Läs kapitel 10 från boken Folk & Vilja

Utdrag från boken ”Folk och vilja” av Folke Tersman och Torbjörn Tännsjö

Kap 10: Världsregering vs global anarki

Vår hållning kan framstå som grandios, men vi är övertygade: bara om demokratin etableras på global nivå kommer demokratin på nationell nivå att kunna räddas.

VI HAR SETT hur man i det antika Aten tillämpade en radikal form av demokrati för medborgare i stadsstaten (med uteslutande av kvinnor och slavar). I de italienska stadsstaterna fanns liknande former av direkt demokrati. Därefter lever den demokratiska tanken länge i skymundan. Med den moderna (sedan 1648) nationalstaten och det »westfaliska« systemet föddes dock föreställningen på demokrati ånyo. Det blev då nödvändigt att uppfinna demokratin på nytt, i dess representativa form. Det blev även nödvändigt att övervinna kritik av den typ Rousseau riktade mot den representativa demokratin. Så skedde också och från 1700-talet och framåt har demokratin funnits med oss som ett ideal (för vissa). Den franska revolutionen gav upphov till en demokratisk konstitution, vilken bar Maximilien Robespierres signatur, en konstitution som dock aldrig kom att förverkligas. Den nordamerikanska revolutionen födde ett statsskick, som lever än idag, men som sent omsider lät sig demokratiseras. Det innebar att kvinnor och svarta till sist inkluderas (dock först på 1960-talet och med en viktig kvalifikation med betydelse framför allt för svarta, som är överrepresenterade i nordamerikanska fängelser, nämligen kravet på straffrihet).
Den moderna representativa demokratin som vi känner den från vårt eget land och många andra är äldre och har ungefär 100 år på nacken. Mer än så är det emellertid inte. Den känns idag också på olika sätt ifrågasatt och hotad där den förekommer. Vi har noterat att vår tid medger att man öppet inom offentligheten argumenterar mot demokratin, något som länge (efter andra världskriget) var tabu. Och åtskilliga högerradikala nationalistiska rörelser har udden riktad mot demokratin, även om detta inte utsägs öppet. Dessutom är det långt till en situation då alla världens nationalstater styrs demokratiskt. Är vi ens på väg i den riktningen?
I det här avslutande kapitlet ska vi skissera vad vi tror är de viktigaste hoten mot demokratin och ge förslag om hur de bäst kan undanröjas. Vi inser att vår hållning kan framstå som grandios, men vi är helt uppriktiga då vi hävdar: endast om demokratin etableras på global nivå kommer demokratin på nationell nivå att kunna räddas.
Vilka är då hoten mot demokratin? Vi pekade på några redan i inledningen till denna bok. Det hot många hänvisar till idag är olika högernationalistiska strömningar världen över, i länder som Ryssland, USA, Turkiet, Ungern, Polen, Israel, Indien och Brasilien. I alla dessa länder råder ett slags nominell demokrati, men den undergrävs av auktoritära politiska strömningar. De auktoritära rörelserna bärs upp av ett folkligt missnöje riktat mot de styrande »eliterna«.
Hur ska en sådan situation hanteras? Vi skriver kort om detta. Men viktigare är nog att finna lösningar som innebär att vi inte alls behöver hantera hot som dessa. Då måste mer strukturella hot mot demokratin monteras ned.
Ett fenomen vi pekade på i förordet är det sviktande stödet för demokratin. Vi gissar att det hänger samman med att utrymmet för nationellt demokratiska beslut har krympt då mäktiga ekonomiska intressen blivit globala. Kapitalet tvingar nationalstaterna att konkurrera om dess gunst. Det innebär att traditionellt olikartade politiska partier tvingas samman mot en kärna av sådant som – just med tanke på det ekonomiska tvånget utifrån – är »möjligt« eller »realistiskt« att åstadkomma. Då reagerar medborgarna med likgiltighet inför politiken eller med ställningstaganden för högernationalistiska rörelser som orealistiskt, men med en lockande retorik, lovar återgång till ett svunnet folkhem.
Allt detta är viktigt och ofta uppmärksammat. Men till detta globala problem som den nationella demokratin ställs inför kommer ett annat, mindre uppmärksammat, men ännu viktigare: åtskilliga frågor i världen idag har antagit en global form. Det innebär att det bara går att hantera dem på global nivå. Det är inte möjligt att lösa brännande problem med global fattigdom, hotade arter och, framför allt, global upphettning, om vi inte når ett system med en global lagstiftning kring dessa frågor.
Den globala upphettningen skapar problem för demokratin på åtminstone tre olika sätt. För det första kommer konsekvenserna av upphettningen för existerande demokratier att innebära ett stresstest. Vi ska diskutera detta helt kort.
För det andra är upphettningen ett exempel på en typ av problem som demokratin har sagts ha svårt att hantera, nämligen problem som ger allvarliga konsekvenser för framtida generationer och där hänsyn till framtida generationers intressen förutsätter uppoffringar i samtiden. Vi ska också kort diskutera detta problem.
För det tredje är den globala upphettningen ett exempel på en särskild sorts problem, som vi valt att kalla »globala«. Redan i förordet förklarade vi varför det behövs globala lösningar på globala problem. Det finns inga incitament för nationalstaterna att axla de bördor som erfordras för att dessa problem ska lösas – så länge det inte finns en makt som tvingar alla att hålla sig till ingångna avtal. Alla tjänar på att den globala upphettningen hejdas innan det är för sent för mänskligheten på vårt klot. Men var och en kan fortsätta med sina utsläpp i den trygga förvissningen att de totalt sett är obetydliga. Vi drabbas inte själva av våra egna utsläpp. Vi vill att alla andra ska begränsa sina, men bäst är ändå, för oss, om andra begränsar sina och vi fortsätter med våra. På motsvarande sätt resonerar alla. Framför allt är man rädd att bli lurad. Man håller en ingången överenskommelse – bara för att finna hur alla andra i smyg fortsätter med sina utsläpp. Utan att det tjänat något vettigt syfte har man i så fall tappat i konkurrensen med andra nationer. Och denna logik, allmänningens tragedi som den kallas, upphör inte när situationen blir prekär. Tvärtom, då finns ännu starkare motiv att se till det egna intresset. Och notera, ännu en gång, då detta ofta förbises, att då man står inför en allmänningens tragedi har var och en goda skäl att smita från den gemensamma notan, oavsett vad de andra gör.
Det är för att bryta den logiken vi pläderar för en global lagstiftning med för alla på planeten tvingande bestämmelser kring hanteringen av genuint globala problem. Men hur ska det gå till? Och hur når man dit? Är inte detta vilda utopistiska spekulationer, typiska för två filosofer som tappat kontakten med verkligheten?
Nej, hävdar vi, och ska försöka förklara hur man når det mål vi pekat på. Och här konstaterar vi med en lätt modifiering att vad Marx (upprepat av Rosa Luxemburg) en gång sade om den historiska utvecklingen. Allt kan sluta med socialism – eller barbari. Allt kan sluta med en fungerande global demokrati – eller med mänsklighetens kollektiva undergång.
Men innan vi griper oss an med de globala hoten mot demokratin börjar vi i den mer vardagliga frågan om högernationalistiska rörelser, som i vår tid i stat efter stat utmanar den nationella demokratin.
Vi resonerar sedan kring frågan om nationalstaterna som tvingas konkurrera om de stora företagens gunst genom låga skatter på kapital, kompromisser ifråga om arbetsmiljö och låt-gå-politik beträffande miljön. Därpå vår diskussion om global upphettning och demokrati.
Till sist utvecklar vi vårt förslag på olika utvägar från den allmänningens tragedi den globala upphettningen ställt oss inför.

Hoten från radikala högernationalistiska rörelser
Hoten från radikala högernationalistiska rörelser är en realitet. Det är emellertid inte ett fenomen som existerar i ett vakuum. De hot mot demokratin, som vi identifierar i kommande avsnitt, utgör den jordmån från vilken dessa rörelser hämtar växtkraft och näring. Men det vore dumt att bara konstatera detta och försumma frågan hur man bäst också kortsiktigt ska hantera dessa hot då man står inför dem.
Vi noterar att man hanterat dem på ganska olikartade sätt bland våra nordiska grannar. I Norge och Finland har man tagit in de högernationalistiska partierna i regeringen. Vi tänker på det norska Fremskrittspartiet och de finska Sannfinnländarna. I Norge har partiet tappat i popularitet då det tagit regeringsansvar. I Finland har det splittrats, och för en tid passiviserats, men likt fågeln Fenix fötts på nytt. Förhoppningen har varit att då de tvingas uppträda, inte bara som enfrågepartier med kritik mot invandringen som enda punkt på dagordningen, utan med en total politik inte minst i ekonomiska frågor, ska deras lyskraft avta. Kanske är det vad som skett i Norge och åtminstone temporärt i Finland. I Danmark har etablerade partier valt att överta stora delar av det högernationalistiska Dansk Folkepartis politik. Det har hämmat partiets växtkraft betydligt men alltså lett till framgång för dess politik. I Sverige har de etablerade partierna valt att försöka isolera dem – Sverigedemokraterna – och beröva dem allt parlamentariskt inflytande. Inte heller detta har hittills varit någon framgångsrik taktik och den har frestat hårt på borgerliga väljares tålamod. När detta skrivs är Sverigedemokraterna landets andra största parti.
Den »svenska« strategin får emellertid stöd av Steven Levitsky och Daniel Ziblatt i boken How Democracies Die (2019). Man bör tidigt försöka identifiera auktoritära politiska krafter, skriver de, om möjligt frysa ut dem och i största allmänhet verka för ett informellt politiskt klimat där det är möjligt att fredligt hantera också skarpa meningsmotsättningar. De pekar på dåliga erfarenheter av inkluderingar av de högernationella som i samband Weimarrepublikens kollaps (och många andra senare exempel). Vad som då hänt sägs visa hur farligt det är att underskatta högernationalistiska rörelser.
Kanske har de rätt, men nog förefaller det oss som om den norska och finska strategin på kort sikt gett bättre resultat. Där har alltså de högernationalistiska partierna tagit stryk då de tvingats in i den vardagliga parlamentariska lunken.
Man kan vidare undra om vissa konstitutioner är mer slitstarka än andra. Vi misstänker att det förhåller sig så. Och vi förmodar att den typ av demokrati vi har i vårt land, indirekt, representativ, med proportionella val och utan tydliga inslag av maktdelning, står sig bättre i konkurrensen än till exempel den nordamerikanska med en stark presidentmakt och ett system där parlament, domstolar och president lägger hinder i vägen för varandra. Där torde risken vara som störst att ett av dessa maktcentra, och då förstås i första hand det där presidenten befinner sig, genom att utlysa undantagstillstånd tillvällar sig diktatorisk makt.
Den amerikanska konstitutionen har visserligen hållit längre än andra men, tror vi, inte på grund av någon inneboende styrka. Yttre faktorer har fällt utslag. Den tolererade inledningsvis, liksom den i Aten under antiken, slaveri. Den förhindrade inte ett blodigt inbördeskrig. Efter inbördeskriget fick för en tid svarta politiska rättigheter, men blev under senare delen av 1800-talet och början av 1900-talet successivt berövade dessa då ett kontrakt slöts mellan republikaner och demokrater genom de så kallade Jim Crow-lagarna. Kontraktet medgav att de svarta uteslöts från politiskt inflytande i södern. Och de uteslöts också i stor skala. I staten Alabama hade till exempel år 1900 bara 3000 av 181 471 vuxna svarta invånare rösträtt. Först sedan 1960-talet är det rimligt att hävda att USA inkluderat huvuddelen av folket i demokratiskt beslutsfattande, även svarta, om än med ett ovan omnämnt undantag: alla svarta i fängelse som berövats sina politiska rättigheter. I Florida är så många som 20 procent av de svarta på så vis berövade rösträtt. Det ligger i sakens natur att exkluderingen inte görs uttryckligen med hänvisning till ras – men den är ändå ett resultat av generationer av rasistisk politik.
Då man gjort blåkopior på den nordamerikanska konstitutionen i länder som Argentina och Filipinerna har dessa inte stått pall för reaktionära angrepp. Inget i konstitutionen som sådan tycks ha hindrat en diktatorisk utveckling.
Notabelt är också att det demokratiska USA i många fall med militära medel och underrättelsetjänst medverkat till att demokratiska regimer världen över kastats över ända. Lenin hävdade som bekant att det inte finns någon fredlig väg till socialism. Man kan säga att USA gjort sitt bästa för att se till att han skulle få rätt.
I vår diskussion av argument mot demokrati i föregående kapitel har vi noterat vad vi uppfattar som svagheter i en konstitution som den nordamerikanska, om vi jämför den med ett proportionellt representativt styrelseskick som till exempel det svenska. Den är mer sårbar både för den elitistiska kritiken och för kritiken som pekar på risken för minoriteter i en demokrati, har vi hävdat. En svaghet av särskild betydelse i det nu aktuella sammanhanget är denna. Den nordamerikanska konstitutionen är särskilt sårbar för övertagande från en diktators sida då den garanterar att en person, en president, får oerhörda maktbefogenheter, med möjlighet att ytterligare utvidga dessa i en situation av kris. Systemet erbjuder därmed en enkel legal och demokratisk väg till diktatur.*

Nationalstater som konkurrerar om storföretagens gunst
Det är obestridligt att mäktiga ekonomiska intressen i dagens globaliserade värld fått ökad makt gentemot nationalstaterna. Det är särskilt framväxten av den globala finansmarknaden, med 10 kr per världsmedborgare 1970 till idag mer än 20 000 kr, som ändrat situationen i grunden. Nationalstaterna har fått anpassa sig till denna realitet. Mekanismen som gör att detta nya maktförhållande hotar den nationella demokratin ser ut så här. Då nationalstater tvingas konkurrera om det internationella kapitalets gunst genom till exempel skattepolitik och miljöpolitik kommer olika partier att tvingas försvara en i långa stycken ensartad politik. Den vanliga medborgaren ställer sig då frågan om det lönar sig att engagera sig politiskt eller att ens i val lägga sin röst. De traditionella partierna kommer att identifieras med en nationell »elit« som inte har mycket att erbjuda »vanligt folk«.
Det mest omedelbara exemplet på hur nya globala ekonomiska villkor dikterar en ny politik var nog då kreditmarknaden i Sverige avreglerades i november 1985. De direkta konsekvenserna blev omtumlande, men en vanlig uppfattning var att regleringen tjänat ut. Den fungerade inte i en globaliserad kreditmarknad. Man kunde ha dröjt med »reformen« men det fanns ingen möjlighet på sikt att undvika den. Andra belysande exempel från svensk samtidspolitik är avskaffandet av arvs- och förmögenhetsskatt. Detta för att hindra att kapitalet flyr nationen. Detta har lett till en situation där de ekonomiska klyftorna mellan människor ökar. Spontana ekonomiska mekanismer leder till ökade skillnader.* Politikerna anser sig inte kunna motverka dessa mekanismer. De medel de skulle behöva har de ansett sig tvingade att avskaffa: en skattepolitik som framför allt omfördelar förmögenheter. Penningpolitiken har man delegerat till Riksbanken. Strikta budgetmål klavbinder riksdagsmajoriteter. Ja, detta skrevs före coronapandemin. Vi noterar på korrekturstadiet att en kris kan välta ett system som detta med budgetmål över ända. Målet från regeringens sida är nog ändå att i normala tider återgå till de regler som gällde före krisen.
Vissa skikt utgår som vinnare då de förändringar vi beskrivit äger rum. Stora delar av valmanskåren känner sig emellertid förfördelade. De ser dock ingen möjlighet att genom stöd till traditionella partier påverka sin situation. Alla partier säger ju detsamma ifråga om grundläggande ekonomiska frågor. Det ligger då nära till hands att bli politiskt passiv – eller att ge sitt stöd åt just högernationalistiska rörelser, vilka oprövade kan odla en retorik där vanligt folk ställs mot eliten.
Ett kuriöst exempel på denna politiska utveckling var då Göran Persson vid ett tillfälle bad Vänsterpartiets ledare Lars Ohly att välja. Persson sägs ha ringt sent en kväll. Skulle förmögenhets- eller arvsskatten avskaffas? Ohly fick svälja förtreten och valde att gå med på slopad arvsskatt 2004. Senare avskaffade en borgerlig regering också förmögenhetsskatten. Allt sågs som utslag av en tvingande objektiv nödvändighet.
Det kanske sista försöket att föra en radikal vänsterpolitik, inom rådande objektiva ramar, satta framför allt av den fria kapitalmarknaden, såg vi i François Mitterrands försök att med stöd i en nytillträdd vänsterregering 1981–1982 föra en expansionspolitik i syfte att hejda arbetslösheten. Resultatet blev utbredd kapitalflykt och Mitterrand såg sig tvungen att 1983 återgå till en numera traditionell åtstramningspolitik. Sedan dess har ingen vänsterregering vågat sig på att göra om försöket i samma radikala skala. Vi nämnde dock inledningsvis Portugal som något av ett undantag som bekräftar regeln.
Man borde med tanke på hur situationen ser ut kunna förvänta sig misstro mot politiken inom breda skikt av väljare. Är misstron mot politiken också en realitet? Den förefaller vara en realitet, särskilt bland unga medborgare. I Ungdomsbarometerns mätning från april 2017 angav 42 procent av ungdomar mellan 15 och 24 år att de hade ett stort intresse för inrikes-, utrikespolitik och samhällsfrågor, som kan jämföras med 31 procent vid millennieskiftet.* Men bara tre procent av ungdomarna ansåg att de hade ett mycket stort förtroende för partierna. Totalt hade en majoritet, 63 procent, inget eller litet förtroende för de politiska partierna. Till detta kan läggas att 46 procent av ungdomarna höll med om påståendet att politikerna inte kan lösa problemen som finns i Sverige, att jämföra med 40 procent som inte höll med om påståendet.
Vi konstaterade i förordet att en vanlig uppfattning om att bara den rika eliten får sin vilja fram i det demokratiska systemet har stöd i forskning. Martin Gilens och Benjamin Page visade detta i sin studie om den amerikanska politiken som också fått efterföljare i studier av den svenska. Om denna uppfattning, som i sig ger upphov till apati eller misstro mot demokratin, har en saklig grund är det illa för demokratin.
Det råder alltså inget tvivel om att den ekonomiska politiken på det här viset också har fått objektiva begränsningar. Exakt hur snäva är omstritt. Det kan finnas ett intresse bland politiker att förminska bilden av det egna handlingsutrymmet, för att avsvära sig ansvar för beslut man tar av ideologiska skäl men som väljarkåren ogillar. Förekomsten av fenomenet som sådant är emellertid allmänt erkänt. Då politiken abdikerat från viktiga beslutsområden genom EU-inträdet (som beskrevs som en rent teknisk krishantering) och genom att ge Riksbanken en egen politisk makt att styra över viktiga delar av penningpolitiken förstärks känslan hos »vanligt folk« av att politiken förlorat mycket av sin mening.
Något som är av stor betydelse för människor är förstås hur deras ekonomiska situation utvecklas i förhållande till hur den utvecklas för andra. Det är obestridligt att klyftorna växer i just den tid som präglas av framgångar för högernationalistiska partier och en utbredd leda inför det traditionella politiska spelet inom nationalstaterna. En förklaring kan som vi redan antytt vara att de klyftor som uppkommer har mindre med politiska beslut att göra än med ekonomiska trender. Under lång tid har det varit lättare att berika sig genom att ha kapital än genom arbete. Den som råkat äga en bostadsrättslägenhet har till exempel ryckt ifrån den som inte haft någon motsvarande förmögenhet. Och politikerna har inte gjort något för att motverka utvecklingen. Det förefaller inte ha haft någon större betydelse för utvecklingen mot ökade skillnader vem som innehaft regeringsmakten. Så här skriver den socialistiske nationalekonomen Johan Lönnroth med flera om saken:

Troligen bedriver socialdemokratiska regeringar och rödgröna riksdagsmajoriteter en något mer utjämnade politik än om de borgerliga hade regerat under samma tid. Men inkomstfördelningen var jämnare under regeringen Carl Bildt (M) åren 1991–1994 än under regeringen Göran Persson (S) åren 1996–2006. Och efter perioden av minskade klyftor under det nya millenniets första år ökade klyftorna åter redan före det att den borgerliga alliansen tog över regeringsmakten år 2006. Politiken spelar med andra ord mindre roll för inkomstfördelningen än den kapitalistiska marknadsekonomins utomparlamentariska krafter.*

Då förmögenhets- och arvsskatter liksom fastighetsskatt var avskaffade, hade politikerna inte mycket att sätta emot den utveckling som inträffade. Men var och en som drabbades av en relativ försämring av sin ställning undrade förstås vad som skett med politiken.
Kanske skulle politikerna kunna göra mer också inom rådande ekonomiska ramar. Det är till exempel obegripligt varför fastighetsskatten avskaffades. Här kunde man ju inte skylla på några krav från det internationella kapitalet. Ändå tror vi i huvudsak att den rådande obalansen mellan en global finansmarknad och nationellt bundna demokratier är dömd att undergräva människors förtroende för demokratin. Resultatet blir apati eller reaktionära drömmar om ett återupprättat folkhem.
Men om så är fallet borde en rimlig lösning bestå i att man också etablerar demokrati på global nivå, med möjlighet att stifta bindande lagar för aldrig så mäktiga ekonomiska intressen. I så fall skulle de ju inte kunna tvinga fram en konkurrens från nationalstaternas sida om deras gunst.
Det är den lösning vi snart går över till att diskutera. Den kan ju också motiveras, ska vi se, på ett mera direkt sätt, alltså inte bara av omsorg om de nationella demokratier som finns på vårt klot. Global demokrati är önskvärd i sin egen rätt. Och, framför allt, utan globalt styre kan vi inte hantera vissa globala problem.
Först emellertid till frågan om global upphettning och dess omedelbara konsekvenser för existerande demokratier.

Kan existerande demokratier överleva hoten från den globala upphettningen?
Den som tecknar den etablerade västerländska demokratins politiska ekonomi och historia brukar påpeka att den alltid vilat på ett fundament av utsugning. Först etablerades demokratiska styrelseskick i öppet koloniala makter, särskilt i England, och uppbars av en på kol grundad industri. Därpå följde en nykolonial ordning då oljan övertog kolets dominerande ställning och stöd till lokala diktaturer, särskilt i oljeproducerande länder, ersatte den öppna kolonialismen. Ett välsmort och väloljat välstånd uppstod i Väst, som lade grunden till det demokratiska samförståndet; priset betalades i Syd. Man skulle kunna tala om ett slags global apartheid. I de etablerade västerländska demokratierna, som vår svenska, fanns utrymme för tillväxt med basen i billig energi (olja), och politiken kunde handla om hur de växande rikedomarna skulle förvaltas och fördelas. Ett par gånger (1973 / 1978) skakade systemet i sina grundvalar, under oljekriserna på 1970-talet. Det återhämtade sig emellertid snabbt båda gångerna.
I framtiden kommer oljekranarna att stängas av, oavsett om det sker ganska omgående, till följd av politiska beslut, så att vår fortsatta existens på klotet kan räddas, eller senare, så att vi får genomleva ett utdraget slut på vår civilisation. Kommer existerande demokratier att kunna överleva i en sådan aldrig tidigare skådad miljö?
Konsekvenserna av upphettningen kommer att visa sig i form av höjda havsnivåer, förlusten av odlingsbar mark, förekomsten av omfattande migrationsvågor, växande problem med epidemiska sjukdomar. Allt detta måste vi räkna med oavsett om, och i så fall hur, det långsiktiga hotet mot klimatet hanteras.
Redan idag finns starka högernationalistiska strömningar, som vill tillsluta gränser och satsa allt på den egna nationen. Ofta är de uttalat klimatskeptiska, men det kommer en dag då denna skepsis också hos dem måste ge vika för insikt. De får då ytterligare stöd för sin hållning. Nu är ju hoten mot den egna nationen så mycket större. Vill man spekulera i dystopisk anda är det lätt att föreställa sig en utveckling enligt följande.
Inga internationella överenskommelser görs, som i tid hindrar den fortsatta upphettningen. Långsamt sker visserligen en övergång till förnybara energikällor, och oljekranarna stängs till sist av, men nu skenar redan upphettningen av vårt klot. En känsla av att allt ändå är för sent sprider sig. Allt fler hävdar att vi hamnat i ett slags livbåtssituation, då livbåtsetik är vad som måste tillämpas (förordad av samme Garrett Hardin som myntade uttrycket »allmänningens tragedi«).* Varje nation måste klara sig själv. I synnerhet finns det några nationer som av geografiska och andra skäl har en privilegierad plats på vår planet. Tanken att rädda mänskligheten på lång sikt uppkommer. Den egna nationen, eller någon del av den, ses som det sista möjliga instrumentet. Det kunde vara Sverige.
I science fiction är det vanligt att tänka sig att mänskligheten koloniserar andra planeter i vårt solsystem. Det låter långsökt och krångligt. Hur mycket rimligare är det inte att tänka sig att en begränsad skara människor kan uthärda i något hörn på vår planet. Man bygger sig ett överlevnadsfort med hermetiskt slutna gränser mot omvärlden. Det nationalistiska projektet förverkligas. Målet är att själv överleva på kort sikt och att rädda mänskligheten på lång sikt.
Kan det ske i demokratiska former? Möjligen ytligt betraktat, men det troliga är nog att en sådan stat i realiteten kommer att regeras av en vetenskaplig och ingenjörsmässig elit.
Vore ett sådant livbåtsförfarande omoraliskt? Kanske inte i en pressad situation som denna. Det är dumt att släppa in fler om det innebär att vi alla tillsammans dukar under. Bättre då att slå vakt vid det som kan räddas (den egna livbåten).
Den filosofiskt bildade skulle här kunna hänvisa till Derek Parfit, vilken i ett tankeexperiment bett oss överväga följande tre alternativ:

1. En katastrof som leder till en total utplåning av mänskligheten
2. En katastrof som leder till utplåning av 99 % av mänskligheten
3. Ingen katastrof.

Bäst är, menar Parfit, ingen katastrof alls. Vi är nog alla böjda att hålla med. Men skillnaden mellan en katastrof som utplånar 99 % av mänskligheten och ingen katastrof alls är liten jämfört med skillnaden mellan en katastrof som dödar oss alla och en som utplånar 99% av oss. Det låter i förstone helt befängt. Men tänk en gång till på saken! Blir 1 % kvar kan de säkra en fortsättning av mänskligheten under en lång framtid. Det kan handla om hundratusentals år av fortsatt (återupprättad) mänsklig civilisation. Så skulle den som försvarade slutna gränser och självtillräcklighet i ett lyckligt lottat hörn på vår jord kunna resonera i en situation då klimatet löper amok.

Detta är emellertid ett katastrofscenario. Borde inte någon lösning på problemet med upphettningen stå att finna? Borde inte någon demokratisk lösning stå att finna? Här ställs vi inför ännu en omdiskuterad och aktuell fråga.

Demokrati och framtida generationer
Det finns en kritik mot demokratin som går ut på att den skulle vara oförmögen, eller sämre rustad än alternativa mer despotiska styrelseskick, att hantera långsiktiga beslut. I synnerhet skulle den ha problem med frågor där kortsiktiga intressen måste vägas mot framtida intressen och där den nu levande generationen förutsätts göra uppoffringar för framtida generationers skull. Den globala upphettningen ger det bästa exemplet på detta. Mot ekonomernas tal om att vi har rätt att »diskontera« framtida kostnader för att hantera de problem uppvärmningen genererar – det är särskilt ekonomipristagaren till Nobels minne, William D. Nordhaus, som drivit den tanken in absurdum – är det rimligt, anser vi, att hävda att vi i så fall bör tillämpa en negativ diskonteringsränta. Visst kan den globala upphettningen betraktas som vad ekonomerna kallar en »negativ externalitet«, det vill säga en kostnad som faller på andra än dem som varit inblandade i själva transaktionen och vilkas intressen ej beaktas. Men hur ska kostnaderna för denna fördelas? Allt talar för att framtida generationer, till följd av uppvärmningen vi orsakat, kommer att ha svårare än vi att hantera problemen. Då det rör sig om ett existentiellt hot kan det ju till och med vara så att det inte finns någon framtida generation, som kan lösa de problem vi vållat.
Kan demokratin hantera sådana problem? Kan demokratiskt beslutsfattande komma att beakta framtida generationers behov? Alternativet skulle då vara upplyst despoti. Skulle en sådan fungera bättre?
Innan jämförelsen görs är det kanske rimligt att ställa frågan i absolut form:

Kan demokratin hantera framtida generationers problem?
Kan despotin hantera framtida generationers problem?

Detta påminner om de frågor som Sven Lindqvist en gång ställde:

Är social och ekonomisk frigörelse möjlig utan våld?
Är social och ekonomisk frigörelse möjlig med våld?*

Lindqvist svarade nej på båda frågorna, vilket väckte beklämning. Det är ju inte uteslutet att vi måste svara på samma sätt när det gäller demokratins och despotins förmåga att hantera framtida generationers intressen. Vi ska kort resonera om saken.
Här är några överväganden, som har sagts tala mot att det med demokratiska medel skulle vara möjligt att hantera sådana problem i allmänhet och frågan om global upphettning i synnerhet.
För det första brukar det hävdas att då man ska hantera en fråga som den om global upphettning måste man se till så att de som lever nu får hålla tillbaka sina materiella anspråk till förmån för framtida generationer. Det finns ingen beredskap, har det sagts, hos nu levande att göra uppoffringar på denna grund. Man ser det inte som sitt ansvar att göra det, man misstror möjligheten att genom uppoffringar nu göra nytta för dem som kommer efter oss, och så vidare. Demokratiskt beslutsfattande kännetecknas av kortsiktighet, eller »short-termism«, som det kallats av Macello Di Paola och Dale Jamieson (i en uppsats vi ska återvända till).
Till detta har lagts observationen att även om unga människor kan utveckla den sorts inlevelse i kommande generationers väl och ve som behövs, så är det svårare för medelålders och äldre människor att göra det. Men i en demokrati är medelålders och äldre i majoritet (de allra yngsta har ju inte ens rösträtt).
David Runciman, som mest energiskt framfört argumentet att demokratin inte kan hantera den globala upphettningen, har noterat:

Nyligen utförda opinionsundersökningar i Storbritannien antyder att för nästan hälften av röstande i åldersgruppen 18 till 24 år, så utgör den globala uppvärmningen den mest brännande frågan i vår tid. Mindre än 20 procent av väljare över 65 års ålder gör samma bedömning. I USA är det bara 10 procent av personer åldersspannet 18 till 29 år som uppfattar klimatförändring som ett problem utan särskilt allvar. Det ska jämföras med att 40 procent av väljare över 65 gör den bedömningen.*

Förklaringen till skillnaden i inställning mellan olika åldrar har sagts bero på att ju längre man lever, desto mer investerar man i sina liv, sina vanor och sina prylar. Ju längre den processen går, desto mer obenägen blir man att bryta upp från invanda mönster. Då är det lättare att bryta upp för de som ännu inte alls har etablerat något mönster i sin livshållning.
Till sist har vi förhållandet i många stater som tillämpar något slags demokratiskt beslutsfattande, att de byggt in olika bromsmekanismer mot alltför tvära politiska kast. Inte sällan har särskilda individer vetorätt, åtminstone temporärt, mot drastiska beslut. Samtidigt är det drastiska beslut som behövs för att rädda jorden undan upphettning. Också detta har poängterats av ovan omtalade Macello Di Paola och Dale Jamieson.** Dock ska noteras att vi inte i vårt försvar för det proportionella demokratiska styrelseskicket har försvarat några sådana inskränkningar av demokratin.
Hur ska vi värdera dessa invändningar? Vi måste medge att det ligger mycket i var och en av dem. Vad de visar är att det är svårt också med demokratiska metoder att hantera en fråga som den om den globala upphettningen. Men vilka är alternativen? En global despoti som bevaras för evigt? Vi tror inte på det alternativet. En despot är i lika grad som en demokrat i behov av folkligt stöd för sina åtgärder, åtminstone på sikt. Men det innebär att de problem som vidlåder det demokratiska beslutsfattandet också kommer att drabba despotin. Och despotin plågas av problem som demokratin undslipper. Det finns alltid en risk att despoten gör sig otillgänglig för obehagliga fakta, stryper viktiga diskussioner, alstrar en kultur där ja-sägare får överhanden och där till sist illa grundade beslut blir resultatet. Detta även om avsikterna hos despoten initialt skulle ha varit de bästa, vilket vi inte har någon anledning alls att anta. Då despoten fått grå hår på sin hjässa och förlorat den känslomässiga och intellektuella kontakten med sin ungdoms empati och radikalism är risken för missgrepp uppenbar. Despoti kan kanske hantera akut uppkomna problem men är ingen lösning på lång sikt.
Vad blir då vår slutsats? Vi hyser en försiktig (men illa motiverad, det medger vi) optimism om att både demokratier och icke-demokratiska system i vissa lägen kan hantera framtida generationers behov, också då det är nödvändigt för den nuvarande generationen att göra betydande offer för framtida generationers skull. Då demokratin är ett i andra avseenden överlägset styrelseskick ställer vi vårt långsiktiga hopp till den snarare än till den upplysta despotin. Men hur ska det gå på kort sikt? Vi är nu framme vid pudelns kärna, frågan om det globala beslutsfattandet.

Global demokrati kan lösa existentiella globala problem
Vissa problem är globala till sin natur, de påverkar oss (nästan) alla, var vi än befinner oss på jordklotet. En del av dessa problem är existentiella till sin natur. Löser vi dem inte dukar vi kollektivt under. Mänskligheten, eller åtminstone den mänskliga civilisationen, får ett slut. Några är existentiella till sin natur och globala i sina verkningar men ändå sådana att det går att hantera dem lokalt och nationellt. Dit hör aggressiva pandemier. En möjlig (om än inte så realistisk) lösning på de problem de ger upphov är att varje drabbat område, varje drabbad nation, sluter sina gränser och bekämpar smittspridningen. Andra är emellertid så beskaffade att de endast kan lösas på global nivå. Det är dessa som står i centrum för vårt intresse i det här kapitlet.
Också existentiella globala hot kan ibland vara möjliga att lösa genom förhandlingar mellan oberoende nationalstater. Ett bra exempel på detta är hotet mot ozonskiktet i stratosfären. Det kostade inte särskilt mycket för varje nation att förbjuda bruket av freon i kylskåp och frågan var raskt (näst intill) ur världen. Andra globala problem är sådana att de inte kan lösas genom förhandlingar mellan oberoende nationalstater. Dessa globala problem ställer varje nationalstat inför vad som kallats, och vad vi kallat, »allmänningens tragedi«, som vi diskuterade i första kapitlet. Alla utnyttjar en kollektiv nyttighet som är fritt tillgänglig för alla, men ingen har enskilt något skäl att bidra till att den upprätthålls. Det kostar på att bära sin del av den kollektiva bördan och man får så att säga inget för att man bidrar.
Dessa globala problem som ställer oss inför allmänningens tragedi står i centrum för vårt intresse i vår avslutande diskussion om demokratins framtid på vårt klot. Några problem av den här arten är inte omedelbart existentiella till sin natur. Vi tror det är omöjligt att bryta det system vi diskuterade i föregående kapitel utan globala tvingande åtgärder. Vi syftar på att mäktiga ekonomiska intressen tvingar nationalstater att konkurrera om deras gunst med gynnsam skatte- och miljölagstiftning. Det är sorgligt att leva i en värld som fungerar på det här viset, men inte omöjligt, åtminstone inte på kort sikt. Ändå vore det av värde om någon global lagstiftande instans kunde inskrida mot dessa ekonomiska intressen och förhindra den pågående utpressningen mot nationalstaterna. Också stora företag skulle, om inte vinna på systemet, så inte heller förlora. Det skulle ju bara innebära att de fick fortsätta att konkurrera med varandra på lite annorlunda villkor.
Andra globala problem som ställer oss inför allmänningens tragedi är emellertid existentiella till sin natur. Det gäller frågan om krig och fred och hotet om kollektiv undergång i en kärnvapenkatastrof. Varje stat som har kärnvapen vägrar att ge upp dessa. De förlitar sig på ömsesidig avskräckning. Genom att hota med att totalt ödelägga motparten, och i insikt om att motparten i så fall ödelägger en själv, förlitar sig båda parter vid en konfrontation på att vapnen inte kommer till användning. Kommer de till användning i ett storskaligt krig innebär det ju ett slut på mänskligheten som sådan.
Denna avskräckningens logik, som brukar betecknas med akronymen MAD (Mutually Assured Destruction) har fungerat hittills. Men vid flera tillfällen har det totala kriget varit nära. Vi har noterat tidigare att vi just då detta skrivs tvingas förlita oss på Trumps och Putins goda omdöme om vi vill slippa det totala kärnvapenkriget. Kanske äger de det mått av gott omdöme som erfordras för att vi inte omgående ska förintas. Det finns emellertid konstant en liten risk för att det totala kärnvapenkriget ska bryta ut, om inte annat så till följd av någon olyckshändelse eller av misstag. Rent statistiskt kan man därmed förvänta sig att det en dag bryter ut. Endast en total kärnvapenavrustning kan skydda oss från denna sannolika och i det långa loppet säkra undergång. Men det är svårt att se att de stora kärnvapenmakterna genom förhandlingar skulle kunna fås att ge upp vapnen. Var och en vill att de andra gör sig av med sina, medan man för egen del behåller de egna.
Hotet om kollektiv undergång i ett förödande kärnvapenkrig är ständigt med oss. Ett nytt hot som kommit att framtona på ett mera akut sätt är den pågående globala upphettningen. I vår diskussion kring den utgår vi ifrån vad klimatvetenskapen näst intill unisont hävdar. Det brådskar. De närmaste tio åren är avgörande. Utsläppen av växthusgaser måste halveras under de närmaste tio åren och omgående stoppas de närmaste trettio åren. Om så inte sker är det möjligt att irreversibla processer driver upp tempot i klimatförändringen på ett sätt som gör att varje vidare aktion från vår sida är fåfäng. Det är i så fall för sent på jorden. Så här skriver Johan Rockström och andra klimatforskare om saken:

Vi undersöker riskerna för att självförstärkande återkopplande mekanismer kan komma att knuffa klotet mot en tröskel som är sådan, att träder vi över den, är det inte längre möjligt att stabilisera klimatet så att temperaturhöjningen blir kontrollerbar. Vi kommer då att erfara hur temperaturen kontinuerligt ökar fram mot vad som kan kallas ›hothouse earth‹, och denna ökning kommer att ske även om mänskliga utsläpp skulle reduceras. En passage av en sådan tröskel skulle innebära mycket högre global genomsnittlig temperatur än vad som förekommit på 1,2 miljoner år och havsnivåerna skulle vara högre än någonsin under holocen.*

Vi tror alltså att den globala upphettningen ställer oss inför allmänningens tragedi. Varje individ på vår planet, och varje stat (kollektivt) ger sitt bidrag till de utsläpp som driver på upphettningen. Ett klimat man kan överleva i är fritt tillgängligt för alla. Det är inget man behöver betala för. Gör man ändå ansträngningar för att individuellt eller på nationell nivå bära de kostnader, som om de bars lika av alla skulle rädda klimatet, är man en »loser«. Man har för egen del inget att vinna på ett sådant beteende då de egna utsläppens inverkan på klimatet i stort är försumbara. Personligen vill man att andra, inte man själv, ska ändra livsstil. Det uppdrag varje nationalstats befolkning ger sina politiker i förhandlingar är att göra så små eftergifter som möjligt för egen del (och försöka få de andra att i stället bära bördorna). Också då ambitiösa avtal ingås finns starka incitament att individuellt smita från notan. Det finns en konstant rädsla för att man ska bli den ende som håller ett ingånget löfte. Och det är inte lätt att se hur kostnaderna för problemets lösning bäst ska fördelas mellan de olika parterna.
Också inom nationalstater uppstår motsvarande problem. Här får de emellertid en lösning genom lagstiftning och polisiära åtgärder, då människor inte lyder och gör vad lagstiftarna bedömt vara i allas intresse. Med hot om straff förmår man individer att av egoistiska skäl handla i enlighet med det kollektiva intresset. På global nivå finns varken lagstiftning eller polis. Det är vad vi tror behövs om vi ska rädda vårt klimat och därmed mänskligheten och den civilisation vi tillsammans bär upp.
Om vi har rätt i vår förmodan att den globala upphettningen (liksom kärnvapenhotet) ställer oss inför allmänningens tragedi kommer problemet inte att lösas genom förhandlingar mellan oberoende nationalstater. Men har vi rätt? Har det inte i vissa fall visat sig möjligt för mänskligheten att bemästra det beslutsproblem vi nu skisserat?
Beslutsproblemet är en realitet, men det uppkommer bara under visa omständigheter. En viktig sådan är att parterna involverade i det beter sig egoistiskt. Måste det alltid vara så? Har inte nobelpristagaren i ekonomi Elinor Ostrom visat att det finns exempel då människor lyckas krångla sig ur det kollektiva beslutsproblemet?
Vi medger att det finns sådana exempel. Det gick alltså för världens stater att göra sig av med freonet. Men då kostnaderna för parterna, om de vill handla med sikte på det gemensammas bästa snarare än det egna, är höga, och det saknas informella maktinstrument för att framtvinga efterlevnad av ingångna avtal eller uppkomna normer och regelbundenheter i beteendet, är utsikterna mörka. Notera hur svår uppgiften är: det gäller att få varje nationalstat, demokrati eller despoti, att för det allmännas bästa handla i strid med egenintresset!
Ostrom brukar själv ange en rad betingelser som ska vara uppfyllda för att man ska undslippa en tragisk utgång av det dilemma man står inför. Det ska finnas väl definierade gränser för problemets lokalisering (det ska vara lokalt), det ska råda proportionalitet mellan de kostnader parterna individuellt tvingas bära och den vinst de kollektivt gör, det ska finnas arrangemang för kollektivt beslutsfattande, övervakning av efterlevnad ska vara möjlig, det ska finnas tillgång till gradvist varierande sanktioner, konflikter ska kunna lösas rättvist och snabbt, en lokal autonomi ska existera och det ska finnas tillgång till överordnade auktoriteter som reglerar verksamheten (polycentriskt styre).*
Tar man alla dessa stränga villkor i betraktande inser man nog att även om det går att informellt reglera fisket i en snävt avgränsad region, mellan ett antal fiskare som nyttjar regionen, är det svårt att se hur globala frågor ska kunna hanteras på samma sätt. Förhandlingar mellan oberoende stater måste ske på en global nivå, där kostnaderna för att handla altruistiskt är gigantiska, inget väl definierat område där problemen uppstår kan iakttas och där det är en fråga fylld med svåra konflikter ifråga om hur bördorna för lösningen av problemet ska fördelas.
Så här långt talar alltså mycket för att vi har rätt. De senaste (då vi skriver detta) klimatmötena i Paris, Köpenhamn och Katowice har inneburit en hel del löften om åtgärder, men dessa är dels otillräckliga, och de har dels inte infriats. Så sent som 2018 ökade de globala utsläppen av växthusgaser. Även i Sverige skedde detta. Isabella Lövin fick i en nyhetssändning frågan om det inte var ett nederlag att utsläppen ökade. Hon svarade: »Jo, de måste minska snabbare«. Inte ens hon kunde ta till sig fakta. De ökar! Eller, bör vi kanske tillägga, då statistiken är insamlad också för 2019, då utsläppen stabiliserades på en orimligt hög nivå.
På korrekturstadiet av denna bok kan vi konstatera att utsläppen (tillfälligt) till följd av coronapandemin har minskat. Men också om detta tas i beaktande är det troligt att 90 % av utsläppen kommer att fortsätta också under 2020. Det är också troligt att de kommer att accelerera, då världen försöker kravla sig ur den recession man på grund av den aktuella pandemins verkningar hamnat i.
Och det viktiga är inte utsläppen som sådana utan koncentrationen av växthusgaser i atmosfären. Den ökar och kommer att öka under lång tid även om vi marginellt skulle kunna minska utsläppen. Läget är i sanning prekärt.
Några har, ställda inför problemet, valt att vända sig inåt, mot det lokala, snarare än det nationella och övernationella. De ser lösningen i en blomstrande lokal demokrati. Naomi Klein skriver emellertid klargörande om svårigheterna i det angreppssättet:

Förmågan att försvara det egna samhällets vattenreserver från åverkan framstår för många människor som själva kärnan i självbestämmandet. Vilken är poängen med demokratin om den inte ger upphov till en förmåga att kollektivt fatta effektiva beslut om att försvara något som är en livsnödvändighet? … Och ändå har den mest chockerande upplevelsen för gräsrotsrörelser mot rovdrift varit att de flesta samhällen tycks sakna denna förmåga. Yttre krafter, vilka arbetar tätt samman med transnationella företag, placerar hälsobördor och risker på lokalbefolkningen också om det innebär att man kör över lokal lagstiftning.*

Vi delar som framgått Kleins intresse av att deltagande, lokal demokrati utvecklas, men ser inte heller vi det som lösningen på globala problem. Det bör noteras att om vår förmodan att problemet inte kan lösas genom överenskommelser mellan oberoende nationalstater, i ett anarkistiskt globalt system, är felaktig, så kommer vi snart att veta att så är fallet. Om vi har fel skulle det innebära att nationer och globala aktörer som Kina, Indien, Ryssland, USA, Brasilien, Saudiarabien, EU med flera ganska omgående kom överens om drastiska nedskärningar av utsläppen, om förbud mot vidare utvinning av olja och kol, och att utsläppskurvan dök tvärt. Producenterna av fossila bränslen skulle ganska omgående hamna på ekonomiskt undantag. Krediterna till prospektering och utvinning av olja, kol och gas skulle strypas. Vi skulle raskt vara på väg mot en halvering av jordens utsläpp under de närmaste tio åren och en eliminering av dem under de närmaste trettio åren. Vi tror inte att detta kommer att ske men skulle önska att vi hade fel i vår förmodan.

Vad behövs för en lösning av klimatproblemet?
Om klimatproblemet inte kan lösas genom förhandlingar mellan oberoende nationalstater, hur kan då det lösas? Det är lätt att abstrakt skissera en lösning som borde fungera. Vad som erfordras är att den globala anarkin bryts och ersätts med någon form av världsregering, med våldsmonopol och med förmåga att peka med hela handen. En sådan världsregering skulle ha två huvuduppgifter.
Den mest akuta uppgiften är att hantera de problem vi redan kollektivt givit upphov till. Också om utsläppen ganska snart kan tvingas ned så får vi räkna med omfattande konsekvenser av vad vi redan ställt till med för klimatet på vårt klot. Haven kommer att höjas, stora och tätt befolkade landmassor kommer att läggas under vatten, nu brukningsbara områden kommer att bli heta, torra och sterila. Omfattande flyktingströmmar kommer att sättas i rörelse. Vem ska ta hand om alla som är på flykt? Vem ska betala för kalaset? Hur kan kostnaderna fördelas på ett rättvist sätt? Det blir en uppgift för världsregeringen att avgöra dessa frågor.
Nästa fråga, av ännu större dignitet och svårighetsgrad, är förstås hur man ska få ett slut på fortsatta utsläpp och om möjligt en utveckling mot lägre halter av växthusgaser i atmosfären. All olja, allt kol, all gas måste bli kvar i jorden. Skövlingen av stora skogar måste ersättas av nyplantering. Och samtidigt ska en växande befolkning födas. Tvingande globala bestämmelser kommer att erfordras och tunga sanktioner måste kunna riktas mot den som försöker smita från den gemensamma notan.
Vi måste tillstå att tanken svindlar när saken beskrivs i klarspråk på det vis vi nu gör. Hur i hela friden ska en sådan världsregering kunna bildas? Och finns här någon plats över huvud taget för demokrati?

Global demokrati
Båda författarna till den här boken har argumenterat för att den globala anarkin bör brytas och en global demokrati upprättas.* Den världsregering vi tror är nödvändig för att hantera existentiella globala problem som det med kärnvapenhotet och den globala upphettningen har vi tänkt oss ska utses på demokratisk väg. Också här är det lätt att abstrakt beskriva vad det skulle innebära.
Vi tänker oss ett politiskt system likt det svenska men »uppskalat« till global nivå. Världens folk utser i allmänna val ett världsparlament genom vilket samma folk kan stifta lagar. En förutsättning är förstås att det finns globala partier som konkurrerar om väljarnas gunst med olika förslag till lösningar på de globala problemen. Detta parlament utser världsregeringen. Just ett sådant, »grått«, indirekt och proportionellt representativt system, passar nog bäst också på global nivå. Tanken att en enskild individ, en president, som företräder hela världens befolkning, kan säkert framstå som skrämmande för de flesta. Och proportionella val garanterar som vi sett också att minoriteter kan göra sin röst hörd. Detta är nog särskilt viktigt på global nivå.
Vi har också förmodat att en sådan global demokrati skulle kunna rädda den nationella demokratin, där den existerar. Demokratiska nationalstater och regioner (som EU) skulle inom ramen för ett sådant system få ungefär samma funktion som kommuner och landsting har inom den svenska nationalstaten och inom den Europeiska unionen. De skulle få ge upp sin suveränitet men ha rätt att fatta demokratiska beslut inom de ramar som överordnade politiska organ drar upp. Lägger vi till detta olika förslag vi framställt om fördjupning av demokratin inom varje nation, på arbetsplatser och i grannskap, skulle man kunna tycka att utsikterna för demokratin är goda. I det lilla tränas världsmedborgarna att tänka politiskt och utveckla en genomtänkt ideologisk hållning till de globala problemen.

Hur skulle global demokrati upprättas?
Också ifråga om hur den globala demokratin skulle kunna upprättas har vi två författare till denna bok tänkt i likartade banor. Det gäller att omgående försöka få till stånd en parlamentarisk församling inom FN:s ram (som ett tillägg till säkerhetsråd och nationalförsamling). Detta världsparlament bör väljas i proportionella och rättvisa demokratiska val av världens folk. Det är inte självklart att valkretsarna ska utgöras av existerande nationalstater. Länder som inte vill tillåta att sådana val arrangeras inom sitt territorium får finna sig i att motsvarande platser inom den globala nationella församlingen tillfälligtvis står vakanta. En sådan skam för dessa icke-demokratiska nationer!
Parallellt med att denna parlamentariska församling etableras förs en politik för succesiv avrustning. Länder som känner att de har hyggligt säkra gränser ger upp sin egen militära styrka. I dess ställe erbjuder man FN:s säkerhetsråd ett begränsat bidrag till en särskild militärmakt inom FN:s ram (som det ursprungligen var tänkt då FN bildades). Denna globala militära makt har till uppgift att upprätthålla en global säkerhet.
Så snart ett någorlunda omfattande globalt parlament finns på plats förväntar vi oss att detta ska visa prov på hunger efter mer demokrati. Detta i analogi med hur olika församlingar historiskt sett givit upphov till demokratiska parlament. I förlängningen av processen tänker vi oss att det globala parlamentet kommer att kunna ersätta nationalförsamlingen i FN. Och det kommer att kunna utse en regering som ersätter säkerhetsrådet.
En förutsättning är att processen med successiv avrustning nu nått sin fullbordan. Nation efter nation har kommit fram till insikten att den egna krigsmakten är en börda för det egna landets ekonomi och inte längre, då FN självt är starkt och väl rustat, till någon nytta ens för snävt nationella intressen.
Vi har ibland hänvisat till vår kollega Robert Goodin, som drivit tesen att en utveckling som den vi beskrivit inte bara är önskvärd, utan nödvändig. Demokrati har en inneboende tendens att expandera, har han hävdat. Då en elit måste lösa ett eller annat problem, som kräver uppoffringar från många, ligger det nära till hans att inkludera alla som ska bära bördorna i ett demokratiskt beslutsfattande. Behöver eliten till exempel kanonmat i form av värnpliktiga soldater kan det vara en lösning att ge samma individer rösträtt i utbyte. Men väl på plats är det svårt (om än inte omöjligt) att avskaffa demokratin. Han har också försökt visa att där demokratin avvecklats genom kupper har den tenderat att återkomma, och att i så fall återkomma snabbt.*
Allt detta kan låta uppmuntrande. Goodin gör dock ett påpekande som har en i sammanhanget avkylande inverkan. Han gissar att det kommer att dröja hundratals år innan den process vi har skissat kommer att bli verklighet.
Vi är benägna att tro att han har rätt, både i sin optimism och i sin pessimism. Men har vi tid att vänta hundratals år på lösningen av de globala existentiella problemen?
Knappast. Redan kärnvapenhotet är av den karaktären att man kan förvänta fullskaligt kärnvapenkrig inom de närmaste århundrandena, om vi fortsatt förlitar oss på terrorbalans. Risken för krig genom misstag eller olyckshändelse är ändå inte försumbara. Och beträffande den globala upphettningen har vi ju konstaterat att vi måste bryta den negativa utvecklingen redan inom något tiotal år. Vi måste medge att vi inte vet riktigt hur vi ska handskas med den verklighet vi just tror oss ha korrekt beskrivit. Men kanske finns ändå ett hopp.

Global despoti
En invändning vi ofta mött, då vi argumenterat för global demokrati, har varit följande. Det är orealistiskt att tänka sig att man kan etablera global demokrati i ett slag. Först måste ett »demos« etableras, en politisk enhet inom vilken det blir möjligt att fatta demokratiska beslut. Tänk på hur det gått till i mänsklighetens historia. Varje existerande demokratisk nationalstat har en gång varit en despoti, upprättad genom militär övermakt. Ta Sverige. Det gick nära 500 år från det att Gustav Vasa (1523) gjorde sitt intåg i Stockholm och etablerade den svenska nationen till dess att samma nation började tillämpa allmän och lika rösträtt (först i andrakammarvalet 1921 fick kvinnor delta). Och då återstod fortfarande inskränkningar för till exempel de som för sin försörjning mottog samhällets understöd liksom straffångar. Ska den globala demokratin komma till stånd på det sättet betackar vi oss. Då lever vi hellre (och dukar kanske hellre under) än genomgår ett sådant stålbad.
En författare som framhävt denna sida av demokratins uppkomst, först genom etablering av självständiga nationalstater, gärna hyggligt etniskt »rena«, vilka sent omsider kunnat demokratiseras, är Sheri Berman, med sin mäktiga och lärorika översikt, Democracy and Dictatorship in Europe. From the Ancien Régime to the Present Day (Oxford University Press, 2019).
Vår skiss ovan med demokratisering av FN och successiv avrustning har varit avsedd att bemöta den invändningen. Men vi har då medgett att det kommer att gå lång tid innan vi får vår önskade globala demokrati. Kanske inte 500 år, men åtminstone något århundrade. Som argument för att det kan gå så fort kunde man åberopa förhållandet att hela världen idag i en mening är mindre än Sverige på 1500-talet. Folkupplysningen är bättre, snart är hela världens befolkning litterat, kommunikationerna är överlägsna den tidens och vi står snart alla i kontakt med varandra på klotet via våra smartphones. Men 100 år? Vi har ju hävdat att tiden är knapp. Det handlar om årtionden, inte om århundranden, om vi ska undvika och kollektivt koka oss till döds.
Kanske måste hoppet ändå, omedelbart, stå till någon form av global despoti, som ett första steg på vägen till den globala demokratin? Det menar åtminstone en av författarna till denna bok, Torbjörn Tännsjö.* (Uppfattningen delas emellertid inte av den andre författaren till denna bok, Folke Tersman.)
Detta är inte platsen att resonera kring hur en sådan skulle kunna uppstå. Men kanske måste vi, om vi önskar överleva, sätta vårt hopp till en sådan. Man kunde kanske tänka sig att i en situation då drastiska försämringar av klimatet inträffar något existerande globalt, icke-demokratiskt politiskt organ, till exempel FN:s säkerhetsråd, tar kommandot. Vi tänker på sådant som ett plötsligt sammanbrott av isarna på västra Antarktis vilket ger upphov till en global tsunami, en hastig höjning av havsnivåerna med många meter.
Men vad vet vi? Inte mer än någon annan. Vårt hopp står ändå ytterst till en globalt demokratisk lösning på mänsklighetens globala problem. Vi hoppas på en sådan lösning även om situationen, just nu, mitt i en världsomspännande pandemi, kan te sig dyster. Den ter sig särskilt dyster för oss som förordar globala lösningar. Världen är just nu mer fragmentiserad än någonsin i modern tid, nationalismen växer och misstron mot globala initiativ ökar i pandemins spår. Utan att mänskligheten återvänder till ett mer globalt synsätt är den emellertid förlorad. Vi sätter vår tilltro till ett sådant skifte i perspektiv. Kanske kan ett nödvändigt globalt hanterande av frågan om vaccin mot Covid-19, som vi skrev om i det inledande kapitlet, leda oss på rätt spår?

Framtiden
Det vore en överdrift att säga att framtiden för mänskligheten – eller för demokratin – är ljus. Ändå är vår utgångspunkt att mänskligheten bör överleva (ett tema vi inte tar upp här, vi tar bara den saken för given) och vårt hopp står på lång sikt till etablerandet av en global demokrati. Vi tänker oss ett världsparlament som stiftar lagar i frågor som bara kan hanteras på global nivå, men som i övrigt tillämpar subsidiaritetsprincipen. I så fall blir det gott om utrymme också för demokrati på regional (till exempel EU) och nationell nivå. Nu behöver inte heller nationalstaterna konkurrera om mäktiga ekonomiska intressens gunst. Spelplanen dem emellan har utjämnats genom lagar stiftade av det globala parlamentet. Till detta kommer möjligheten att utveckla demokrati i direkta former i det lilla, på arbetsplatser och i bostadsområden.
En konsekvens av vår tanke som är värd att notera är denna. Den globala styrelsen äger enligt det system vi förordar suveränitet. Det är på den högsta nivån det avgörs var olika beslut ska fattas: globalt, nationellt, regionalt, lokalt, och så vidare. Det innebär att styre på alla lägre nivåer, också då det utövas med stöd av demokratiska beslutsmetoder, är begränsat till de frågor som har delegerats ovanifrån. Så är det ju redan i till exempel kommunala församlingar i vårt land. Det system vi förordar går alltså längre då det inte bara tar ifrån kommuner och regioner suveräniteten men också gör detta med nationerna.

Slutsats
Vår genomgång av demokratins problem är nu avklarad. Vi har gjort vårt bästa för att besvara de frågor vi formulerat. Nu saknas bara ett slutackord. Hur ska det klinga? Vi är medvetna om att både det inledande och avslutande kapitlen har bjudit på tung läsning – de har också varit svåra att skriva. Problem har radats upp och det är inte lätt att se hur de ska lösas, eller om de ens har någon lösning. Vi väljer därför att konkludera med en hypotetisk förhoppning. Slutackordet vi slår an klingar varken i dur eller i moll (den i harmonilära bevandrade kan tänka det som ett dimackord, stavat med ett »m«).
Om – och detta är inget litet OM – mänskligheten på något vis lyckas avvärja de avgörande existentiella hoten, vilka omedelbart reses av den globala upphettningen och åtminstone på medellång sikt av ett nukleärt harmageddon utlöst av någon olycka eller något misstag från militärens sida, så ser framtiden ändå ljus ut. Den ser ljus ut för demokratin och den ser därför också ljus ut för mänskligheten. Om politikens institutioner arrangeras ungefär som vi förordat finns hopp. Då kan demokratin på sikt rädda mänskligheten.
Med en global demokratisk ordning som sträcker sig från det globala till det lokala, kan mänsklighetens ödesfrågor hanteras på ett sätt som är långsiktigt och hållbart. En sådan ordning ger plats för demokratiskt beslutsfattande, inte bara på den globala nivån, utan på många längre nivåer såsom världsdelar, nationer, regioner, kommuner och arbetsplatser (där beslutsformerna kan vara direkta). De högre nivåerna upprätthåller och sörjer för de lägre nivåernas relativa autonomi. I så fall kan J. S. Mills föreställning om demokratin som ett veritabelt pedagogiskt projekt bli verklighet. I det lilla engagerar vi oss direkt. På nationell, regional och global nivå tar vi det lite lugnare och lämnar själva beslutfattandet till politiska experter, vilka dock är representativa för hur vi tänker. Genom vår vana vid politiskt tänkande i det lilla är vi, om inte förmögna att granska alla deras beslut i detalj, så ändå kapabla att bedöma färdriktningen. Vi kan välja att lägga våra röster i kommunalval, i landstingsval, i EU-val och på global nivå utifrån ett ställningstagande till existerande partiers politiska ideologier. Genom dessa institutioner styr vi oss själva.
Grunden läggs på så vis till en ny identitet som ansvarstagande och solidariska världsmedborgare, beredda att göra nödvändiga uppoffringar för det gemensamma bästa och redo att leva ett gott liv under en förståndig politisk regim. Gör vi misstag, och det kommer vi att göra, kan vi inte skylla dessa på någon annan. Denna regim kan vi med rätta betrakta som vår egen. Kollektivt formar vi i demokratisk ordning och genom existerande politiska institutioner vårt gemensamma globala öde.

 

Utdrag från boken ”Folk och vilja” av Folke Tersman och Torbjörn Tännsjö

Böcker