Fritanke Fritanke
Kundvagn (0)
Till Kassan
Din kundvagn är tom
Meny

Primo Levis eget periodiska system

Av Carole Angier.

I boken Periodiska systemet berättas en rad kemiska historier, bland annat om ett grundämne som ledde till seger i Auschwitz.

Det är svårt att kategorisera boken Periodiska systemet (1975) av den italienske kemisten och författaren Primo Levi (1919–87). Den inleds med en berättelse om hans förfäder och rör sig sedan genom hans ungdomsår fram till tiden i Auschwitz och hans liv efteråt. Så är det en självbiografi? Jo, men en ganska konstig sådan: han ägnar tre kapitel åt sina universitetsår och ytterligare tre åt ett enda år då han försökte driva ett företag tillsammans med en vän, men bara två kapitel åt fabriken där han tillbringade hela sitt övriga arbetsliv och inget kapitel alls åt sin familj.

Själv kallade han boken »en samling kemihistorier». Det var på pricken, precis som han själv alltid var som person. Periodiska systemet är en samling berättelser som utforskar kemi mer än kemisten och, genom kemi, livet självt. Vilket tar oss tillbaka till honom, för det är hans syn på livet som vi finner här, liksom i hans än mer berömda bok Är detta en människa? (1947): det vill säga en ensam, isolerad, rationell och moralisk persons kamp för att förstå och erövra en värld av trögt motstånd mot förnuft och moral. I Är detta en människa? kommer motståndet från nazismen; i Periodiska systemet kommer det från materia. Men det är samma kamp, och Levi berättar om den på samma sätt: genom att placera sig själv så långt som möjligt ifrån historien. Han redogör bara för det som är relevant för striden och för det som han inte kan undvika att avslöja: att han är en undebar observatör och författare och en oerhört intelligent, humoristisk och rörande person.

Den första ledtråden till den här självbiografins främmande natur kommer från dess titel och från kapitelrubrikerna, som är namnen på tjugoen grundämnen i det periodiska systemet. Hur kopplas då grundämnena till berättelserna?

Svaret är underbart Leviskt: historierna handlar visserligen om vetenskap, men i själva verket är de litterära. Nästan alla beskriver kemisten Primo Levis äventyr – som skolpojke och student, som jude som arbetar olagligt i det fascistiska Italien, som fånge i Auschwitz, en överlevare som bedriver handel – när han upplever faror och drar lärdomar av sina möten med väte, kalium, nickel, krom och de andra grundämnena. Men inte riktigt alla. Som Levi själv sa, även om Periodiska systemet började med kemiska äventyr, »växte boken till någonting mer». En tredjedel av historierna har inget att göra med strider i labbet, och i de fallen blir grundämnenas relation till berättelserna mer subtil.

I kapitlen »Argon» och »Järn» utgör grundämnena avbildningar av deras egenskaper: Levis judiska förfäder blandade sig lika lite med den katolska befolkningen i Italien som ädelgaser reagerar med andra grundämnen; Sandro Delmastro, den gode vännen i Levis ungdom som dog som partisan, var lika stark och tystlåten som järn. »Guld», som handlar om Levis veckor i fängelse innan han deporterades, symboliserar värdet av frihet och livet självt, som nu han såg ut att förlora. »Bly», »Kvicksilver» och »Titan» är fantasier om frihet; och »Kol», den stora slutberättelsen – men den första som han skrev, kanske så tidigt som under skolåren – är ett mästerverk av fantasi, där en kolatom binder till livet och sedan släpper taget, om och om igen ett nästan oändligt antal gånger, tills atomen till slut hamnar i Levis egen hjärna och får honom att sätta den sista punkten i boken.

Även de historier som är kemiska äventyr utforskar olika teman och människor. »Tenn» handlar om en vän och (återigen) frihet; »Zink» och »Fosfor» om att bli stämplad som annorlunda och underlägsen, och även om flickor; »Kalium» om stora konsekvenser av små skillnader, och också om en man, Nicolò Dallaporta, som trotsade de fascistiska lagarna och antog den judiske eleven Levi som sin assistent. »Uran» handlar om skönlitteraturens frihet (frihet igen!); »Kväve» om att göra aurum de stercore, alltså omvandla skit till guld, vilket är vad Levi gjorde med sin erfarenhet av Auschwitz. »Cerium» och »Vanadin» är båda koncentrationslägerhistorier, en i Auschwitz och en tjugo år senare, den första om en förlorad vän, den andra om en återfunnen fiende. Alla kapitel berättar saker som de flesta av oss inte visste om kemi, på ett fascinerande, roligt, tragiskt och rörande sätt; men också – och mest av allt – om människans villkor speglade i kemistens villkor.

I »Kol» funderar Levi på nytt över hur Periodiska systemet bör beskrivas. Det är inte en självbiografi, säger han, men en historia: en historia om ekonomi och handel. Som jag har försökt visa, är boken dock mycket mer än så. Och den har starka inslag av fiktion. Mycket av »Argon» lånades från andra personers förfäder; mycket av Delmastros historia är påhittat eller dramatiserat; en nyckelhändelse i »Fosfor» inträffade aldrig. I »Uran» skrev Levi om sin längtan efter »gränslös uppfinningsfrihet», bunden som han var i fabrik och familj och av att hålla sig till fakta som iakttagare–skribent. Men sanningen är att han redan hade brutit igenom denna barriär i sitt skrivande – i La tregua (1963; på svenska: Fristen, 1991), Storia naturali (1966) och här i Periodiska systemet självt. Att skriva var hans frihet från början; den enda friheten han någonsin hade.

Till skillnad från den andra Auschwitzhistorien utspelas »Cerium» i själva lägret, och Levi blev ofta frågad varför han inte inkluderade avsnittet i Är detta en människa? Han svarade att »Cerium» är en historia om seger, medan Är detta en människa? är en målarduk av nederlag. Detta visar hur noggrant han utformade den första stora boken, trots hans påstående att det var ett spontant, icke-litterärt verk.

Även om hans år i Auschwitz inträffade tidigt i livet – han var mellan 24 och 25 år – är »Cerium» placerad exakt mitt i Periodiska systemet. Det symboliserar Auschwitz centrala roll i hans liv; liksom att denna berättelse mer än andra rör temat fångenskap och befrielse; cerium är vad som till slut befriade honom och hans vän Alberto från lägret. Denna relation mellan kapitelrubrik och kemiskt grundämne är en av de rakaste och mest direkta i boken.

Som han skriver i »Cerium» stal Levi många saker från lägrets labb, till sist även några pipetter när det inte längre fanns något kvar att byta dem mot annat än en skål halväten soppa. Han beskriver i ett annat arbete, Lilít e altri racconti (1981), hur denna soppa var infekterad med scharlakansfeber, som han blev smittad av men inte Alberto. Som ett resultat av sjukdomen lämnade nazisterna kvar Levi i lägret att dö, men mot alla odds överlevde han. Hans friskare vän tvingades att vara med i dödsmarschen västerut, där de flesta fångarna dog. Som berättas i »Cerium» var Alberto en av dem.

Vill du läsa om vetenskapens och samhällsdebattens frontlinjer? Beställ en prenumeration på tidskriften Sans, fyra nummer för endast 365 kr!

Kassa

Artiklar

Önskelista

Här är böckerna som ligger i din önskelista.

Anmäl din epostadress om du vill få uppdateringar och erbjudanden om de böcker som ligger i din önskelista. Vi lämnar aldrig ut din epostadress.
Din epostadresss är knuten till din önskelista så att du kan få uppdateringar och erbjudanden om böcker som ligger i här.
Jag är säker på att jag vill ta bort min epostadress

Meddelande

Meddelande text

Arbetar...