Christer Fuglesang: Att styra eller styras, det är frågan

Christer Fuglesang avlyssnar en tidlös diskussion.
Elefanten står under trädet och njuter av det vackra vädret och den fantastiska utsikten över savannen. Snart kommer Myran pustande förbi, släpande på ett stort barr.
– Är du ute och sliter nu igen, säger Elefanten till stackars Myran.
– Jag har väl inget annat val, stönar Myran.
– Varför inte? Du kan väl välja lite fritid ibland, trots allt! Gör som jag: när jag inte vill arbeta så låter jag bli.
– Jaså, du tror jag har ett fritt val?
– Alla har väl en fri vilja!
– Ne-hej, du. Den fria viljan är en chimär. Du bara tror du kan välja fritt.
– Huh, klart jag har en fri vilja! Och nu har jag valt att stå här och njuta.
– Och när du blir hungrig väljer du att gå och beta ett tag.
– Ja, just det.
– Och när du blir trött tar du en tupplur.
– Precis.
– Men det är ju så du är programmerad! Det är därför du ”väljer” att vila, äta, sova och så vidare.
– Vad menar du med ”programmerad”? Jag är väl ingen dator heller! säger Elefanten och slänger irriterat med snabeln.
Myran, som nu lagt ifrån sig barret, tvinnar sina antenner och liksom tar sats för att förklara.
– Jag menar att du är en produkt av allt som gjort dig. Du föddes med gener och de innehöll en ritning till din kropp och hjärna. Visserligen inte in i minsta detalj, så exakt hur din hjärna ser ut beror också på tillfälligheter: vad du råkade äta vid ett visst tillfälle, hur vädret var när du växte upp och till och med vad du såg och hörde påverkade hjärnans uppbyggnad.
– Jaha, och därför är jag programmerad? För att min hjärna är byggd på ett visst sätt. Vilket nonsens!
– Hjärnans uppbyggnad är bara hårdvaran, så att säga. Det mest intressanta är förstås alla signaler och tankar som snurrar runt därinne. Och för övrigt inte bara i hjärnan: signaler far ju runt i våra kroppar hela tiden: elektriska i nervsystemet, kemiska i blodomloppet och så vidare. Det kan vi kalla mjukvaran – precis som elektriska strömmar ger signaler i en vanlig dator och utför programmen där.
– Även om jag med tvekan kan köpa den liknelsen, så kan du väl ändå inte påstå att någon har programmerat mig också?
– Nej, programmet har liksom växt fram successivt. På sätt och vis finns också embryot till det, till dina tankar, i din genetiska kod. När du börjar ta form i din mammas mage och fler och fler celler bildas så börjar de utväxla information, det vill säga signaler, och ju större du blir desto intensivare blir utbytet. Vilken typ av signaler det är och hur informationsutbytet går till bestäms av dina gener, men du är hela tiden påverkad av din omgivning också.
Elefanten stampar otåligt med sin högra framfot i backen så att Myran backar ett flertal myrsteg.
– Du med din lilla myrhjärna – om det ens är en riktig hjärna – kanske kan tycka att du är ”programmerad”, men jag har faktiskt en av världens största hjärnor. Jag är till och med medveten om mig själv! När jag ser mig i spegeln inser jag att det är mig själv jag ser. Det gör inte du! Har du förresten sett mitt nya läppstift? avslutar Elefanten lite vänligare och sveper snabeln över munnen.
– Jaså, jag trodde du plötsligt blivit köttätare.
– Hmpf, svarar Elefanten förnärmat, det skulle jag aldrig bli.
– Såvida du inte håller på att svälta ihjäl och kanske inte har något val.
– Ha! Nu erkänner du alltså att jag kan välja.
– Nja, det är ju så man använder ordet i dagligt tal, men jag hävdar ändå att det inte är ett riktigt fritt val. Du reagerar som en maskin: varje sekund får din stora hjärna en massa ”input”, och beroende på dess tillstånd för stunden – vilket i sin tur beror på hela dess historia – kommer den att ge viss ”output”, som får dig att reagera på ett förutsägbart sätt. Fast man kan tänka sig kvantfysikaliska effekter också. I princip kan de göra att det blir några sannolikhetsfördelningar på möjliga utfall, men glöm det tills vidare.
– Jag tror jag glömt vartenda ord du just sa, trots mitt elefantminne. Vilken smörja! Med ditt resonemang skulle vi ju aldrig kunna hålla någon ansvarig för vad de gör eller döma brottslingar till straff, till exempel.
– Nej, och därför måste vi ändå agera som om vi hade en fri vilja. Jag ser den som ett högsta nivå-program, som liksom styr lägre program som utför olika saker.
– Guuud, vad du är jobbig! stönar Elefanten.
– När du nu nämner ”Gud” – vilken menar du förresten? – så vill jag förtydliga vad jag menar med att ingen riktigt fri vilja finns. Det finns absolut inget utöver den materiella kroppen. Den så kallade själen är också en del av ”programvaran” i hjärnan. Därmed måste våra ”val” bero på omständigheterna runt oss och i oss. Men nu måste jag tillbaka till Stacken, annars blir de sura på mig därhemma.
– Det är väl bara att säga till dem att du träffade mig och ditt ”fria val-program” styrde dig att diskutera att tag, klämmer Elefanten till med i lagom syrlig ton.
– Nej, det fungerar inte så, svarar Myran oberörd. I Stacken har vi diskuterat det här mycket – fria viljan, alltså – och för övrigt måste vi samlas nästan alla på en gång och utbyta tankar – signaler. Var och en av oss har ju så liten hjärna, så det är bara när vi samkör som vi verkligen kommer fram till nya insikter. Och när det nu känns som om jag kan välja fritt om jag vill gå eller inte så är det ändå alla närvarande faktorer – inklusive grupptrycket från Stacken – som automatiskt avgör vad jag kommer att göra, vilket du kallar att jag väljer.
– Du är helknäpp, säger Elefanten och lyfter snabeln högt mot himlen i en förtvivlad gest.
– Du fattar ingenting, suckar Myran och går sin väg kämpande med barret.
Så skildes de åt för den här gången, Elefanten och Myran, med motsatta uppfattningar men trots allt som vänner, förväntansfulla inför kommande diskussioner om verklighetens varande.
Men vem har rätt?
Christer Fuglesang är professor i rymdresor och den första svenska rymdfararen. Han har en mycket gedigen bakgrund som forskare och har även varit verksam vid CERN under många år.

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker