Fritanke Fritanke
Kundvagn (0)
Till Kassan
Din kundvagn är tom
Meny

Kyrkan stal min trygghet

Peter Hallström m flygelHur kan mitt förflutna påverka mig så starkt? Finns det någonting hos mig som gör mig särskilt mottaglig och sårbar?

Egentligen skulle jag ha kunnat bli en mönstermedlem i församlingen.

Men jag tror att sådana här rörelser är farligare för vissa människor än för andra, och för mig har pingströrelsen varit oerhört skadlig.

Jag är ju i fullständigt vaket tillstånd nu. Om vi sitter här och pratar, så förstår jag intellektuellt. Du kan säga: – Det fungerar inte som de lärt dig, Peter. Livet är inte så. Du kan andas ut nu.

Ändå spökar det för mig hela tiden. Om jag till exempel håller det där föredraget på ABF om hur jag lämnade kyrkan, kommer Gud att straffa mig då?

Kommer den tanken fortfarande?

Den är det första som kommer.

Vad var det för miljö du växte upp i?

Det var ett fundamentalistiskt sammanhang. Vi pratade nästan inte alls om kyrkan hemma, men riktlinjerna för hur man levde drogs i församlingen. Om man inte följde deras regler blev det fel och svårt och jobbigt.

Vi bodde i ett vanligt område, men kände ingen där. Ingen kom hem till oss. Man hälsade men beblandade sig inte med ”de andra.” Ska man hårdra det var det väl så att vi har rätt, och de har fel. Det gällde allt. Hela tiden en känsla av vi och de.

Jag har haft svårt att sova ända sedan jag var stor nog att fatta att den där Jesus skulle komma tillbaka. Och eftersom jag levde så dåligt i allas ögon, visste jag ju att jag skulle missa det. Så jag hade fullt upp på nätterna med att kontrollera att det inte var just den här natten. Ner och spana, lukta och känna, och då hinner man ju inte sova.

På vilket sätt levde du ”dåligt”?

Jag ville ha ett vanligt liv. Jag stod inte ut med att säga till mina kompisar i skolan att jag var kristen, så jag svarade nej när de frågade. I samma stund skrev jag under min egen dödsattest. Jag är ju uppfödd med att höra att om du förnekar Guds namn, vilket innebär att någon frågar dig om du är kristen och du svarar nej, så kommer Gud att spotta ut dig ur sin mun. Det var det värsta man kunde göra. Jag var så hjärntvättad att jag trodde på det, samtidigt som jag någonstans insåg att det inte kunde stämma.

Jag trodde och tvivlade på samma gång. Men om jag skulle ha berättat för föräldrarna, och Gud förbjude, för pastorn eller äldstebröderna eller evangelisterna att jag tvivlade hade det bara blivit värre. Så jag körde mitt race i skolan, och så levde jag med lögnen i kyrkan också. Jag var ständigt utanför.

Du levde dubbelliv redan som barn?

Ja, redan som tio-elvaåring. Mina föräldrar visste ingenting om mitt liv, om mina tankar eller att jag inte sov på nätterna. Jag var som de andra på dagarna och som kyrkan ville på kvällar och helger.

Den här dubbelheten har påverkat mig väldigt negativt, men jag har också använt mig av den som vuxen. I mitt första äktenskap försökte jag leva två liv, ett med henne och ett när jag var ute och spelade.

När visste du att du ville bli musiker?

Jag var elva år och satt i mitt pojkrum, och min pappa som var musiklärare hade tagit med sig en skiva hem. Det är lustigt, för jag skulle egentligen inte lyssna på musik som inte var ”uppbygglig” som det hette. Men så var det just min pappa av alla människor som tog med sig en skiva av Stevie Wonder, Songs in the key of life, som han använde i sin undervisning. Av någon anledning tyckte han att jag skulle höra den, och jag blev helt tagen.

Jag löste ju mitt deltagande i kyrkvärlden med musik. Jag har alltid varit bra på det. Jag sjöng på gudstjänster och torg. Jag var en sådan där liten som man ställde fram och jag sjöng väldigt innerligt, tanterna tyckte att jag hade himmelsk känsla.

Det var där det föddes, vid elva år. Jag insåg att jag måste göra det här. Det får bära eller brista. Och det har det gjort. Burit och brustit, från och till.

På vad sätt har du arbetat med musik?

Jag har spelat och sjungit med allt och alla. Med Lisa Nilsson i väldigt många år, med Niklas Strömstedt och Lena Philipsson. På turnéer och i studio, i TV-orkestrar. Sedan har jag alltid haft en känsla för melodi, så jag har skrivit egna låtar för både svenska och utländska artister. I slutet av 90-talet skrev jag Håll mitt hjärta tillsammans med Lasse Andersson och med text av Björn Skifs, och den har väl blivit min signaturmelodi på något sätt. Jag tror den låg på Svensktoppen i 142 veckor.

Jag är en sentimental människa och det speglas i min musik. Jag är uppvuxen med musik som är till för att beröra. Det var väldigt användbart i kyrkan, jag som alla andra fångades av det. Något jag är oerhört tacksam för i min bakgrund är just den musikaliska delen.

Hur upplevde du dina tonår i församlingen?

Det var en tid då man som pingstvän inte fick gå på bio, inte dansa, inte ha sex före äktenskapet. Men man gör ju allt det där ändå, och det ger en ytterligare skuld och rädslor. Så provar man att röka och dricka vin, och sedan har man testat allt och lever ändå två liv.

Minns du någonting om din familjs syn på kontroversiella frågor som kvinnans roll i samhället eller homosexualitet?

Jag var väl ungefär 35 år innan jag helt ärligt, utan en enda gnagande känsla i min kropp, kunde säga till mig själv: – Det är okej att vara homosexuell. Så hårt sitter det hos mig. Jag tror faktiskt inte att mina föräldrar sa någonting, utan de överlät det åt ledningen. Och det är ju ett sådant tabu att det knappt går att förstå. Det finns vissa lite friare församlingar som accepterar det idag, men när jag växte upp sågs homosexualitet som en dödssynd.

Det är intressant att dina föräldrar inte predikade för dig, utan överlät till församlingen att fostra dig.

Jag tror att de förstod vem jag var. När jag blev lite äldre och fick mer kött på benen, hamnade vi ofta i öppna gräl om hur jag på olika sätt stack ut och tyckte annorlunda. De andra barnen har aldrig protesterat. Jag har tre bröder, men de ifrågasatte ingenting. Mina föräldrar insåg nog till sist att de inte rådde på mig verbalt, utan de skickade över mig till kyrkan, och där är ju synden döden. Visserligen finns förlåtelsen och nåden som de pratar om, men de är beroende av att du säger ja och gör dina uppgifter. Du kan inte säga ja och sedan börja trassla igen nästa dag. Och är man en person som jag, har man inte där att göra.

Vad för slags person är du?

Det är någonting med människor i grupp som jag inte klarar av. Och det har kanske inte så mycket att göra med min uppväxt, det har kanske mer att göra med min människotyp. Nyligen var jag på föräldramöte i min sons skola, och jag kände obehag direkt. När det sitter någon morsa där och undrar om man kan ha röda underbyxor under lucialinnet, får jag samma känsla som när de berättade sina sanningar i kyrkan.

Det är någonting med att jag känner att jag är starkare än så, jag kan fatta mina egna beslut.

När började du de facto tvivla på kyrkans ”sanningar”?

Det var någon gång i den sena puberteten. Jag åkte runt på turné i ett år med ett sådant här evangelisationsgäng när jag var sexton. Vi spelade och missionerade i skolorna, och mot slutet började jag känna att det inte stämde. Jag visste själv att jag ljög vid flera tillfällen. Jag berättade saker som aldrig hade hänt och det var ingen som ifrågasatte mig, utan jag bara gick in i någon stämning. Stod och rabblade liksom. Jag struntade fullständigt i om det var sant. Allt jag brydde mig om var att få spela.

Så flyttade jag hemifrån och började i gymnasiet. Där kunde jag leva och andas för första gången och vara mig själv. Jag mådde mycket bättre där och ville sällan åka hem, men en gång kom mina föräldrar dit helt oanmälda för att kontrollera mig. Det blev en kris i relationen. De upplevde det som  så fruktansvärt att jag inte följde i deras spår. Det var nästan som om de inte tyckte det var värt att ta striden. ”Vi får låta honom gå, och så har vi i alla fall tre.”

Lämnade du församlingen i samband med det?

Nej, det dröjde flera år till. Jag och min första fru träffades genom kyrkan och gjorde allting som man skulle, vi gifte oss och fick barn. Men när jag var 26-27 år skilde vi oss, och då blev jag utesluten ur pingstkyrkan. Jag fick bara ett brev om att jag inte längre var välkommen. På pappret var jag alltså fortfarande medlem vid den tiden, även om jag slutat tro för länge sedan.

Hur reagerade du på uteslutningen?

Till en början kändes det jättebra.

Men sedan hände ändå någonting, för du mådde psykiskt dåligt i många år?

Ja. Den stora delen var ensamhet, tomhet. Att inte ha en tillhörighet. Att inte ha en gemenskap. Man blir väldigt oförsiktig med sig själv då. Man prövar allt möjligt, och då menar jag inte droger och sex, utan att man blir som en vindflöjel. Oftast tyckte folk väldigt mycket om mig, medan jag snabbt kunde rasera relationer för att jag inte hittade det jag sökte där. Så människor upplevde mig nog som oerhört hal och opålitlig.

Hade du ett självdestruktivt beteende under de åren?

Ja, det hade jag. Jag drack väldigt mycket alkohol, men det värsta är de här broarna som liksom bara rasar bakom en. Man känner sig oönskad eller som det svarta fåret överallt, och det verkar som om det blir en självuppfyllande profetia. Det problemet hade jag i hela 20-30 årsåldern.

När började det vända?

Det är först de senaste… Ja, det började med att jag träffade min blivande fru, som jag kan tycka ser det här hos mig. Även om hon kanske inte heller riktigt förstår det. Hon kan ju också bli trött ibland och säga: – Men vad är det för fel?

Jag kallade mig till 80 procent befriad för tio år sedan. Kanske är jag det till 90 procent idag. Det blir lättare och lättare, men det finns några grundläggande känslor som inte släpper greppet.

Jag var i New York och skrev musik med en kollega för några år sedan, och vi bodde väldigt högt upp i ett hotell. En kväll var min kompis på fest utanför stan, så jag var ensam i det där hotellrummet. Jag somnar ganska tidigt och vaknar mitt i natten av en åskknall. Då är jag 35 år gammal och helt övertygad om att nu kommer Jesus tillbaka. Nu händer det! Hjälp, jag hade fel!

Det ska liksom vara tordönsknallar och basunstötar när Jesus återvänder, står det i Bibeln, och det sitter hårt hos mig. Jag menar att det handlar om hjärntvätt. Dagarna efter den händelsen skulle vi bara kunna glömma, för då mår jag så dåligt. Det är så svart. Och jag tänker: Om de bara kunde se mig nu. Om de visste och förstod vad det kostar att lura ett barn.

Hur är din relation till ursprungsfamiljen idag, dina bröder och föräldrar?

Det är väldigt grunt. I och med att man inte pratar om det som verkligen betyder någonting, så pratar man ju heller inte om andra saker som är viktiga.

Alla mina bröder är kvar i kyrkan. De lider inte ett dugg av sin uppväxt, säger de. Men jag menar att en sådan här rörelse är farligare för vissa än för andra. Har man förmågan att ge och ta, behålla det bra och bara skratta åt det dåliga tror jag att det kan vara helt okej. Problemet för mig är att jag tog det på allvar, samtidigt som en del av mig hela tiden tvivlade.

Du håller ändå kontakt med dina föräldrar?

Vi försöker. Jag har inte längre något behov av att starta världskrig eller övertyga dem. Däremot skulle jag vilja bli behandlad som de andra bröderna, naturligtvis, och det blir jag ju inte riktigt.

Visst är de stolta över min framgång i musiken. Det är ju inte vilka popdängor som helst. Man talar om att man vill se Håll mitt hjärta i psalmboken, den finns i Ung psalm redan. Under min uppväxt sas det ju att man fick gåvor. Det var ingenting som var en slump, utan sångarna sjunger och snickarna bygger, fast vi gör det åt Gud. Man sa inte: – Åh, vad du är duktig! Det har mina föräldrar aldrig sagt till mig. Men nu kan de säga det ibland, och det finns förstås ingenting som jag blir lika glad över.

Har de någonsin försökt få dig att återvända till kyrkan?

Mamma kan försöka än idag. Så där lite subtilt: – Det finns en man som frågar efter dig. Han har varit avfälling i många, många år och nu har han hittat hem igen. Så kan hon säga, och det räcker med en sådan sak för att jag ska bli ledsen. Då känner jag att det här går aldrig över, det tar aldrig slut.

Jag kan ju se mitt liv i ett längre perspektiv. Min mor har en nära släkting som också var pingstvän men blev avfälling som jag, och honom har man alltid behandlat som om han på något sätt inte fanns. Och jag tror att jag har blivit vår generations motsvarighet till honom. Än idag, som vuxen med min egen familj, kan jag känna mig utanför och ensam.

Har din nuvarande familj några religiösa erfarenheter?

Inte ett dugg.

Och det finns en ensamhet i det också? De kan inte riktigt se vad du har gått igenom.

Det är en ensamhet på alla fronter.

Jag brukar säga att jag hatar kyrkan för att de har tagit min familj och min lilla plätt av trygghet. Eftersom jag inte får den där, så kommer jag inte att få den hos någon annan heller.

Hur skulle du vilja att samhället förhöll sig till organiserad religion?

Jag skulle vilja slippa inblandning från religion i alla former gentemot barn. Det är det viktigaste och där är jag väldigt stark i min övertygelse. Vill man gå till kyrkan, så varsågod, men lämna barnen utanför.

Religiösa friskolor är de första jag skulle stänga, men jag skulle inte tillåta politiska eller ideologiska heller. Inget sådant.

Hur ska vi grunda våra värderingar och vår moral?

Jag har inget bra svar på det. Jag har ingen filosof att ta hjälp av. Och det är kanske att gömma sig bakom okunskap, men jag tror att man har något slags kompass. Kalla det för samvete. En del får kämpa för att göra sig av med det, för att samvetet är en belastning i deras yrke eller livssituation. Men jag tror att det blir smärtsamt bara, om man försöker utnyttja eller ta makt över andra.

Tror du att det finns många ex-kristna ur fundamentalistiska miljöer som känner sviterna av tron på samma sätt som du? Eller kan det vara som du själv antydde i början, att just du är känsligare än andra?

Jag träffar och talar med många avfällingar. De flesta har det inte som jag, att de går omkring och känner rädsla för vad som ska hända, så på det sättet är jag säkert extrem. Men väldigt många är tomma. Där Gud åkte ut uppstod det på något sätt ett hål. Och det kommer vi inte ifrån, hur vi än pratar om det. Gamla pingstvänner dricker sig tokiga bara för att fylla det där hålet. En del missbrukar sex eller blir knasiga på andra sätt. Det går omkring väldigt många sådana människor i vårt samhälle, så är det.

Vad är ditt råd till en ung människa som är uppvuxen i ett frireligiöst sammanhang och är på väg att börja tvivla?

Att lära sig sålla och tänka kritiskt, det är oerhört viktigt. Fråga: – Vad tycker ni om det här? – Så här känner jag mig. Är det vettigt? – Ska det vara så här? – Jag tror inte på det här. Och vad säger du om jag säger att jag inte tror, säger du då att du inte älskar mig längre?

Jag är inte bra på att prata i facktermer. Det går inte att skriva någon bok om vad jag varit med om, men mitt råd är att föra dialogen hemma och inte låta någon annan ge dig dina värderingar och grunden du ska stå på i resten av ditt liv.

Vill du läsa om vetenskapens och samhällsdebattens frontlinjer? Beställ en prenumeration på tidskriften Sans, fyra nummer för endast 365 kr!

Kassa

Artiklar

Önskelista

Här är böckerna som ligger i din önskelista.

Anmäl din epostadress om du vill få uppdateringar och erbjudanden om de böcker som ligger i din önskelista. Vi lämnar aldrig ut din epostadress.
Din epostadresss är knuten till din önskelista så att du kan få uppdateringar och erbjudanden om böcker som ligger i här.
Jag är säker på att jag vill ta bort min epostadress

Meddelande

Meddelande text

Arbetar...