Fritanke Fritanke
Kundvagn (0)
Till Kassan
Din kundvagn är tom
Meny

Freud: Vetenskapsman eller religionsstiftare?

När Freud år 1900 publicerade sin Traumdeutung – Drömtydning – var han övertygad om att han gav ett bidrag till naturvetenskapernas utveckling. Han var en ung nervspecialist i karriären, som menade att han i drömmarnas undanglidande verklighet hade kommit på en ny form av empiriska data. För den som hade tillgång till de rätta tolkningsramarna – och det var Freud övertygad om att han hade – gav de sovande patienternas motsägelsefulla upplevelser unika inblickar i det mänskliga själslivet.

NATURVETENSKAPLIG FORSKNING har alltsedan den växte fram omkring sekelskiftet 1600 utmärkt sig genom vissa ritualer. Empiriska data har samlats in och tolkats med hjälp av teorier som formulerats med utgångspunkt från tidigare observationer. Då och då har oväntade iakttagelser tvingat forskarna att tänka om. Teorierna har modifierats och förfinats. Kunskapsbygget har skett metodiskt: bit har fogats till bit allteftersom teorierna har utvecklats och empirin blivit mer omfattande.

Inom den stränga naturvetenskapen föregår – åtminstone enligt regelboken – observationerna alltid hypoteserna. Och observationerna ska dessutom göras på ett sådant sätt att var och en som har tillgång till samma material och samma metoder ska kunna upprepa dem.

Men den som läser Freuds fallbeskrivningar inser omedelbart att vad som stod i centrum för hans intresse inte var det metodiska insamlandet av objektiva data, i stället sökte han hela tiden efter bekräftelser på sina hypoteser. Alla observationer som stödde hans teorier presenterades entusiastiskt. De som inte gjorde det, nämns överhuvudtaget inte. Flera andra ”naturvetenskapare” gjorde samma misstag. Utvalda eller misstolkade ”data” användes för att bekräfta storslagna tankebyggnader. Freuds kanske närmaste vän under den tid han utformade psykoanalysen, den tyske öronläkaren Wilhelm Fliess, som ansåg att det mesta kunde förklaras genom att hänvisa till sjukdomar i näsan, är ett exempel. Strindbergs irrfärder in på naturvetenskapens område hade liknande karaktär.

FREUDS ”VETENSKAP” var en projektion av hans egen föreställningsvärld. På samma sätt som ett diktverk, en symfoni eller en målning speglade den sin upphovsmans erfarenheter och drömmar. En del av hans påståenden är tankeväckande – kanske till och med i någon mening sanna. Men de är inte naturvetenskap, i varje fall inte så som jag just beskrivit den. Snarare liknar de då ett diktverk, en berättelse som hjälper sin upphovsman att förmedla en vision till sin publik.

Det är knappast förvånande att en ung ambitiös läkare i den blomstrande kejserliga huvudstaden, Wien, ville uppfatta sig själv – och betraktas – som naturvetenskapsman. Vetenskapen har sällan stått så högt i kurs som under decennierna före det första världskriget. Vetenskap och teknik hade omvandlat samhället: kommunikationerna hade blivit snabbare och vardagens förnödenheter såsom mat och dryck, kläder och bostäder både bättre och billigare. En vetenskapligt inriktad sjukvård hade haft stora framgångar när det gällde att förebygga och bota sjukdomar. Européernas självtillit och framtidstro var större än någonsin förr eller senare.

Naturvetenskapen hade öppnat väldiga visioner. Gamla föreställningar som ofta hade sin rot i den traditionella religionen ifrågasattes, och ofta hade vetenskapsmännen ett bättre svar än teologerna. De hade yttrat sig om universums byggnad och livets utveckling. Nu var det själslivets tur att utredas och Freud ville vara pionjären. Människornas högmod, skrev han självmedvetet, hade utsatts för tre grundläggande provokationer: den första var när Kopernikus och andra astronomer hade förpassat den jord där människorna levde från världsalltets centrum till en mer perifer position; den andra när Darwin hade visat dem att de inte var Guds utvalda avbilder utan en form av vidareutvecklade apor. Den tredje provokationen, slutligen, ville han själv stå för när han uppenbarade för människorna att de inte ens var herrar över sitt eget själsliv. Motiv och känslor, som trängts undan från medvetandet, styrde deras handlingar. I god naturvetenskaplig anda var Freud determinist.

NUMERA SKULLE INTE ENS den mest hängivne freudian hävda att psykoanalysen är en naturvetenskap. Är den då en humanistisk vetenskap? Det är tvivelaktigt. Historiker, konst- och litteraturvetare tolkar sitt material, och precis som Freud låter de teorierna – ibland till och med ideologierna – bestämma vilka fakta de väljer att studera och presentera. På så sätt ger de oss tankeväckande inblickar i den värld och det samhälle som vi lever i. Men humanistisk vetenskap utgår ändå alltid från något objektivt existerande: en text, ett konstverk eller en dokumentation av något samhällsförhållande. Vem som helst kan återvända till denna utgångspunkt och – om han eller hon så önskar – göra en ny lite annorlunda tolkning av samma data. Både den nya tolkningen och den gamla kan ha sitt berättigande, och även om de strider mot varandra utgår de trots allt från samma objektivt existerande verklighet.

De ”empiriska data” som ligger till grund för en psykoanalys har en annan karaktär. De uppstår i mötet mellan en berättare och en lyssnare, som i allmänhet sitter i enrum med varandra. Berättaren och lyssnaren – eller ska vi säga patienten och terapeuten – har båda vissa förväntningar på sitt möte, och dessa förväntningar styr deras samtal. Liksom när biktfadern lyssnar till sitt biktbarns bekännelser är både de ämnen som ska avhandlas och det sätt man ska tala om dem på givna på förhand. Både terapanden och terapeuten är dessutom individer som formats av sina personliga erfarenheter; allt som sägs är följaktligen präglat av deras subjektiva verkligheter. Endast i undantagsfall finns det något dokument som andra forskare kan återvända till. Analysen är alltså knappast någon humanistisk vetenskap heller. Vad är den då?

UNDER MIN TID SOM FORSKARE vid Teologiska institutionen i Uppsala lärde jag mig begreppet livsåskådning. En människas livsåskådning är en mer eller mindre sammanhängande samling uppfattningar som erbjuder honom eller henne möjligheter att tolka och värdera det som möter honom eller henne under livet. En livsåskådning innehåller både en verklighetsuppfattning och värderingar, den erbjuder både tolkningsramar och normer. Alla människor har en livsåskådning; det går helt enkelt inte att leva utan någon form av övergripande uppfattning om livet och världen.

En livsåskådning kan bygga på vetenskapliga fakta, men den behöver inte göra det, och ingen livsåskådning innehåller enbart material som är vetenskapligt belagt. Där finns alltid en mängd föreställningar som snarare får betraktas som personliga övertygelser eller ”tro”. En livsåskådning kan vidare innefatta en gudstro, men långt ifrån alla gör det. Många politiska övertygelser – till exempel marxism eller feminism – kan bli mer eller mindre viktiga delar av en människas livsåskådning. Men även vetenskapliga fakta kan ge utgångspunkter för en livsåskådning: evolutionsläran är ett gott exempel.

De flesta människors livsåskådningar består av ett konglomerat av föreställningar som hämtats från olika källor. En människa kan exempelvis tolka sina samhällserfarenheter i ett marxistiskt ljus, men betrakta naturen väsentligen utifrån en ekologisk – eller ekologistisk – synvinkel. Båda dessa övertygelser kan i sin tur förenas med en kristen tro. Eftersom de till stor del berör olika delar av en människas erfarenheter kan alla dessa olika tolkningsramar samsas inom en och samma individ.

PSYKOANALYSEN ÄR EN AV 1900-talets mest betydelsefulla tankeströmningar. Stora delar av 1900-talets bildkonst och litteratur förblir otillgängliga för den som är obekant med den tankevärld som formats av psykoanalysen. Sökandet efter det omedvetna, djupt förborgade – men kanske mest äkta – ”innerst inne” i varje människa går som en röd tråd genom mycket av 1900-talets litteratur och konst. Mer eller mindre förvanskade psykoanalytiska begrepp, såsom det undermedvetna och förträngning, har blivit en del av vårt vardagsspråk. De flesta är övertygade om att en människas tidiga upplevelser är av stor betydelse för hur hon finner sig till rätta som vuxen. Och visst kan det vara så, även om den psykoanalytiska tolkningsramen har börjat ifrågasättas av naturvetenskapare som betonar det biologiska arvets betydelse.

Så gott som alla livsåskådningar utvecklar teorier om vilka krafter som styr världen och människan. Freud talade om libido och syftade på sexualitet i begreppets allra vidaste mening. Mental hälsa bestod, något tillspetsat uttryckt, i ett gott förhållande till denna urkraft, eller kan man tala om en gudom? Oidipusdramat, så centralt i Freuds och många av hans efterföljares tankevärld, kan ses som en uppgörelse med libidon, en jakobsbrottning som kan sluta mer eller mindre lyckligt och som är avgörande för den vuxna individens känsloliv och trygghet i tillvaron.

Som alla goda livsåskådningar ger oss psykoanalysen språk och begrepp som vi kan använda när vi tolkar vår värld. Alla har vi behov av att sätta ord på våra upplevelser av våra egna reaktioner och våra erfarenheter av möten med andra människor. I vår tid använder vi gärna termer som ursprungligen utvecklats inom individualpsykologin när vi talar om sådana ämnen som av tradition har avhandlats med hjälp av ett religiöst språk. Skuld, skam, ansvar, kärlek, vrede, lidande och död är allmänmänskliga erfarenheter, som avhandlas i alla religioner. Numera formuleras de gärna i ett psykologiskt språk, ibland med – det olyckliga? – resultatet att det personliga ansvaret tunnas ut genom hänvisningar till omständigheter som individen inte har kunnat rå över.

MOT SLUTET AV SITT LIV påpekade Freud – inte utan stolthet – att han hade skapat en religion för sin tids människor. Då kom han betydligt närmare sanningen än när han jämförde sig med naturvetenskapens giganter, Kopernikus, Newton och Darwin. Men det skulle vara fel att för den skull nedvärdera honom och hans psykoanalys.

Många har känt igen sig i Freuds ateistiska livsåskådning med dess inriktning på individens personliga utveckling. En sådan uppfattning av den mänskliga tillvarons villkor passar helt enkelt vår tids individualistiska och självupptagna västerlänningar. Det språk Freud var bland de första att utveckla och de berättelser om individens utveckling som han formulerade har hjälpt många att skapa sig en bild av sig själva och sina liv. En del har kanske till och med funnit den inre harmoni som många religioner lovar sina bekännare. De har gått den ”sanningens väg”, som de har upplevt bestå i att lämna ut sina tankar och känslor till en annan människa och sedan lita på hans eller hennes tolkningar av deras fördolda innebörder.

Kanske kan man läsa Freuds eget livslopp som en sedelärande berättelse. En lite naivt vetenskapstroende läkare vill närma sig människans själsliv och i sina försök att göra det, lämnar han naturvetenskapen bakom sig och skapar en tankebyggnad som snarast får karaktär av religion eller livsåskådning. Freud var inte vetenskapsman, snarare då förkunnare eller konstnär. Konstverk är alltid subjektiva produkter – inte vetenskap – men kan just därför vara till ovärderlig hjälp för den som vill förstå den värld som hon eller han lever i. Betraktad så framstår psykoanalysen både i sin storhet och med sina begränsningar.

Vill du läsa om vetenskapens och samhällsdebattens frontlinjer? Beställ en prenumeration på tidskriften Sans, fyra nummer för endast 365 kr!

Kassa

Artiklar

Önskelista

Här är böckerna som ligger i din önskelista.

Anmäl din epostadress om du vill få uppdateringar och erbjudanden om de böcker som ligger i din önskelista. Vi lämnar aldrig ut din epostadress.
Din epostadresss är knuten till din önskelista så att du kan få uppdateringar och erbjudanden om böcker som ligger i här.
Jag är säker på att jag vill ta bort min epostadress

Meddelande

Meddelande text

Arbetar...