Irrfärd i moralens landskap

Sam Harris jakt på en vetenskapligt grundad moral är dogmatisk amatörfilosofi, anser Torbjörn Tännsjö.

Sam Harris är en amerikansk neuroforskare, som gjort sig känd som offentlig kritiker av religiös tro. Hans bok Moralens landskap följer upp en del teman i hans religionskri­tik, men är framför allt en filosofisk traktat. På 190 sidor klarar han av en rad fundamen­tala moralfilosofiska problem. Finns det en objektiv moral? Ja! Vad gör riktiga handlingar riktiga och oriktiga oriktiga? Deras konsekvenser för välbefinnande! Har vi en fri vilja? Nej! Hade Hume rätt när han hävdade att vi inte kan dra moraliska slutsatser av vetenskapen? Nej! Det är fullt möjligt att sluta sig till vad man bör göra av ett vetenskapligt studium av världen.

Vissa av hans slutsatser håller jag med om (det finns en objektiv moral, konsekvenserna av våra handlingar be­stämmer om de är rätt eller fel). Beträffande andra är jag osäker (kanske har vi ändå en fri vilja). Vissa avvisar jag. Hume hade rätt. Detta är som det ska då man läser ett filo­sofiskt verk. Ändå är det något som inte är som det ska med Harris bok. Också när jag håller med honom om slutsat­serna känner jag mig direkt generad. Hans framställning är genomgående dilettantisk. Argumentationen bristfällig, oavsett till vilken slutsats den leder honom. Och den dog­matiska tonen besvärande.

Harris gör en observation, som oavsiktligt kommer att drabba honom själv. Han diskuterar påståendet att veten­skapsmän generellt skulle vara arroganta och dogmatiska. Så är det inte, menar han. Det är bara att lyssna på resone­mangen vid en vetenskaplig konferens. Alla bedyrar sin okunnighet, de frågar om det möjligen kan vara si eller så, men förklarar samtidigt att just den här frågan ligger utan­för deras speciella kompetens. Dogmatism är något som går i dagen då man okunnigt uttalar sig i en fråga. Som Harris uttrycker det: ”ju mindre kompetenta människor är på ett givet område, desto mer tenderar de att överskatta sin förmåga.” (s. 180) Det är just vad som hänt i Harris bok! Hans dogmatism kan bara förklaras av hans filosofiska okunnighet.

Låt oss se på några av de ställningstaganden han gör. Några kan klassificeras som metaetiska (de rör moralens natur), andra som normativt etiska (de rör moralens innehåll).

Metaetiken brukar i sin tur indelas i frågor som rör moralens semantik (vad menar vi med uttryck som ”X bör utföras”?), frågor som rör moralens kunskapsteori (kan vi veta vad vi bör göra?) och slutligen moralens ontologi (finns det moraliska sanningar, oberoende av vår begrepps­bildning och livsföring?).

Harris håller inte isär dessa frågor. Ändå får man säga att en grundbult i hans resonemang är hans ställningstagande i den semantiska frågan. Vad betyder det när vi säger att vi bör utföra en handling? Svaret är enkelt, menar Harris. Det betyder grovt sett att handlingen främjar välbefinnandet i världen.

Detta är en häpnadsväckande tes. Den gör det visserligen möjligt för honom att hävda att moralen är oberoende av någon gud, men till ett högt pris. Om Harris skulle ha rätt så skulle hans påstående att vi bör främja välbefinnan­det i världen vara liktydigt med påståendet att vi genom att främja välbefinnandet i världen främjar välbefinnandet i världen. Detta påpekande är vad som brukar kallas den öppna frågans argument mot denna typ av ståndpunkt. Harris känner till argumentet (han refererar till det på s. 17) men tycks varken förstå riktigt vad det går ut på (han tycks tro att det går ut på att sådana frågor saknar svar, men po­ängen är ju att de har svar, bara alltför uppenbara sådana) eller dess kraft.

Detta enkla misstag från Harris sida kortsluter meta­etikens olika frågeställningar och får honom att hävda att Hume har fel (vi kan visst sluta oss till vad vi bör göra av rent vetenskapliga observationer om vad som skänker väl­befinnande). Eftersom han med denna manöver i praktiken har eliminerat moralen kan han alltså hävda att det finns moraliska fakta (de är bara vanliga vetenskapliga fakta). Det gör det också lätt för honom att avvisa alla med utilitar­ismen konkurrerande moraluppfattningar. Den som till ex­empel tror på det oskyldiga mänskliga livets okränkbarhet gör sig skyldig till ett språkligt missförstånd!

Även om Moralens landskap framför allt är en – förfelad – moralfilosofisk traktat finns där också en del referat av forskningsresultat som Harris själv kommit fram till. Ett intressant sådant är att alla slags tro (alla slags försanthål­landen) tycks gå till på samma sätt, vad hjärnans funktion beträffar. Det är ingen skillnad mellan att tro att solen är en stjärna, att 5+7=12 och att grymhet bör undvikas. Alla slags försanthållanden engagerar samma del av vår hjärna. Vi tycks också ha en benägenhet att acceptera ett påstående, då vi förstår det. Vi be­lönas så att säga då vi tror något. Det är mera mödosamt för oss att avvisa ett påstående.

Ändå är det att tro något, att hålla något för sant, detsamma som att vara känslig för invänd­ningar mot det man tror. Detta är nog (skulle jag vilja säga) en begreppslig sanning. Det innebär, som Harris påpekar, att vi inte utan vidare kan välja vad vi ska tro. Vi kan i synnerhet inte tro något med motiveringen att det gör oss nöjda att tro det. Ändå är vi utsatta för mängder av fel­aktiga föreställningar på grund av önsketänkan­de. Men då vi önsketänker måste vi på olika sätt rationalisera det vi tror. Vi håller oss med dåliga skäl att tro till exempel att vi är mer populära än vi är, att vi kör bil bättre än de flesta andra och så vidare. Men vi motiverar inte detta med att det känns bra att tro det.

Vad ska man dra för slutsats av vår benägenhet att tänka fel och i efterhand rationalisera detta? I boken finns en pe­dagogisk redogörelse för de flesta resultat på detta område som framkommit de senaste femtio åren. Hur ska vi för­hålla oss till dem?

Här gör Harris ett intressant påpekande. Lika lite som när det gäller faktiska föreställningar om världen ska vi beträffande moralen ge upp tron att det finns riktiga och oriktiga svar på de frågor vi formulerar. I stället ska vi bli mer uppmärksamma på de mekanismer som tenderar att fördunkla vårt omdöme. Genom att bli mera klara över dessa mekanismer kan vi göra intellektuella framsteg, både i vår syn på världen och i vår syn på moralen. Denna insikt – och jag tror verkligen att det är en insikt – äger sin giltig­het alldeles oavsett Harris irrfärder i metaetiken.

Torbjörn Tännsjö är emeriterad professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet och författare till ett fyrtiotal böcker. Han har publicerat sig i moralfilosofi, politisk filosofi och medicinsk etik och är en engagerad deltagare i den offentliga debatten. Tännsjö varit föreståndare för Stockholm Bioethics Centre och även affilierad professor i medicinsk etik vid Karolinska Institutet. Åren 1995–2001 var Tännsjö professor i praktisk filosofi vid Göteborgs universitet.

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker