Fritanke Fritanke
Kundvagn (0)
Till Kassan
Din kundvagn är tom
Meny

Ju mer vi är tillsammans

När British Academy år 2002 firade sitt hundraårsjubileum, skedde det bland annat genom att starta och finansiera ett sjuårigt forskningsprojekt om människoartens historia här på jorden. Det arbete som under dessa år bedrevs av en stor forskargrupp bestående av både rutinerade specialister och fräscha postdoktorer redovisas nu i en synnerligen innehållsrik bok med titeln Thinking big. Av dess tre författare är Robin Dunbar den mest välkände, eftersom han bakom sig har en lång rad populärvetenskapliga böcker om olika aspekter av människoartens historia.

Otroligt produktiv som han är, har han parallellt med sin insats i Thinking Big på alldeles egen hand åstadkommit en maffig pocketbok som också redovisar de senaste forskningsrönen om den evolutionära process som lett till att vi människor fått vår unikt kapabla hjärna.

Så här började det. För ungefär sju miljoner år sedan levde i Afrikas regnskogar en primatart, vars population av någon anledning klövs i två bestånd vilka gick olika öden till mötes. Det ena förblev sin miljö tämligen trogen och har inte genomgått några alltför dramatiska förändringar. I dag representeras den delen av de två schimpansarterna, båda hotade till sin existens. Annorlunda gick det för det andra beståndet, som via talrika så kallade homininarter ännu i dag fortlever som Homo sapiens – vi människor, som är så framgångsrika att det finns en risk att vi segrar ihjäl oss.

SEGERRECEPTET HETER SOCIALITET Enighet råder om att homininernas främsta segerrecept är deras socialitet, med andra ord deras förmåga till avancerad gruppvis samverkan. Det kan kanske tyckas vara en trivialitet, eftersom vi som lever i dag är vana vid att samarbeta och bistå varandra i våra välorganiserade samhällen. Men dit har vi kommit först efter en lång och krånglig tidsresa.

Naturligt urval är den mekanism som driver populationers förändringar över tid, det vill säga anpassar deras kroppsbyggnad och beteende till rådande omvärldsbetingelser. Den individ som bär på vissa i den rådande miljön fördelaktiga arvsanlag producerar fler avkomlingar än den som bär på mindre tjänliga gener. Ändras de yttre betingelserna, kan anlag som en gång var fördelaktiga tvärtom bli en belastning.

Ofta misstolkas detta som att varje individ är sig själv nog och önskar alla andra allt ont. Men så förhåller det sig inte alls! Andra individer av samma art är varje individs viktigaste omvärldsfaktorer. Man kan exempelvis inte fortplanta sig som solitär, eller hur? Men även i andra sammanhang är det en stor fördel för individen att samverka med andra individer. En flock starar flyger i ”rätt” riktning, trots att var och en av dem har en mer eller mindre missvisande kompass, och i en flock betande gaseller är det alltid någon som höjer huvudet och råkar få syn på en ansmygande leopard och som kan varna hela gänget. Prosocialitet är termen för beteenden som innebär ”hjälp till självhjälp”.

Budskapet i dessa två böcker är att homininernas och inte minst vår egen arts succé framför allt beror på avancerad prosocialitet. Men hur har den uppkommit och utvecklats genom årmiljonerna? Jo, allting började med att klimatet i Afrika – homininernas ursprungskontinent – ändrades. Regnskogarna krympte och torrmarkerna expanderade. Homininerna fick då överge sin hemmiljö och söka sig ut på mer öppen mark, vilket innebar en dramatisk omställning: tydligt skilda årstider, ojämnare tillgång till vegetabilisk föda och större utsatthet för glupska rovdjur.

Vissa hominingrupper klarade krisen bättre än andra. De var snabbare med att utveckla en livsstil som underlättade livet i större förband. Inom gruppen skapades endräkt och prosocialitet inte minst genom intensifierade ”kroppskontakter” mellan flockens individer: grooming, det vill säga ömsesidig pälsvård. I väl fungerande flockar upptäcks också hotande rovdjur tidigt och kan undflys eller drivas på flykten. Konkurrerande flockar av den egna arten kan också avvisas.

För att flocken ska fungera måste emellertid varje vuxen hjälpa till – men inte mer än de andra. Det duger inte att bli exploaterad. Det behövs en effektiv och rymlig hjärna för att klara denna balansgång. Den behövs också för att på olika sätt förstärka lagkänslan. Men eftersom hjärnan är utomordentligt energikrävande, kan den inte bli hur stor som helst.

150 PERSONER ÄR LAGOM

Att bevara och stärka gruppens sammanhållning tar sin tid. Alltså kan gruppen inte bli alltför individrik. I talrika publikationer, inklusive dessa två böcker, argumenterar Robin Dunbar och hans kolleger för att vi moderna människor därför har maximalt runt 150 personer som vi verkligen ”bryr oss om”. I många sammanhang delar vi upp oss i enheter med ungefär det antalet individer. Oväntat nog påstår Dunbar att den svenska armén under trettioåriga kriget var en föregångare i den militära sfären genom att ha sina stridande förband uppdelade i grupper om cirka 150 soldater. Det var, skriver han, kung ”Gustavus Adolphus V” som var upphovsmannen till denna organisation. Svensk kungalängd verkar inte vara hans starkaste sida…

De första arterna inom homininlinjen kallas australopitheciner (”sydapor”). Fossila lämningar av dem har hittats på åtskilliga platser i Afrika. Deras största nyhet var antagligen tvåbentheten, som dels ökade deras snabbhet och aktionsradie, dels frigjorde armar och händer för att bära med, dels bidrog till att förhindra överhettning – det blåser ju lite mer en och en halv meter över marken! Att döma av deras blygsamma kranievolym levde de troligtvis i smärre grupper. Hos primaterna finns nämligen ett tydligt samband mellan hjärnstorlek och arternas socialitet (gruppstorlek), vilket är en ständigt återkommande poäng i båda dessa böcker. Socialitet kostar. För att den ska utvecklas måste den alltså medföra betydande fördelar för individen.

Hur som helst var australopithecinernas tid förbi för ungefär 1,8 miljoner år sedan. Då hade de efterföljts av en typ av homininer som åtminstone vissa forskare hänför till släktet Homo. Hjärnvolymen hade ökat, även i proportion till den också ökande kroppsstorleken. Medan männen vägde 50–60 kilo, var kvinnorna mycket lättare. En så stor skillnad tyder på att de inte var monogama utan promiskuösa eller hade någon typ av haremssystem (à la gorillor). De hade lärt sig att tillverka stöt- eller kastspjut, vilken medgav ökat inslag av kött på matsedeln och bättre försvar mot tunga rovdjur. En annan viktig innovation var att koka vegetabilier och kött, vilket gjorde tidigare oanvändbara råvaror ätliga.

Ett tredje steg innebar uppkomsten av ”arkaiska” människor som neandertalare, denisovaner och vår egen arts tidigaste representanter. Fossil av dessa sinsemellan närbesläktade människogrupper har påträffats i stora delar av Gamla världen. Och som ett fjärde steg i vandringen mot modernitet hade det för ungefär 200 000 år utvecklats varelser vars fossila kvarlevor motiverar att de klassificeras som Homo sapiens. Utan tvivel hade de utvecklats i Afrika, men sedan hade de relativt snabbt spritt sig över stora delar av Europa och Asien. Här och var hybridiserade de med neandertalare och denisovaner, och minnen av dessa eskapader bär vi moderna människor fortfarande med oss i våra genuppsättningar – utom i Afrika, där det ju aldrig funnits några neandertalare eller denisovaner. Eftersom det var ett begränsat antal sapiens – ett ”stickprov” – som emigrerade ut ur Afrika, är den nutida genetiska mångfalden inom Afrika betydligt större än i hela den övriga delen av världen.

SISTA STADIET INLEDDES NYLIGEN Det femte och sista stadiet i den moderna människans erövringståg över världen började helt nyligen, nämligen efter den senaste istiden, och kännetecknas av snabb befolkningstillväxt, framväxt av areella näringar, uppkomst av stadsliknande samhällen och organiserad krigföring. Olika människogrupper markerade sin särprägel och stärkte sin sammanhållning genom olika slags kulturfenomen, inte minst religion.

Vilken fantastisk historia som vi människor har bakom oss! Dessa två nya böcker som så ypperligt skildrar vår och våra föregångares öden och äventyr har snarlika grundbudskap. Avancerad socialitet har varit en förutsättning för att överleva i en fluktuerande och ofta fientlig omvärld. Människans hjärna har successivt blivit ett socialt hjälpmedel. Endast de populationer där denna förmåga utvecklats i tillräckligt snabb takt har klarat av att livnära sig och förmera sitt antal.

Berättelsen om homininernas historia är full av överraskningar och dramatik. I Thinking big får man en intressant inblick i hur evolutionsantropologisk forskning faktiskt bedrivs och hur den ena insikten öppnar vägen för nästa. I Human evolution är framställningen mer sammanhängande. Det är faktiskt svårt att rekommendera den ena boken framför den andra, men till slut vinner den sistnämnda – om också bara med en noslängd.

Thinking big: How the evolution of social life shaped the human mind av Clive Gamble, John Gowlett & Robin Dunbar Thames & Hudson, London 2014

Human evolution av Robin Dunbar Penguin/Pelican, London 2014

Vill du läsa om vetenskapens och samhällsdebattens frontlinjer? Beställ en prenumeration på tidskriften Sans, fyra nummer för endast 365 kr!

Om författaren

Kassa

Artiklar

Önskelista

Här är böckerna som ligger i din önskelista.

Anmäl din epostadress om du vill få uppdateringar och erbjudanden om de böcker som ligger i din önskelista. Vi lämnar aldrig ut din epostadress.
Din epostadresss är knuten till din önskelista så att du kan få uppdateringar och erbjudanden om böcker som ligger i här.
Jag är säker på att jag vill ta bort min epostadress

Meddelande

Meddelande text

Arbetar...