Fritanke Fritanke
Kundvagn (0)
Till Kassan
Din kundvagn är tom
Meny

Konsten är aldrig helt fri

Vad har vi rätt att göra i konstens namn? De flesta anser att satir och provokation måste tolereras – inom vissa gränser. Men samtidens debatt om rätt och fel sorts konst handlar mindre om dess budskap än om vem som träffas av dess udd.

Lena Andersson

Lena Andersson

Man kan göra det lätt för sig och slå fast att det enda som ska avgöra den konstnärliga friheten är lagens gränser för yttrandefrihet. I legal mening är det en truism: man får göra vilka konstnärliga verk som helst så länge de inte bryter mot rikets lagar. Men det är inte vad vi diskuterar när vi diskuterar konstnärlig frihet. Vad samtalet snarare handlar om är anständighet och konsekvenser, inte juridik, på samma sätt som samhällsdebatten om goda och dåliga åsikter inte syftar till förbud utan till att befrämja vissa synsätt och fastställa faran med och minska spridningen av andra.

Det som intresserar mig här är således de moraliska gränserna, samhällsandan, vilka konstverk som eventuellt borde förbli ogjorda också om det är lagligt att göra dem. Har vissa konstnärliga verk ett för högt pris? Eller ska vi som samhälle betala priset hur högt det än är därför att vi en gång för alla bedömt att principen om konstnärlig frihet är värd det?

Ytterst få människor är helt okänsliga inför behovet att betraktas som samvetsgranna och moraliskt observanta. Diskussionen om vad konsten borde avstå från att visa, påstå och antyda påverkar troligen vad konstnärerna tar sig an. (Med konstnär avser jag utövare av alla konstformer, från litteratur till balett.) När kostnaden för konstnären är förlorade uppdrag och social stigmatisering – inte av kvalitetsskäl utan på grund av ämnesval och tendens – har konstens frihet begränsats i realiteten om än inte juridiskt. Det gör att samhällsdebatten om vad man bör och inte bör gestalta aldrig är oskyldig.

Den juridiska principen om en vidsträckt yttrandefrihet tycks ha stort stöd även bland personer som anser att konsten inte ”i onödan” bör förolämpa till exempel troende genom att ifrågasätta och förlöjliga deras reliker och idéer. De brukar argumentera som så, att bara för att man får göra en sak betyder det inte att man bör göra den. Lagen säger ett, anständigheten något annat. Att det inte är olagligt att prutta när man är bortbjuden på middag betyder inte att man ska utöva sin rätt att prutta. Argumentet saknar inte fog för sig. De flesta håller sig med någon form av gräns mot det alltför stötande även i konsten. Eftersom juridiken inte detaljerat bör beskriva var olika anständighetsgränser går finns desto större anledning att diskutera moralens gränser, trots att det inte är oskyldigt.

Så gott som alla bekänner sig till principen att konsten får vara anstötlig. Diskussionen handlar alltså om vad som är lagom anstötligt. Konsthändelser som utgörs av olagliga handlingar, som att smeta ner publiken med avföring utan att de är införstådda, ska inte tillåtas för att den som gör det kallar sig konstnär. Om konstnären sedan vill ta sitt straff och förklara varför det var nödvändigt att begå dessa handlingar skulle händelsen kunna vara intressant som en del av samhällsdebatten. Emellertid tror jag att det hela hade kunnat hållas inom textens abstrakta och fiktiva sfär. Den konstnärliga och filosofiska poängen ligger i argumentationen eller gestaltningen av den, inte i att smeta ner fysiska personer med avföring. Så länge man får skildra detta i text är den konstnärliga friheten bevarad inom rimliga gränser, även om man inte får göra det i handling. Enklare uttryckt: att man får gestalta mord men inte utföra dem räcker som konstnärlig frihet vad gäller mord.

Återkommande i diskussionen om den konstnärliga friheten och anstötligheten rörande religionskritisk konst är att man inte håller isär fiktiv gestaltning och fysiska handlingar. Religiösa personers känsla av förnedring gör att tecknade bilder och litteratur betraktas som om de vore fysiska handlingar, närmast våldshandlingar. De som tycker så vill naturligt nog förskjuta samhällsandan och de moraliska sanktionerna så att det blir ohållbart för konstnärerna att skriva sådana böcker och rita sådana bilder. Andra anser att
konstnärerna bör avstå av pragmatiska skäl. Verket får alltför negativa konsekvenser på handel, sämja och på säkerheten i samhället. Det är ett svårare dilemma. Muhammedkarikatyrerna liksom Satansverserna har lett till människors död, det vet vi. Att med facit i hand säga att det var värt det är inte självklart.

De flesta är nog överens om att man bör avstå från det som i en samlad bedömning gör mer skada än nytta. Så gott som alla människor, inklusive konstnärer, gör någon sorts kalkyl över konsekvenserna av sitt handlande. Även de som inte anser att konsten ska mätas i nyttotermer anser att den har en nyttofunktion, om så bara att konsten ska finnas till just för att den inte ”gör nytta”. Nyttan kan också ligga i att vi får syn på något från ett nytt håll, om inte annat att vi får syn på vad som är anstötligt. Jag förmodar att alla konstnärer tycker att deras anstötliga konst tjänar ett syfte som är viktigare än obehaget den väcker eller skadan den eventuellt ger upphov till.

Min inställning är att gränsen för vad vi anser alltför anstötligt bör ligga mycket nära den juridiska gränsen för det tillåtna, trots att man då måste finna sig i att det finns obehaglig konst med oförutsebara effekter. Konstnären kan dock inte hänvisa till konstnärlig frihet för att gå fri från klander. Friheten gör det anstötliga tillåtet men inte riskfritt. Även kritiken av konstens anstötlighet är ju fri. Man får heller inte utgå från att den som kritiserar ett verk på grund av dess anstötlighet vill försvaga den konstnärliga friheten juridiskt, däremot moraliskt. Såväl kritik som konst är normerande.

Så långt det abstrakta. Att vara för konstnärlig frihet principiellt är enkelt och ädelt. Det är när vi möter det anstötliga i konkret form som inställningen sätts på prov. Konstnärlig frihet i praktiken kräver att man lägger band på berättigad förtrytelse över att människor blir illa behandlade, utskrattade, förnedrade och förlöjligade i konsten. I den konstnärliga frihetens namn måste man kanske till och med försvara sådant som kan betecknas som mobbning. I det konkreta kan vi se tillbaka på antisemitiska skämtteckningar och antisemitiska texter som var självklara för hundra år sedan och fram till andra världskrigets slut. Ofta var det juden som kapitalist som satiriserades, eller juden som bärare av kollektiva och inneboende dåliga värden. Juden blev en projektionsyta för det underliga, mörka, illasinnade, ohederliga, gudlösa och småaktiga, allt det som kristna och svenskar på så sätt gjorde sig av med hos sig själva och placerade annorstädes. Bör konstnären befordra sådana idéer och ett sådant seende? Ja, om konstnären anser det vara ett sant, relevant och omistligt påpekande. Sedan får det mötas med argument eller mot-konst från dem som anser det osant, eller olämpligt att säga.

Frågan om grupper och deras påstådda kollektiva beteende och representativitet är komplicerad. Att satirisera kapitalister anses än i dag ytterst legitimt eftersom kapitalister har makt. Satiren görs till gagn för den utsatta människan. Men när kapitalisten heter Nathansson fastnar skrattet i halsen. Ansåg man för hundra år sedan att man slog uppåt när man gjorde sig lustig över kapitalisten Nathansson? Eller slog man mot ”det främmande”? När man läser Lars M Anderssons studie av antisemitism i svensk skämtpress, litteratur och film under 1900-talet, En jude är en jude är en jude (2000), där den ena vedervärdiga teckningen, åsikten och sketchen staplas på den andra är det inte svårt att förstå inställningen att all kritisk konst som i dag har med islam att göra är av ondo, vi är bara oförmögna att se det eftersom vi sitter fast i vår tid. Då såg man inte att antisemitismen i konsten var förfärlig, i dag är det samma sak med islam och muslimer, brukar det hävdas. Sätter man på sig de glasögonen blir det begripligt och adekvat att förorda nolltolerans mot skämt och konstnärlig kritik av islamiska företeelser.

Jag tror att det vore fel. Men om kausalsambandet är att först kom nidbilderna i konsten, sedan följde Förintelsen, då har den konstnärliga friheten förstås utomordentliga problem. Friheterna finns ju därför att man bedömt att de leder till goda ting i det stora hela. Om de entydigt skulle visa sig inte göra det måste vi ompröva dem. Eftersom denna entydighet aldrig går att nå är dock den konstnärliga friheten som juridisk princip inte hotad. Moraliskt ger dock redan risken för förföljelse och andra negativa konsekvenser skäl att besinna sig.

Finns det då någon skillnad mellan skämtteckningar om judar från 1900-talets första tredjedel och Lars Vilks verk eller Muhammedkarikatyrerna i Jyllands-Posten år 2005? Som jag ser det är satir, kritik och andra former av gestaltning inte bara godtagbara utan nödvändiga om de ägnar sig åt granskning av idéer, om de uppmärksammar oss på något som gör att vi bättre förstår samhället och oss själva. Att bara underhålla genom slapp konstmobbning av individer bör antagligen så långt det är möjligt vara juridiskt tillåtet, därför att ett yvigt, oöverskådligt och fritt samhälle leder till bättre ting sammantaget. Men mobbning utan något som helst idéinnehåll bör i konsten liksom i verkligheten anses moraliskt förkastligt. Det råder inte censur för att andan i samhället är sådan att konstnären tvekar inför att göra ett verk som enbart göder fördomar och mobbmentalitet utan att åstadkomma något mer insiktsfullt än så.

Låt oss se på ett par aktuella omtvistade verk med avseende på om det är rimligt att betrakta dem som alltför anstötliga. Den mest kända av Muhammedkarikatyrerna, Kurt Westergaards bild av Muhammed med bomb i turbanen, har ansetts påstå eller insinuera att alla muslimer är terrorister och att islam är en terroristisk religion. Framför allt har bilden och dess sammanhang påståtts slå på en svag grupp i samhället. Båda tolkningarna är trubbiga. Muhammed med bomb i turbanen är en makthavare med bomb i turbanen. Muhammed har ofantlig makt över människors sinnen sedan 1400 år och en hel del bomber har gått av i hans läras namn. Bilden är likvärdig med att avbilda Lenin eller Marx med ett mordiskt vapen i kepsen.

Hur vore det då om bombturbanen inte satt på Muhammed utan på en muslim vem som helst. Då vore det rimligare att tolka teckningen som att den påstår att muslimer är inneboende mordiska. Därutöver uppstår genast en diskussion om användningen av schabloniserade attribut som turbaner och skägg som tecken för muslim. Det är en diskussion som bildkonsten och särskilt karikatyrteckningen alltid måste förhålla sig till. En sådan teckning skulle jag bedöma som mer problematisk och som en ointressantare bild.

Lars Vilks Muhammed som rondellhund har det varit rabalder om sedan 2007 när den publicerades. Vilks har blivit mordhotad och utsatt för mordbrand, lever under polisbeskydd och har fått sina omständigheter starkt förändrade på grund av en streckteckning som han troligen gjorde på några minuter. Bilden är trots sin enkelhet en idéteckning på flera plan. Den kommenterar ledarkult och religiösa föreställningar, den prövar yttrandefrihetens legala och moraliska gränser liksom de överenskommelser som det samtida konst- och samhällslivet vilar på. Uppdraget från galleriet som ställde ut den var harmlöst nog: Hunden i konsten. Vilks passade på att undersöka tabut inom islam mot hundar och det påstådda tabut mot att avbilda Muhammed, liksom tabut att driva med det ”heliga” och med ömtåliga känslor. Debatten efteråt har visat att bilden var både giltig och nödvändig. Raseriet mot Vilks visar varför hans hund behövdes.

Men är det då inte samma sak med de gamla skämtteckningar som i dag betecknas som antisemitiska och därför oacceptabla? Var inte de också idékritik och en nödvändig genomlysning av tabun och ett trotsande av överspända konstnärliga förbud? Sådant går kanske att hitta men det mesta är aningslöst och tjänar som loja lustifikationer ägnade att stärka den egna gemenskapen på andras bekostnad. Representationerna av juden i olika konstformer var obehagliga just därför att de inte utgjorde någon meningsfull idékritik. Deras avsikt och grund tycks ha varit att förstärka samhörighetsbekräftande myter och få ett lättköpt skratt. Sådant finns anledning att vara försiktig med men gränserna kan vara hårfina. I princip bör judisk kultur och religion mötas av samma kritiska prövning som andra företeelser, även om det i praktiken är ogörligt för utomstående på grund av historien och den konstnärliga barlast som Lars M Andersson och många andra framhållit.

De som kritiserar Vilks och Westergaard anser att dessa bara gör mot ”muslimerna” vad man tidigare gjorde mot ”judarna”. Mobbar en maktlös, diskriminerad och förföljd gruppering för deras övertygelser och sedvänjor. Schabloniserar ”den andre” och låter hela gruppen bli bärare av det som några få med den tillhörigheten ägnar sig åt eller anser. Det finns en sådan risk. Men det finns också en risk att ”den andre” förblir främmande just av att man tar extra hänsyn. Det enda medlet vi äger för att avgöra frågan är argumentation och hederlig redovisning av uppfattningar. Jag tror att hela saken handlar om att vi måste skilja på idékritik och slappt underhållningsvåld i form av utfrysning och hån. För det krävs att vi lär oss urskilja idékritik och medger att religioner består av idéer som berör världen, också om anhängarna ser dem som en uppsättning ömtåliga föreställningar och förnimmelser som ingen annan har med att göra.

I upprördheten inför utmanandet av religiösa tabun kan man ana rester av idén om hädelse, att den bör undvikas av det enda skälet att den är hädelse. Det betyder att vissa företeelser är extra känsliga och att de inte hör till det reflekterade resonemangets sfär. På samhällsnivå måste dock allt gå att resonera rationellt om. Känslor är väsentliga för välbefinnandet, men det räcker inte att enbart hänvisa till dem.

I dag är det tabu att slå mot ”det främmande” men inte uppåt. Frågan är om det är tabu att slå mot ”det främmande” därför att det är främmande, eller för att ”de främmande” är en liten numerär. Är man stark för att man är många, också om vissa ur gruppen många har en svagare position än vissa ur gruppen ”främlingar”? I så fall bör man inte få satirisera kapitalister, eftersom de är få. Det anser ingen. De ses inte som en hånad minoritet. Varför? För att de inte är ”främlingar”.

Frågorna är oundvikliga. Konsten har inte samma friheter gentemot alla identiteter. När vi talar om anstötlighet gör vi det i hög grad utifrån föreställningar om svaghet och styrka. Dessa kan i sig vara förolämpande och på lång sikt skadliga eftersom de är inlåsande. Jag tror att debatten om konstnärlig frihet skulle vinna på att var och en noga redogjorde för sina syften, huruvida de är pragmatiska – att befrämja sämjan mellan grupper genom
återhållsamhet i konsten – eller om de är att ”den svage” aldrig ska behöva utsättas för kritik av sina idéer eller handlingar.

Den mest långsiktigt humana inställningen torde vara att idéer kan granskas lika oavsett vem som hyser dem. Att det ibland blir anstötligt på köpet får individerna lära sig att hantera; allt inom rimliga gränser som bestäms av argument och motargument.

Vill du läsa om vetenskapens och samhällsdebattens frontlinjer? Beställ en prenumeration på tidskriften Sans, fyra nummer för endast 365 kr!

Kassa

Artiklar

Önskelista

Här är böckerna som ligger i din önskelista.

Anmäl din epostadress om du vill få uppdateringar och erbjudanden om de böcker som ligger i din önskelista. Vi lämnar aldrig ut din epostadress.
Din epostadresss är knuten till din önskelista så att du kan få uppdateringar och erbjudanden om böcker som ligger i här.
Jag är säker på att jag vill ta bort min epostadress

Meddelande

Meddelande text

Arbetar...