rolling Stones eller att du tar rött i stället för vitt vin till laxen. Detta, menar Bergström, är en totalitär ståndpunkt som utilitaristerna inte har något försvar emot.

Ovannämnda plus andra invändningar gör att utilitarismen är obevisad och bör förkastas, anser Bergström, men tillägger att det inte bör hindra oss från att ta till oss den i försvagad form, som ett slags tumregel, en maning att allvarligt fundera på vad konsekvenserna kan bli av de olika handlingar som vi tycker oss kunna göra. Som sådan måste tumregeln emellertid jämkas ihop med andra rimliga etiska överväganden, som hänsyn till rättigheter, hållande av löften, förbud mot mord, föräldraplikter och så vidare. Paradoxalt nog leder Bergströms sofistikerade resonemang till vad man kan betrakta som en kvalificerad återgång till vardagsmoralen.

NÄR VI TÄNKER

Annars är snarast motsatsen fallet i den här boken, för de flesta av dess kapitel bjuder elegant på förvåning, som öppningskapitlet »Våra tankar»:

Vad är det egentligen man gör när man tänker? Gör man över huvud taget något alls eller är det bara något som händer?

Våra vardagliga tankar, anser författaren, artikulerar gensvar på det som sker i och omkring oss. Trots sin språkliga dräkt är det fråga om psykologiska reaktioner som uppstår till synes automatiskt. De är inte mentala språkhandlingar som man väljer att utföra. Ändå har vi intrycket att vi gör just det, vilket skulle innebära att vi har kontroll över våra tankar. Men allt tänkande, även det vetenskapliga, menar Bergström är något som bara händer.

Föreställningen att tänkandet är något som jag gör är en illusion alstrad av vårt språk. Om man blir ledsen för det, ger författaren trösten att det ändå är ens egen hjärna som är i farten – för att i nästa stycke ta tillbaka trösten, för det är inte man själv som har skapat sin hjärna och bestämmer vad den ska uträtta. Denna syn har stora följder som utvecklas i olika kapitel. En är att vi saknar vilje- och handlingsfrihet. Det är emellertid inte katastrofalt, menar Bergström, för den frihet som vi värdesätter ligger i andra saker: förmågor, möjligheter och rättigheter. Ju fler förmågor man har, desto större är ens handlingsrepertoar. För att vi ska kunna utnyttja våra förmågor måste omgivningen ge möjligheter till det, vilket underlättas genom goda rättsregler.

Att vi inte kan välja våra tankar och handlingar skakar föreställningen att vissa handlingar ska straffas. Kan vi inte göra något annat än det vi gör, så skrumpnar tanken på personligt ansvar för det gjorda. I kapitlet »Rättvisa straff» försöker Bergström rädda vad som går. Våra uppfattningar om rättvisa straff och de känslor och förväntningar som hänger ihop med dem är produkter av arv och miljö som måste ha haft nytta för oss under evolutionen, säger han. Vi är flocklevande och samarbetande varelser som naturligt anser att de som inte samarbetar och som skadar andra medlemmar i gruppen förtjänar att straffas – på sätt som står i proportion till förbrytelsen, straff som är rättvisa.

Men vad som är rättvist varierar starkt från kultur till kultur och tid till tid, kan man invända. Det är en socialt konstruerad föreställning och därför något vars värde är relativt: det som är rättvisa på en tid och plats är det inte på en annan. I flera av bokens kapitel undergräver Bergström det argumentet, och detta är ett av bokens främsta ärenden. Kapitlet »Social konstruktivism» visar författaren som anhängare av tanken att vår världsbild, våra teorier och förmenta fakta är konstruerade av oss. Men det medför ingalunda relativism, anser han, vi kan ändå hålla fast vid tanken att det finns absolut rättvisa och absolut sanning. Hur då? Jo, för just detta är ett viktigt inslag i vår konstruktion av världen och än så länge finns det inget som talar för att vi bör ändra oss på den punkten.

Bergström refererar till den amerikanske filosofen W.V. Quine, som förklarat att naturvetenskap är till nittionio procent begreppsbildning och en procent observation. Redan den enklaste observation har ett teoretiskt innehåll. För att ta reda på hur verkligheten är har vi inget annat sätt än att med hjälp av empirisk evidens konstruera en världsbild som är så sammanhängande och invändningsfri som möjligt. Den inkluderar normativa kvaliteter som rättvisa, godhet, plikt. Att det ändå ser ut som om man i olika kulturer är reellt oenig om exempelvis det rättvisa i olika bestraffningar, beror enligt Bergström på att våra språk, våra kunskapsmetoder och hela föreställningsvärldar skiljer sig så att vi kommer att tala om olika saker. Oenigheten är skenbar.

Bergström gör ett fyndigt påpekande om social konstruktivism, att det som vi försöker nå fram till genom våra konstruktioner är direkt inblandat i själva konstruktionen. Vi har inte kontroll över våra tankar, utan tvärtom är det den yttre verkligheten som, via våra hjärnor, orsakar våra idéer och teorier och därmed våra sociala konstruktioner. Vi konstruerar, men det är verkligheten som tvingar oss att konstruera som vi gör.

I de ovan nämnda kapitlen talar Bergström som en hårdnackad fysikalist – en som hävdar att allt som finns är ting eller processer som endast har fysiska egenskaper – och där följer jag honom inte mer än en bit på vägen. Jag gissar också att han inte bara är ute för att upplysa oss, utan därtill likt en intellektuell cirkusartist vill väcka den gapande förundran som får oss att tänka till och gärna säga emot. Också i detta anar jag Sokrates som förebild, filosofen som ville vara en stingande broms på de liknöjt doktrinära atenarnas rygg för att väcka dem. Så kan man exempelvis fatta att Bergström i kapitlet »Vetenskap och ateism» även provocerar sina förmodade följeslagare ateisterna, genom att visa att ateismen inte, som de gärna vill tro, är en vetenskaplig ståndpunkt, för det finns ingen empirisk evidens för den!

VAD ÄR EN PERSON?

I andra kapitel roar han sig med att beträda oortodoxa banor, och då tycker jag det blir extra spännande. Jag tänker bland annat på kapitlet »Simultan inkarnation», där han laborerar med olika teorier om vad en person är för något. Är vi samma personer i dag som när vi var barn? Är vi samma som för ett år sedan? En klassisk princip för identitet mellan två entiteter är att de har samma egenskaper. Men det är ju inte fallet med våra större eller mindre tidsskillnader. Kan man kanske tänka att vi då och vi nu är delar av samma person? Skulle sedan reinkarnation existera så vore olika reinkarnationer delar av samma person, även om vi inte minns tidigare inkarnationer och dessa är mycket olika. Inget hindrar då, menar Bergström, att man tänker sig att man lever flera olika liv i olika kroppar samtidigt. Om simultan inkarnation är möjlig, då är det också möjligt att alla människor egentligen är en och samma person – eller ska detta uttryckas så att alla människor är delar av en och samma person, på liknande vis som barnet och den vuxne är det?

Som fallet är med ateismen finns emellertid ingen evidens eller något annat gott skäl för dessa svindlande tankar – men det gör det inte heller för motsatsen, såvida man inte här tillgriper den goda vetenskapsfilosofiska principen att man bör välja den enklaste av två likvärdiga hypoteser. Det är ju faktiskt enklare, säger författaren, att anta att det bara finns en person än att det finns oöverskådligt många!

Även Bergströms betraktelser i kapitlet »Framtiden» – som är mitt favoritkapitel i boken – får tanken att svindla, och det genom en på en och samma gång intellektuell och poetisk dans genom stycke efter stycke över tre och en halv sida på ett sätt som jag här inte skulle kunna återge med mindre än att citera hela kapitlet. Tillåt mig att i alla fall avsluta med dess inledning. Utgångspunkten är denna: Något absolut självklart för oss är att tiden går, och går med en bestämd riktning, från ett förflutet över nutid till kommande framtid. Men kommer framtiden, eller … [ä]r det inte snarare så att den ligger där framme och väntar – och att det är vi som ska komma till den? Eller också är vi kanske där. I den mån vi inte nu dör på fläcken, utan kommer att leva i framtiden, så är vi väl inte bara här, utan även där. Någon skulle kanske invända att även om vi kommer att leva i framtiden, så är vi ju inte redan där. Men att man kommer att leva i framtiden betyder väl detsamma som att man faktiskt lever i framtiden. Det vill säga, att man är där. Eftersom man är där man lever.

Det är bara att gratulera Lars Bergström till hans långa liv i filosofin. Det »något» som sant kommer ut ur det sitter redan på en hylla i vår evighet och nynnar en tokrolig melodi.

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker