Fritanke Fritanke
Kundvagn (0)
Till Kassan
Din kundvagn är tom
Meny

Kan ateister fira jul?

Essä av Pristian Petrov

Att fira jul är något självklart även i de flesta helt sekulära familjer. Men det är ju en kristen högtid, eller …?

Ett säkert jultecken i december månad är de insändare som publiceras i dagstidningarna undertecknade Troende eller Kristen. Skribenterna bekymrar sig över att majoriteten svenskar verkar ha »glömt« varför de firar jul. Resonemanget går ut på att det finns någonting djupt motsägelsefullt i att fira en kristen högtid utan att erkänna och helga dess kristna innebörd. Tankefiguren kan ibland även användas som ett retoriskt grepp för att ateister, agnostiker eller allmänt sekulariserade kristna ska få sig en tankeställare: »Firar du jul? Ja, då är du nog mer kristen än vad du själv tror.« Kritiken av kommersialiseringen och konsumtionshetsen kan nog många stämma in i. Men varför firar vi jul? Egentligen?

ÄLDRE ANOR

Redan ordet jul är av fornnordiskt ursprung, vilket tyder på att den svenska traditionen har betydligt äldre anor än vad det anglosaxiska Christ’s Mass låter föreslå. Många inslag har onekligen importerats från katolska och protestantiska länder i vårt kontinentala närområde (som julgran och adventsstjärna från Tyskland), men det obligatoriska julölet (»att dricka julen«) är en förkristen institution. Även den kokta skinkan på julbordet, som blev populär på 1800-talet, kan bära på en mycket gammal bondetradition av att spara en av grisarna från höstslakten till mitten av december.

Också vår tomte, förevigad i Jenny Nyströms illustrationer, bär tydliga hedniska drag. I Viktor Rydbergs dikt ”Tomten” (1881), liksom i sagan Lille Viggs äfventyr på julafton (1871), vilka för övrigt nämnda Nyström illustrerat, är det snarare den förkristne gårdstomten som förknippas med julen och midvintern. Det är ett relativt sympatiskt oknyttsväsen som skildras, ledsagad av nitisk flit, pliktkänsla och vad filosofen Heidegger förmodligen skulle kalla en ombesörjande kringsyn. Han är i Tomten-dikten en filosofiskt grubblande karaktär men kan också, som i Lille Viggs äfventyr, vara sträng eller rentav lynnig. I Jenny Nyströms illustrationer är tomten dessutom oftast grå- och inte rödklädd. Porträttet har därför inte många likheter med den amerikanska bilden av den gladlynte, ho-ho-ho-tjoande och Coca Cola-drickande korpulente »Santa«. Tomten, eller tomteguden, var i den nordiska folktron gårdens skyddsväsen, en lokal gud eller »rådare« på tomten, med andra ord en gårdstomte. Den gröt vissa fortfarande ställer ut till tomten kan alltså bildligt ses som en offergåva, något så hedniskt som ett blot.

Solkulter, centrerade kring vintersolståndet i december, har förekommit på så många platser i världen att de knappt går att räkna. Här kan nämnas romarnas Saturnaliefest och firandet av solgudens födelsedag den 25 december. (Att Jesus födelsedag på 300-talet flyttades till samma datum har säkerligen mindre med noggrann bibelexeges eller ren slump att göra, utan mer med politisk pragmatism och sofistikerad fantasifullhet.)

Människor, kanske i synnerhet på norra halvklotet, tycks ända sedan brons- eller rentav stenåldern ha haft ett djupt behov av ceremoniella ritualer som kretsar kring solen och årstiderna; det som kallas årshjulet. Av de viktigare hedniska högtiderna i norra Europa kan nämnas vårblotet (i kalendern sammanfallande med vårfrudagen, men innehållsligt mer likt dagens Valborgsmässofirande), sommarsolståndsblotet (som överlevt i vårt midsommarfirande), höstblotet (i Sverige saknas en nutida motsvarighet, om man inte inkluderar det importerade amerikansk-irländsk- keltiska halloweenfirandet) och så förstås julblotet (samt det närliggande midvinterblotet).

EN TILLBAKABLICKANDE HÖGTID

Enligt vissa källor var julblotet på våra breddgrader en tillbakablickande vikingahögtid som var tillägnad asaguden Oden, förfäderna samt solens återkomst. I tempererade klimat som vårt är årstidsväxlingarna en ofrånkomlig del av människors livsvärld. Det är inte konstigt att vi än i dag under den mörkaste delen av året kan känna behov av att äta, dricka, sjunga och dansa tillsammans. Om vi inte längre gör det för att blidka gudarna inför den kommande jakt- och odlingssäsongen, så är det nog i alla fall fortfarande för att stärka familjeband och sociala band, genom att som förr i tiden dela mat och dryck, dansa och utbyta olika gåvor. Visst har det kristna inflytandet bidragit med föreställningar om »frid på jorden och till alla människor en god vilja«, som det heter i Tage Danielssons populära julsaga från 1975, men idén att ge varandra gåvor, den inkluderande generositeten och vördnaden inför nära och kära under julen har också äldre förlagor.

Utifrån detta perspektiv firar vi snarare julen för att förnya årscykeln (numer kanske på ett mer symboliskt än andligt plan). Underförstått framför vi tacksägelser för det gångna årets gåvor och förbereder oss för en ny cykel av liv, som kan övervinna kylan och mörkret. Det är en stund för fest men intressant nog också för kontemplation. När cirkeln ska slutas, kan vi rentav känna en påtaglig samhörighet med äldre generationer och deras liv, seder och bruk. Om vikingarna trodde att förfäderna var närvarande i julfirandet och att det därför var viktigt att duka bordet så ymnigt som möjligt, så kanske även den moderne julfiraren i vissa nostalgiska ögonblick under julstöket eller vid julbordet frågar sig hur mormor eller någon annan äldre släkting firade jul. Måhända är det därför inte bara Disneys I tomtens verkstad, Bing Crosbys ”White Christmas” eller selektiva barndomsminnen av kallare vintrar som primärt bidragit till att så många reflexmässigt önskar sig en vit jul. Jag tror att det också handlar om att snön suddar ut de tecken på fragmentering och diskontinuitet som vissa kan förknippa med det moderna samhällets ständiga förnyelse och omvandling och att det vita täcket av snö i stället skänker nuet en känsla av tidlöshet och inbjuder till en välbehövlig paus. Det ser ut som det alltid har gjort, precis på samma sätt som när mormor, eller varför inte gammelmormor, firade jul. Med snö på grenarna förvandlas den mest monokulturella industriskog till en gammelskog med tomtar och troll, och en förbindelse tycks uppenbaras till vårt förmodade ursprung. Dikten ”Tomten” av Viktor Rydberg, publicerad 1881, blev omåttlig populär. Många svenskar kan flera av stroferna, kanske särskilt »Midvinternattens köld är hård« och »Endast tomten är vaken«. I dikten grubblar en gårdstomte över husbondsgenerationernas gång och livets mening.

»MITT BÄSTA JULMINNE«

Knappast är det därför någon slump att dagstidningarna i december månad, vid sidan av den indignerade kommerskritiken, brukar publicera artiklar på temat »mitt bästa julminne«. »Mitt bästa midsommarminne« låter sig nästan inte sägas. När vi firar våren och sommaren är vi helt uppfyllda av det liv och den fruktbarhet som flödar omkring oss. Vi är fokuserade på nuet och har inte alls samma behov av att tillsammans med andra minnas det som varit. Julen tycks här stå ut som den enda högtid där vi ser tillbaka.

Kanske är detta en bidragande orsak till att det är så laddat att fira jul ensam och att så många människor med trasiga livshistorier inte mår bra under julen. En gängse tolkning är att denna vånda har sin rot i avvikelsen mellan å ena sidan den idealiserade bilden av julen i kommersens skyltfönster och i den glättiga tv-reklamen, och den egna torftigheten å den andra. Jag tror emellertid att det mer handlar om att julen, närmast per definition, i egenskap av »årshjulets« hågkomsthögtid (även om »jul« enligt etymologerna inte har med »hjul« att göra), framkallar minnen ur det förflutna och därmed aktualiserar de inre demoner som man kan gå och bära på. Utan att vilja förringa det verkliga i detta lidande vill jag ändå ställa frågan om inte en del människor som upplever julen som någonting negativt delvis lider i onödan. Julen framkallar minnen av en svunnen barndom, även ljusa bilder, och kanske infinner sig känslan av sorg och förlust i förhållande till hur ens vuxna eller åldrade liv har gestaltat sig?Man kan då betänka att oåterkalleligheten i en viss mening bara är chimärisk och understöds av vår tids linjära tidsuppfattning. Att tiden kan dateras och mätas som sekvenser i en serie kan knappast förnekas.

Men samtidigt är det så att våra erfarenheter har vi alltid med oss, och därför borde vi även i svåra tider kunna fortsätta att glädja oss åt vad vi varit med om tidigare. Även om vi är ensamma just nu, kan vi förhoppningsvis dra oss till minnes tidpunkter när vi inte varit det. Dessa minnen är också en del av vilka vi är.

JULFIRANDETS CYKLISKA GRUND

En fördel med den äldre cykliska tidsuppfattningen, där individen enligt vissa uttolkare förmodades ha levt mer i samklang med årstidernas och den egna livscykelns rytm och inte primärt orienterade sig utifrån fabriksvisslan, klockradion, aktivitetsmätaren eller den smarta mobilens kalenderfunktion, var sannolikt att den inte medförde lika mycket stress över tidsbrist eller utebliven framgång (och därtill ångest över helt naturliga processer som åldrande, sjukdom och död). I stället, om jag tillåts spekulera och idealisera, kanske denna cykliska syn mer förankrade den enskilde i ett större kretslopp.

Jag skulle vilja påstå att det cykliska och retrospektiva förhållningssättet kan ha utgjort själva grunden i det fornnordiska julfirandet. Kanske var det återspegingen av denna ursprungliga kärna, halvt om halvt bortträngd under århundraden av officiellt »kristet« julfirande, som gjorde Rydbergs dikt ”Tomten” så populär? Det kristna julfirandet rymmer visserligen också en cyklisk dimension, i det att kyrkoåret börjar om och att de troende försöker föreställa sig stallet i Betlehem för två tusen år sedan. Men denna form av tillbakablickande fungerar främst uppbyggligt för vad som komma skall. Temat i julpsalmerna är själva föregripandet av Jesusbarnet som Judakonung, hans triumftåg i Jerusalem och det oåterkalleliga infriandet av frälsningens dag. Rydbergs genialitet bestod enligt min mening i att han i ”Tomten” »återupptäckte« julens retrospektiva innebörd (och hade förmågan att förmedla denna). För hur kan annars någonting vara så fullkomligt förtätat med julstämning – utan en enda referens till julklappar, julmat, julstök, julpynt, dans runt granen och inte heller någon tillstymmelse till exceptionell godhet, vilken den omvände girigbuken Scrooge visar prov på i slutet av Dickens A Christmas carol (1843)? Julstämningen i ”Tomten” tycks i all enkelhet snarare suggereras av diktens tema, vilket utgörs av hågkomster i allmänhet och stilla kontemplationer över tillvarons cyklicitet i synnerhet. Berättelsen både börjar och slutar med månens cirkulära vandring på himlavalvet. Tomten blickar, »som många vintrar förr«, upp emot månens skiva och begrundar tidens mysterium, tillvarons ständiga kretslopp av återupprepade början och slut, i åminnelse av sina långvariga relationer med både människor och djur, närvarande såväl som frånvarande.

Om man i dag medvetet skulle försöka att återigen se på julen som ett tillfälle för tillbakablickande och kontemplation, som en högtid för både fröjd och hågkomst, så kanske man inte skulle bli lika överväldigad av de oväntade känslor och tankar som kan tränga sig på från förr. Kanske kan glimtar av dem i stället bli en del av själva julmyset.

Säkert förvrängs några av dessa ursprungliga impulser genom kommersialiseringens ständiga expansion av juldekorerandet, från november till februari, och som därför inkräktar på andra årstider som traditionellt reglerats av andra högtider. För vem kan inte ibland känna att man tröttnat en aning på julen?

Kristendomen skiljer ut sig från många andra religioner genom att den, åtminstone historiskt sett, i nästan alla kulturkontakter krävt total omvändelse. Men den förkristna julen kunde inte avskaffas (lika lite som det hedniska midsommarfirandet i Sverige gick att byta ut mot det kristet konstruerade alternativet »Johannes Döparens dag«). I stället har det kristna inlemmats i en äldre, och större, jultradition, med hedniska – religiösa såväl som världsliga – inslag och successivt även alltfler sekulära dito. Det kristna har i Sverige under många århundraden påverkat julens form och struktur, men är knappast ett tillräckligt svar på frågan varför vi firar jul. Ett alternativt svar tror jag är att många människor, kristna såväl som icke-kristna, firar jul av rent traditionella skäl – en tradition som på våra breddgrader omfattar minst ett femtiotal generationer – och för att vi som sociala varelser har behov av att då och då stanna upp och gemensamt begrunda vår livscykel.

Vill du läsa om vetenskapens och samhällsdebattens frontlinjer? Beställ en prenumeration på tidskriften Sans, fyra nummer för endast 365 kr!

Kassa

Artiklar

Önskelista

Här är böckerna som ligger i din önskelista.

Anmäl din epostadress om du vill få uppdateringar och erbjudanden om de böcker som ligger i din önskelista. Vi lämnar aldrig ut din epostadress.
Din epostadresss är knuten till din önskelista så att du kan få uppdateringar och erbjudanden om böcker som ligger i här.
Jag är säker på att jag vill ta bort min epostadress

Meddelande

Meddelande text

Arbetar...