Lagen hindrar henne att få barn

Sandra Björk kan inte föda barn eftersom hon haft en cancersjukdom. Hon skulle kunna få hjälp av sin svägerska, men i Sverige är surrogatmödraskap inte tillåtet.

På Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg finns Sandras och hennes sambos embryon i en frysbox. Hållbarheten är fem år, drygt halva tiden har gått. Sandra har svårt att tänka sig en framtid utan barn. Längtan efter barn delar hon med de flesta kvinnor och män, men på grund av sin ohälsa kan inte Sandra bli mamma på vanligt sätt. Om hon blev gravid skulle hennes sjukdom, som är hormonellt betingad, sannolikt komma tillbaka med full kraft. Läkarna avråder bestämt Sandra från att genomgå en graviditet.

För många som själva inte kan få barn är adoption ett alternativ. Men inte för Sandra. Har man som hon haft cancer, så kommer man knappast i fråga som adoptivförälder. Nej, för Sandra Björk i Lerum verkar ett så kallat värd- eller surrogatmödraskap vara enda chansen att bli mamma.

Det finns redan många barn i Sverige som kommit till genom att en surrogat- eller värdmamma burit dem under fosterstadiet, och Sandras svägerska vill gärna ställa upp och bära barnet. Hon hoppas få göra ingreppet på Sahlgrenska sjukhuset där embryona finns.

Hon är gift med Sandras bror, de har redan två pojkar och ska inte själva ha fler barn. De har en mycket nära relation till Sandra och hennes sambo. Men lagen ställer hinder i vägen. Att en kvinna är surrogatmor åt en annan är förbjudet i Sverige.

SANDRAS BERÄTTELSE

Vi träffas en solig eftermiddag på ett kafé i Lerum, ett samhälle strax utanför Göteborg. Sandra Björk har just slutat sin arbetsdag. Hon är ekonomiassistent på ett företag som tillverkar bageriprodukter.

Hon är blond, brunbränd och fräsch. Ingenting tyder på att hon fortfarande medicinerar på grund av en allvarlig sjukdom. Strax ansluter svägerskan, anställd i leksaksaffären runt hörnet och Sandras look-alike. Hon har till och med nästan samma namn, Sandra Ekman Björk. Så börjar Sandra, hon som blev sjuk, att berätta sin historia.

–Vi hade varit tillsammans några månader när min kille kände en knöl i mitt bröst, säger hon. Jag var 27 år och världen stannade. Det var cancer. Det blev operation direkt. Hela bröstet och sex lymfkörtlar togs bort.

Kirurgen föreslog en hormonbehandling för att några av Sandras ägg skulle kunna plockas ut och frysas ner. Ingen visste ju om sjukdomen skulle hindra henne att bli gravid senare.

– Direkt efter hormonbehandlingen började jag med cellgifter. Det var tufft.

–När en tid hade gått och jag började må lite bättre, säger Sandra, frågade jag min cancerläkare hur snart jag kunde börja försöka bli gravid. Jag fick då veta att en graviditet absolut inte rekommenderas i mitt fall. Min cancer är nämligen hormonstyrd. Om jag blir med barn börjar cancercellerna föröka sig igen.

–Kirurgen som hade gett mig hormoner för att kunna plocka ut ägg visste tydligen inte det, säger Sandra.

– I efterhand kändes det ändå skönt att det blev gjort. För när mina ägg väl fanns i en frysbox kunde vi också göra en provrörsbefruktning med sambons spermier.

–Nu har vi fem nedfrysta embryon. Och ett litet hopp om att vi kan bli biologiska föräldrar, trots allt.

SVÄGERSKAN FRIVILLIG

I dag mår Sandra Björk ganska bra. Hon tar en tablett om dagen mot sjukdomen och får en spruta med antihormonell medicin i magen var fjärde vecka. Det ska hon fortsätta med till 2014. Då har hon gått igenom fem års cancerterapi och kan, förhoppningsvis, friskförklaras.

–Ibland blir jag jättetrött och måste bara sova, säger hon. Och i början var det jobbigt att umgås med kompisar som har småbarn. Nästan alla man känner är ju i den åldern att de börjat bilda familj. Men det gäller att inte deppa ihop. Nu jobbar jag igen, träffar kompisar och lever precis som vanligt.

– Men när min mormor nyligen gick bort kände jag ännu starkare att det är meningen att man ska ha barn. Det ligger i människans biologi att fortplanta sig, att släkten ska leva vidare. Så i dag är min längtan efter barn starkare än någonsin.

Redan för ett par år sedan blev Sandra Björk intervjuad i en tidning om sina funderingar kring surrogatmödraskap. Genast ringde en kvinna och erbjöd sig att ställa upp. Sedan ringde svägerskan.

– För mig är det självklart att jag ska bära Sandras barn, säger svägerskan Sandra Ekman Björk, och jag hoppas det snart blir lagligt så jag får chansen. Vi står varandra så nära. även om det varit en normal graviditet hade jag varit väldigt involverad. Sandra är min mans syster och vi umgås jämt.

– Jag vet vad en graviditet innebär eftersom jag har varit med om det förut. Jag skulle aldrig vilja göra det åt någon annan, eller låta någon använda mina ägg. Men här är det fråga om Sandras och hennes sambos embryon, deras biologiska barn. Det är inga konstigheter.

– Eftersom det är lagligt med ägg- och spermiedonation, tycker vi det här också skulle vara tillåtet. Det är ju inte ens en donation utan ett slags ”lån” av en närståendes livmoder.

–Vi har redan fått våra barn, säger svägerskan. Vi har två grabbar på fem och sju och ska inte ha fler.

När vi diskuterade med våra söner att jag gärna vill vänta Sandras baby var de helt med på noterna. Men de ville försäkra sig om att jag lämnar över babyn till henne sedan. Någon konkurrens av ett ”syskon” ville de inte ha!

HOPPAS PÅ LAGÄNDRING

Varför åker inte Sandra och Sandra till ett land där surrogatmödraskap är tillåtet, till Ukraina eller Storbritannien, och gör implantationen på en klinik där?

De säger att de tvekar för att de skulle kännas otryggt, medföra språkproblem och större medicinska risker, ta längre tid och kosta mycket mer än de har råd med. Dessutom skulle barnet när det fötts ändå inte vara Sandras och hennes sambos i juridisk mening.

De hoppas istället på att lagen ska ändras så de kan göra alltihop här hemma. Till exempel att det ska bli möjligt att ansöka hos Socialstyrelsen, som kunde pröva de medicinska skälen för surrogatmödraskap i varje enskilt fall.

En som länge drivit frågan om en utredning om surrogatmödraskap i riksdagen är Folkpartiets socialpolitiska talesperson Barbro Westerholm.

– Lagstiftning behövs för hela området om insemination och surrogatmödraskap, säger Barbro Westerholm, och det som ska till nu är en utredning.

– Men de politiska kvarnarna mal långsamt. Allianspartierna är fortfarande inte eniga om att tillsätta en utredning, så jag tror inte det blir av inom innevarande mandatperiod. Sandra och Sandra måste nog tänka över alternativet att vända sig till en utländsk mottagning.

Yvonne Nenander är journalist, författare och fil.kand. i etnologi vid Stockholms universitet. Hon är fri skribent med inriktning på livsåskådning, kultur och mångfaldsfrågor.

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker