Klimatkompensation och planetär ingenjörskonst

Kompensationen verkar inte fungera så effektivt som en del hävdar, och klimatologisk teknik i stor skala är ännu alltför outforskad.

Den globala uppvärmningen – antagligen runt två grader under innevarande sekel – bör enligt samstämmig forskning motverkas främst genom att världen snabbt börjar minska utsläppen av växthusgaser. Men som vi alla vet ser det inte riktigt ut att bli så. Två andra metoder är klimatkompensation och planetär klimatologisk ingenjörskonst, som dock har sina respektive problem.

KLIMATKOMPENSATION

En rad företag säger numera att de kompenserar för sina utsläpp av växthusgaser. Det gäller flygbolag, mejeriföretag, charterarrangörer, hamburgerkedjor, myndigheter, klädhandeln och många andra. Påståenden om kompensation lyfts fram i marknadsföringen, men långt ifrån alla företag redovisar hur kvittningen går till i praktiken.

En av de mest använda metoderna är trädplantering. Så här säger dock Wim Carton, forskare vid Lund University Center for Sustainability Studies, till Forskningsrådet Formas tidskrift Extrakt:

– Det går att ifrågasätta hela grundidén för klimatkompensation. Just trädplantering, som är en vanlig form av klimatkompensering, är särskilt problematiskt. […] Eftersom det handlar om hypotetiska scenarier – vad skulle ha hänt utan projektet? – går det inte att säkerställa att det verkligen är ett extra bidrag till klimatarbetet. […] Det går inte att vara säker på att träden står kvar så länge som det är tänkt. Det tar också lång tid innan träden binder koldioxid.

– I en studie som EU-kommissionen beställde för några år sedan konstateras att 85 procent av alla projekt i den officiella FN-marknaden möjligen skulle ha genomförts även utan klimatkompensation.

Samma synpunkt gäller kompensationsåtgärder i form av solcellsparker och vindkraftverk.

Vid sidan av trädplantering är handel med utsläppsrätter det mest etablerade systemet. Det drar dock inte bort någon koldioxid ur atmosfären, utan är ett ekonomiskt styrmedel för hur mycket vissa industrier får släppa ut. Överstiger de sin kvot tvingas de köpa fler utsläppsrätter, men släpper de ut mindre får återstoden säljas. Klimatkompensationen består då av att utsläppsrätter köps och makuleras.

PLANETÄR INGENJÖRSKONST

Det finns diskussion kring flera olika storskaliga tekniska projekt för att dämpa växthuseffekten. Geoengineering kan dock innebära riskfyllda och kanske ineffektiva åtgärder och avvisas därför av de flesta forskare och klimataktivister. Men allteftersom vädret blir varmare kan projekt av detta slag möjligen bli aktuella för seriösa utvärderingar. En känd person som driver den tanken är Andrew Yang, demokratisk presidentkandidat i USA.

En väg vore att minska solens instrålning på jorden. Gigantiska speglar kan byggas på marken i molnfattiga områden i tropikerna, och speglar eller skuggande skärmar kan placeras i rymden. I de senare fallen kan det dock uppstå faror vid uppskjutning och placering i omloppsbana, samt vid haverier. Billigt blir det inte heller. En annan tanke är att släppa ut reflekterande aerosoler eller skuggande damm som stannar länge i atmosfären.

Liknande strategier är att vidmakthålla existerande ljusa markytor och tillföra nya. Men de ljusa ytorna på jorden minskar snarare i och med avsmältningen av polarisarna. Tillförsel kan ske med ljusa hustak och ljusa markytor (torg, idrotts- och lekplatser, gator och vägar m.m.), odling av ljusa grödor och genom att göra molnens ovansidor ljusare. En radikal idé är att försöka göra världshaven ljusare.

En principiellt annorlunda metodarsenal handlar om att på skilda sätt avlägsna koldioxid från luften, i vissa varianter inklusive lagring i berggrunden. Två av metoderna involverar världshaven. Den ena går ut på att gynna storskalig tillväxt av olika slags sjögräs, analogt med trädplantering men under vattenytan.

Den andra idén innebär att gödsla haven med järnsulfatpulver eller andra ämnen för att stimulera tillväxt av växtplankton, som då tar koldioxid ur luften och efter sin död sjunker till havets botten och bildar en kolsänka. Vid sidan av järn diskuteras också fosfor- och kväveföreningar. Havsgödsling är en av få metoder som faktiskt har prövats ett flertal gånger, både i laboratorium och i större skala på några ställen i världshaven. Försöken har dock varit kontroversiella, och vissa har fått avbrytas på grund av protester.

Flera av dessa experiment, men inte alla, har funnit att gödsling med järnsulfat faktiskt ökar mängden växtplankton, men det är oklart hur mycket och hur länge. Likaså är bieffekterna av ökad algblomning på andra växter och djur i haven, inklusive koraller, i stort sett outredda.

Förutom juridiska tvivel på huruvida planetär ingenjörskonst är förenlig med gällande internationella konventioner och maritima lagar, är det högst ovisst vem som skulle finansiera, genomföra, utvärdera och ansvara för eventuell havsgödsling. Denna avvaktande hållning är också IPCC:s ståndpunkt i frågan.

BJÖRN FJÆSTAD

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker