Fritanke Fritanke
Kundvagn (0)
Till Kassan
Din kundvagn är tom
Meny

Jag och min hjärna 2015 eller ”Hej då, Descartes”

Vilken eller vilka av nedanstående repliker skulle känns naturliga för dig?

– Jag går till gymmet för att träna.

– Jag tar min kropp till gymmet för att träna den.

– Jag går i behandling för spindelfobi.

– Jag tar min hjärna till psykologen för att träna bort min spindelfobi.

– Jag säger till min hjärna att den kan bråka så mycket den vill – nu har jag bestämt mig för att gå ner i vikt, så jag tänker inte bry mig om att jag är godissugen.

– Jag tycker det är viktigt att inte glömma själen.

Det som upplevs som ett naturligt sätt att uttrycka sig för en person kan kännas ovant för en annan eftersom vi fortfarande styrs av vår intuitiva och personliga syn på förhållandet mellan kroppen-­‐hjärnan och jaget-­‐själen. Så brukar det vara när kunskapen om en företeelse inte är så utvecklad – det blir fritt spelrum för skilda uppfattningar och synsätt.

Upptakten till detta Signerat är att senaste tidens neuropsykologiska forskning ger oss nya intressanta redskap för att tänka kring denna klassiska fråga. Min tes är att den nya kunskapen kommer att få dramatiska konsekvenser. Jag kommer att hålla mig till det psykiatriska perspektivet, eftersom det är där jag har min yrkesmässiga utsiktspunkt. Jag överlämnar därmed diskussionen om vad som kan hända inom juridiken till juristerna, om konsekvenser för filosofin till filosoferna, och religiösa funderingar till experterna på religion.

Förhållandet mellan jaget och kroppen, och så småningom mer specifikt förhållandet mellan jaget och hjärnan, har sysselsatt filosofer och religiösa tänkare under lång tid. En centralfigur i sammanhanget är Descartes (1596– 1650) som resonerade så här: Det går att betvivla att vi har kroppar. Den fysiska världen skulle kunna vara en illusion. Det går däremot inte att betvivla att vi tänker, därav hans kända slutledning Cogito, ergo sum (jag tänker, alltså finns jag). Han resonerade vidare att om det nu är tänkandet som kännetecknar vår existens, måste det gå att föreställa sig en existens utan kropp. Det måste alltså finnas två olika dimensioner av varande, dels den kroppsliga-­‐fysiska, dels den medvetna-­‐själsliga, som inkluderar exempelvis varseblivning, upplevelsen av känslor, avsikter, övertygelser, moral. För Descartes var själen viljans säte, och den hade evigt liv så att vår personlighet kunde leva vidare efter kroppens oundvikliga död.

Vi känner alla igen den här modellen och även dess knepiga följdfrågor: Hur ska vi definiera mentala respektive fysiska tillstånd? Hur förhåller de sig till varandra? Hur kan de påverka varandra?

Det är här psykiatrin kommer in. Psykiatern har ibland kallats själsläkare, och psykologiska symtom har haft en särställning inom medicinen. Inte bara på grund av sin gåtfullhet – det har funnits många svårbegripliga tillstånd – utan därför att de på något sätt har ansetts höra till den själsliga, okroppsliga delen av människan. Så sent som i början av nittonhundratalet lär Alois Alzheimer ha blivit utskrattad när han presenterade tanken att demens kunde bero på en sjuklig förändring i hjärnan – alla visste ju att det var moraliskt förfall och onani som orsakade symtomen.

Detta har varit ett tragiskt mönster inom psykiatrin. Människor med psykologiska, eller själsliga, symtom har fått ta ansvar för sina bristande förmågor på ett annat sätt än människor med mer uppenbart kroppsliga sjukdomstillstånd.

– Jag har svårt att öppna skruvlock, kan reumatikern säga. Lösningen blir behandling, och/eller hjälpmedel som underlättar.

– Jag har svårt att kontrollera mina impulser; det yttrandet uppfattas på ett annat sätt, som om svårigheten sitter i ”jaget”, och att individen är personligen ansvarig för sin oförmåga på ett sätt som reumatikern inte är. Det uppfattas vanligen inte som skamfyllt att inte kunna vrida av ett lock, men däremot som ett personligt tillkortakommande att vara så impulsstyrd att det går ut över livskvaliteten.

 

Därmed hamnar vi i jaget, detta intressanta fenomen som har så många skepnader. Vi har det freudianska jaget med sin vanskliga placering mellan ett svårkontrollerat det och ett kritiskt och ibland besvärligt överjag. Vi har det filosofiska jaget som kan användas i halsbrytande tankeexperiment om artificiell intelligens, transplanterade hjärnor och teleportation. Vi har det religiösa jaget som har en fri vilja att välja mellan gott och ont och som kan belönas eller bestraffas efter döden. Vi har det psykiatriska jaget som kan vara svagt och bli föremål för terapi.

Så vad vet vi i dag som vi inte har vetat tidigare? För det första vet vi nu med säkerhet att de funktioner som vi brukar uppleva som aspekter av vårt jag – våra tankar, våra minnen, våra värderingar, våra motoriska förmågor – sköts av olika delar av hjärnan.

Detta löser ett av de stora problemen, nämligen att om det psykiska uppstår ur processer i hjärnan borde vi inte kunna uppleva en konflikt mellan exempelvis vad vi vill (gå ner i vikt) och vad vi tror att hjärnan vill att vi gör (äter choklad). När vi betraktar hjärnan som en samlingsplats för olika motivationssystem, var och ett med sitt anatomiska och funktionella underlag, blir det oproblematiskt att hjärnan kan vilja två olika saker samtidigt.

Jag är övertygad om att vår alltmer sofistikerade syn på hur hjärnans olika delar samarbetar, eller misslyckas med att samarbeta, kommer att leda till ett paradigmskifte. Vi kommer att ersätta den dualistiska bilden av ”jag och min hjärna” med ”mina olika hjärnfunktioner varav upplevelsen av mitt jag är en”. Därmed kommer många till synes olösliga frågor om sambandet mellan kropp och själ att förlora sin relevans.

Och framförallt hoppas jag att vi nu äntligen får en avstigmatisering av människor vars olika hjärnfunktioner sviktar och att vi helt slutar att skuldbelägga personer för nedsatta funktioner som de inte kan påverka.

Då kommer den psykiatriska patienten äntligen kunna bemötas med samma respekt, medkänsla och realistiska krav som den som har vilken annan handikappande funktionsnedsättning som helst.

Hej då, Descartes!

 

Vill du läsa om vetenskapens och samhällsdebattens frontlinjer? Beställ en prenumeration på tidskriften Sans, fyra nummer för endast 365 kr!

Kassa

Artiklar

Önskelista

Här är böckerna som ligger i din önskelista.

Anmäl din epostadress om du vill få uppdateringar och erbjudanden om de böcker som ligger i din önskelista. Vi lämnar aldrig ut din epostadress.
Din epostadresss är knuten till din önskelista så att du kan få uppdateringar och erbjudanden om böcker som ligger i här.
Jag är säker på att jag vill ta bort min epostadress

Meddelande

Meddelande text

Arbetar...