Fritanke Fritanke
Kundvagn (0)
Till Kassan
Din kundvagn är tom
Meny

Ricin, Solzjenitsyn och Cancerkliniken

Från mordredskap till cancermedicin.

Av Ulf Ellervik

Dagen hade börjat bra. Aleksandr Solzjenitsyn hade besökt katedralen i Novotjerkassk och nu stod han och väntade i kön i en matvarubutik. Det var den 8 augusti 1971, året efter att han tilldelats Nobelpriset i litteratur »för den etiska kraft varmed han fullföljt den ryska litteraturens omistliga traditioner». Bakom honom stod en KGB-agent som försiktigt lade en knappnålsstor droppe på författarens rygg.

ÅTTA ÅRS STRAFFARBETE

Aleksandr Solzjenitsyn föddes den 11 december 1918 i Kislovodsk, alldeles på gränsen till det som i dag är Georgien. Den unge Solzjenitsyn visste tidigt att han ville bli författare, men i hemstaden fanns inga sådana möjligheter, och på grund av sin mors dåliga hälsa valde han att inte flytta, utan studerade i stället matematik och fysik. När Sovjetunionen drogs med i andra världskriget togs Solzjenitsyn ut som befälhavare för ett kompani som lokaliserade fiendens artilleri med hjälp av ljudet från kanonerna, och sommaren 1944 belönades han med Röda Stjärnans orden. Några månader senare ändrades allt. Under kriget hade Solzjenitsyn skrivit brev där han uttryckt sig kritiskt om Stalin. Breven lästes givetvis, och han arresterades och dömdes till åtta års straffarbete.

Eftersom Solzjenitsyn var matematiker hamnade han först i ett sjarasjka, ett arbetsläger för vetenskapsmän, men 1950 förflyttades han till ett läger för politiska fångar i Kazakstan. Efter åtta långa år släpptes Solzjenitsyn fri, och några år senare kunde han återvända till sina hemtrakter. Under tiden i Kazakstan hade Solzjenitsyn arbetat på flera böcker, men den enda som faktiskt trycktes i Sovjetunionen var En dag i Ivan Denisovitjs liv som handlar om tiden i arbetslägret. Manuskripten till flera andra böcker smugglades dock ut till väst, där de uppmärksammades av Svenska Akademien som år 1970 tilldelade Solzjenitsyn Nobelpriset. Efter den uppmärksamhet han rönt i väst var Solzjenitsyn obekväm för de sovjetiska myndigheterna, men det var svårt att fängsla eller avrätta honom. Om det däremot var möjligt att förgifta honom, och helst så att det såg ut som en allvarlig sjukdom, var det en annan sak. Den lilla droppen som KGB-agenten försiktigt placerade på Solzjenitsyns rygg innehöll ett av de kraftigaste toxiner vi känner till – ricin.

Ricinväxten kommer ursprungligen från tropiska Afrika och odlas för sina oljerika frön. Även om det är en bra smörjolja, så är det dess laxerade verkan som är mest känd. Om vi sväljer en matsked ricinolja kommer så kallade lipaser i mag-tarmkanalen att klyva ricinoljan till ricinolsyra, som sedan binder till prostaglandinreceptorer. Prostaglandiner är ett slags fettsyror som bland annat påverkar blodtryck, utsöndring av magsaft och sammandragningar av livmodern. De är dessutom viktiga vid inflammationer, och många värktabletter hämmar tillverkningen av prostaglandiner. Ricinolsyran liknar prostaglandinerna och binder till receptorer i mag-tarmkanalen, vilket förklarar varför magen sätter fart. Under åren 1920 till 1922 misshandlades, hotades och torterades tiotusentals italienare som satte sig upp mot fascismen. En vanlig metod var att binda fast offret på en stol och tvinga i dem en flaska ricinolja. Offren slogs med påkar och deras byxor bands fast så att de tvingades gå hem med de nerbajsade kläderna.

Den laxerande effekten av ricinolja är givetvis obehaglig men är trots allt sällan dödlig. Ricinväxtens frön innehåller dock ett par procent av ett oerhört giftigt ämne vid namn ricin. Ämnet är ett protein och tål inte värme. Vid framställning av ricinolja värms därför oljan upp för att förstöra giftet. Proteiner bryts också ner i mag-tarmkanalen, vilket gör att det krävs relativt stora mängder för att avlida vid förtäring av ricin. Om ämnet injiceras kan det dock räcka det med ett tiondels milligram för att döda en vuxen människa. Ricin består av två delar som brukar kallas A och B. A-delen är den giftiga halvan medan B-delen ser till att få in A-delen i cellen, och det räcker med att en enda ricinmolekyl slipper in för att cellen ska dö. Eftersom ricin påverkar många olika typer av celler är dödsorsaken ofta att flera organ slutar att fungera, och dessutom uppstår det blödningar överallt i kroppen. I dagsläget produceras omkring 1 miljon ton ricinfrön per år. Det betyder att det i teorin finns omkring 10 000 ton ricin tillgängligt, vilket med råge räcker för att döda alla människor på jorden. Ricin spelade också huvudrollen i ett av 1970-talets mest omskrivna mord.

PARAPLYMORDET I LONDON

Klockan var halv två på eftermiddagen den 7 september 1978. Georgi Markov hade parkerat sin bil vid södra änden av Waterloo Bridge i London. Markov hade varit en väl ansedd författare i sitt hemland Bulgarien, ända tills han år 1969 satte upp en teaterpjäs som var kritisk mot Sovjetunionens inmarsch i Tjeckoslovakien. Pjäsen retade upp det bulgariska ledarskapet, och Markov flydde till Storbritannien och ett jobb på BBC. Dessutom arbetade han vid Radio Free Europe, en CIA-sponsrad radiostation i München som sände propaganda till östeuropeiska länder. År 1978 hade han irriterat Bulgariens ledare så till den milda grad att den bulgariska regeringen beslutade att likvidera Markov.

Han stod alltså och väntade på bussen när han kände ett kraftigt sting på baksidan av höger lår. När han vände sig om såg han en man som plockade upp ett paraply från marken. Nästa dag fick Markov feber och blev illamående och lades in på St. James Hospital i södra London. Lymfnoderna i höger ljumske var kraftigt svullna och på högra låret fanns ett litet sår. Runt såret var huden stel. Läkarna misstänkte blodförgiftning. Tidigt nästa morgon steg pulsen kraftigt och Markovs kroppstemperatur sjönk. Samtidigt steg antalet vita blodkroppar och nästa dag nådde de en rekordhög nivå. Klockan 9.45 slutade Markovs hjärta att slå och han dödförklarades en timme senare.

Georgi Markov hade fått flera hot, och han var onekligen en nagel i ögat på den bulgariska regeringen. Trots det var det få av läkarna som trodde att han mördats. De flesta satsade i stället på att han avled av blodförgiftning, troligen orsakat av det lilla såret. Trots det utfördes en obduktion och rättsläkaren tog ett vävnadsprov från såret. Provet skickades till David Gall som var medicinsk expert vid Porton Down, det brittiska laboratoriet för forskning kring kemiska vapen. Provet var uppskuret och längst ner såg Gall något som såg ut som ett knappnålshuvud. Det är onekligen svårt att hålla sig när man ser ett knappnålshuvud, så Gall stack ner ett finger. Det var dock ingen nål, utan en liten metallkula. Kulan var 1,70 millimeter i diameter och tillverkad av en legering av platina och iridium. Dessutom var två hål borrade rakt genom kulan. Varje hål var endast 0,34 millimeter brett, och tillsammans rymdes omkring ett halvt milligram vätska i kulan. Kulan hade gått rakt genom huden på Markov och fastnat en dryg centimeter in i låret.

Samtidigt som kulan undersöktes letade Gall efter spår av gift men hittade inget. Det var också en ledtråd. Det finns nämligen inte särskilt många gifter som är dödliga i en så liten mängd som ett halvt milligram. Efter att ha avfärdat ormgifter och tetanustoxin, hade man egentligen bara ricin kvar på listan. Nu var det så lyckligt att man hade tillgång till giftet och dessutom en lämplig gris att testa på. De första sex timmarna hände inget. Sedan började antalet vita blodkroppar hos grisen att stiga kraftigt och nästa morgon vägrade den stackars grisen att äta. Några timmar senare var den död.

BLIVANDE CANCERMEDEL?

I början av 1990-talet, i samband med att östblocket föll sönder kom många av det kalla krigets historier i dagen. Berättelsen om paraplymordet i London började redan tidigt 1978, då den bulgariske inrikesministern bad KGB om hjälp med att ta livet av Markov. KGB skickade uppdraget vidare till Laboratorium 12, som ägnade sig åt att utforska olika giftiga ämnen. Ett förslag var att använda en slags gelé, troligen av samma typ som några år tidigare använts mot Solzjenitsyn. Till slut valde man dock en förgiftad kula och ett specialbyggt paraply som sköt ut den.

Låt oss nu återvända till Solzjenitsyn. Romanen Den första kretsen, som handlar om tiden i en sjarasjka, gavs aldrig ut i Sovjetunionen. Ämnet var för känsligt. KGB var dessutom väl medvetet om att Solzjenitsyn arbetade på sitt mest kända verk, GULAG-arkipelagen, som i sju delar beskrev systemet av arbetsläger i Sovjetunionen. Det var nu uppenbart att Sovjetunionen behövde bli av med Solzjenitsyn och 1971 bestämdes att författaren skulle tystas för gott. Som metod valdes gift. Solzjenitsyn märkte alltså inte den lilla droppe ricin som försiktigt sattes på hans rygg. Under dagen började den lilla pricken att klia och nästa morgon var huden på vänster sida av kroppen täckt av decimeterstora blåsor. Solzjenitsyn drabbades av hög feber och svåra smärtor och blev sängliggande i nästan tre månader. Ingen misstänkte förgiftning, utan förutsatte att han drabbats av någon märklig sjukdom. Mordförsöket misslyckades dock, troligen för att dosen av ricin var för liten.

Annandag jul 1973 gavs GULAG-arkipelagen ut i väst, och Solzjenitsyn deporterades snart till väst. Han kom att stanna nästan tjugo år i USA innan han 1994 flyttade tillbaka till Ryssland. Han var under hela sitt liv en stark kritiker av både Ryssland och USA.

Det finns dock ytterligare en tvist i denna historia. Under tiden i arbetslägret drabbades Solzjenitsyn av cancer och 1954 lades han in på sjukhuset i Tasjkent, där man mot alla odds lyckades bromsa sjukdomen. Tiden på sjukhuset i Tasjkent utgör bakgrunden till romanen Cancerkliniken. Detta var flera decennier innan han förgiftades av ricin. Lite ironiskt verkar det dock nu som att ricin faktiskt också kan komma att kunna fungera som cancermedicin.

Cancerceller delar sig betydligt oftare än vanliga celler, och vid delning är cellerna extra känsliga för giftiga ämnen. Grunden för kemoterapi är att patienten ges ett giftigt ämne som i hög dos dödar de flesta celler. I lite lägre dos är det dock möjligt att i huvudsak slå ut snabbväxande celler.

Redan i början av 1950-talet observerade forskare att vissa typer av tumörer påverkas av ricin men biverkningarna var alldeles för allvarliga. När strukturen för ricin blev känd öppnades dock nya möjligheter. B-delen av ricin binder till i stort sett vilken cell som helst vilket gör att ricin skadar alla typer av vävnad. Det går dock utmärkt att klyva bort B-delen och kvar är då A-delen som är mycket giftig men som inte längre kan komma in i cellerna. Det går dock att lösa med modern genteknik i form av så kallade immunotoxin. De senaste metoderna för att använda ricin mot cancer handlar om att kapsla in giftet i så kallade nanobärare, och om man dessutom kopplar på antikroppar är det möjligt att styra dem till just cancerceller. Forskningen är inte riktigt framme där än, men kanske kommer det giftiga ämne som var nära att ta livet av Solzjenitsyn att kunna användas för att rädda liv.

Ulf Ellervik är professor i bioorganisk kemi vid Lunds universitet. Ledamot av Kungl. Vetenskapsakademien. Har vunnit Pi-priset och är aktuell med boken Förgiftad.

Vill du läsa om vetenskapens och samhällsdebattens frontlinjer? Beställ en prenumeration på tidskriften Sans, fyra nummer för endast 365 kr!

Kassa

Artiklar

Önskelista

Här är böckerna som ligger i din önskelista.

Anmäl din epostadress om du vill få uppdateringar och erbjudanden om de böcker som ligger i din önskelista. Vi lämnar aldrig ut din epostadress.
Din epostadresss är knuten till din önskelista så att du kan få uppdateringar och erbjudanden om böcker som ligger i här.
Jag är säker på att jag vill ta bort min epostadress

Meddelande

Meddelande text

Arbetar...