Gerles intellektuella haveri

Religionskritik och främlingsfientlighet hör ihop. Det hävdar Elisabeth Gerle i Farlig förenkling, höstens hett omstridda inlägg i religionsdebatten, där den svenska humaniströrelsen påstås spela Sverigedemokraterna i händerna. Tonläget är högt och tankefelen många när prästen och etikforskaren Gerle går till storms mot vår tids sekulära projekt.

Varför skriva en bok som går ut på att visa likheter mellan Humanisterna och Sverigedemokraterna?

Det skulle kunna handla om en ren forskningsuppgift, men som sådan är Elisabeth Gerles projekt omöjligt att ta på allvar. Det värderande innehållet och bokens stora brister i research och saklighet gör det uppenbart att ambitionen är normativ snarare än vetenskaplig.

Farlig förenkling är i själva verket så förvirrad, full av oklara begrepp och faktafel, dåligt underbyggda argument och slutsatser som inte har någon egentlig koppling till verkligheten att det vore lätt att bara avfärda den.

I vissa avseenden är Gerles bok emellertid en del av en diskussion som är betydligt större och intressantare än hennes eget projekt. Det handlar förstås om vår tids svallande idédebatt kring tro och vetande, religion och sekularism, kulturell och religiös identitet.

Min kunskap om Sverigedemokraterna är för dålig för att jag ska kunna avgöra om bokens alla påståenden om partiet är rimliga i sina detaljer. Jag ska också erkänna att jag har för lite respekt för SD för att bekymra mig om det. Gerle lyckas förvisso visa att SD har främlingsfientliga tendenser och att kristendomen och kyrkan ingår i den argumentation som förs mot att människor från andra kulturer och med andra religioner bor i Sverige. Men detta är nu ingen särskilt imponerande bedrift. Snarare är det imponerande att göra uppgiften så tillkrånglad att det nästan framstår som om något hittills oupptäckt lurar mellan raderna. Det krävs knappast någon särskild diskursanalys eller hermeneutisk metod för att komma fram till Gerles slutsatser. Det hade räckt att läsa partiprogrammet eller fråga någon av partimedlemmarna.

En jämförelse mellan två organisationer kan säga något om båda eller endera. Att anklaga SD för att förenkla bilden av det svenska är att slå in så öppna dörrar att det sannolikt inte varit Gerles huvudsyfte. Den som vill upplysa världen om att partiet gör tveksamma analyser av verkligheten har heller inte någon hjälp av en jämförelse med Humanisterna. Det finns ett stort utbud av organisationer och ideologier att dra paralleller till om man vill visa på reella likheter i fråga om förenklat tänkande. För att bli meningsfull skulle en sådan analys dessutom behöva uppenbara något som vi inte redan visste, eller åtminstone förmedla det på ett tydligare sätt. Den som inte redan upptäckt det förenklade i Sverigedemokraternas världsbild övertygas inte av en krystad jämförelse med en sekulärhumanistisk organisation.

Således måste det vara Humanisterna, snarare än Sverigedemokraterna, som Gerle är ute efter att ”avslöja”.

Vad har hon då emot rörelsen? Det är rimligen inte arbetet för mänskliga rättigheter, öppenhet och mångfald. I dessa frågor förefaller hon i någon mening stå på samma sida som Humanisterna, trots att Farlig förenkling förvränger organisationens ideologi på ett sätt som bitvis effektivt döljer detta. Gerle envisas exempelvis med egendomligheter om att humanister vill utrota all religion, ser religion som roten till allt ont och anser att den enda väsentliga skiljelinjen i samhället går mellan religion och vetenskap eller mellan ateister och troende.

Om Humanisternas kritik av det religiösa motståndet mot aborter och homosexualitet skriver hon: ”Det som är påtagligt… är att bara ena sidan redovisas. Om troende människor intar en annan hållning med lika goda, eller bättre, religiösa argument nämner man det inte, eller beskriver det som ’kryptohumanism’.” Här finns två viktiga problem. För det första missförstår Gerle hela poängen med den humanistiska religionskritiken. Hon tycks anta att man vill misstänkliggöra troende i allmänhet genom att tillskriva dem suspekta åsikter om abort och homosexualitet. Detta är naturligtvis inte sant. Ingen har förnekat att det finns många religiösa som helt delar Humanisternas uppfattningar i dessa frågor, men på vilket sätt är det relevant för organisationens syften? Den politiska ambitionen är att driva frågor om exempelvis aborträtt och homosexuellas likaberättigande, vilket man bland annat gör genom att hävda att religiösa argument inte är politiskt giltiga.

Och där har vi det andra problemet med Gerles resonemang. Hon förutsätter att det finns bättre och sämre religiösa argument. Men om vi med religiösa argument menar hänvisningar till religiösa texter, uppenbarelser eller upplevelser av något övernaturligt finns helt enkelt inga goda religiösa argument.

Humanisterna kan hävda en viss åsikt i en sakfråga, låt säga homosexuellas likaberättigande. Här finns olika typer av meningsfränder och olika typer av meningsmotståndare. På båda sidor i debatten förekommer såväl religiösa som ateister. Ingen vettig människa förnekar detta och det är för själva argumentationslogikens skull ganska ointressant att räkna dem. Humanisternas ståndpunkt är emellertid att religiösa argument är ogiltiga i denna debatt, oavsett från vilket håll de kommer. Att ett argument skulle vara giltigt för att det uttrycker en viss ståndpunkt i sakfrågan är en farlig inställning. En kristen debattör kan tänkas säga: ”Homosexuella är lika mycket Guds barn som heterosexuella”, men också: ”Bibeln visar tydligt att homosexualitet är synd”. Konsekvensen av det första yttrandet tilltalar mig och de flesta humanister mer än det andra, men som argument är de precis lika ohållbara.

I detta ligger också en viktig aspekt av Humanisternas ståndpunkt att religionen ska vara en privatsak, något Gerle säger sig ha svårt att förstå innebörden av. Just därför att religiösa argument är intellektuellt ogiltiga ska de hållas utanför alla offentliga institutioners verksamhet. Staten och de politiskt styrda organisationerna bör vara sekulära.

När religioner särskilt pekas ut i samband med olika former av förtryck är det antingen för att religiösa argument där används som legitimering av förtrycket, eller för att religionerna kan identifieras som direkt orsak till detsamma. Ingen påstår dock att orsak och legitimering alltid sammanfaller. Gerles hävdande att ”Allt förtryck härleds [av Humanisterna] till religionen som sådan” är så felaktigt att det antingen måste bero på missriktad retorisk ambition eller ren enfald.

Att religionen – när den används som argument – alltid är ett hot mot rationell diskussion, gör naturligtvis att den måste ifrågasättas i många sammanhang. Samtidigt innebär det att troende som avstår från att åberopa Gud eller gudar i politiska sammanhang, och som inte kräver rätt att ingripa i andra människors liv med hänvisning till religionen, inte kritiseras och heller inte är särskilt intressanta att nämna. Av motsvarande skäl blir de mer ”poetiska” synsätten på heliga skrifter ingenting som Humanisterna förtiger. De är bara inte relevanta. Åtminstone inte mer än olika poetiska synsätt på Ferlin eller Bukowski, som ju heller inte står särskilt högt på dagordningen inom organisationen.

Gerle tycks emellertid anse att andra läsningar av heliga texter än de fundamentalistiska borde mjuka upp Humanisternas religionskritik. Det är en konstig hållning. Om Bibeln läses metaforiskt kan man visserligen känna något inför texten, kanske också lära något i poetisk mening. Vi använder vanligen metaforik för att belysa samband mellan olika företeelser. Jag får till exempel ibland höra om min arbetsplats, Linnéuniversitetet, att det är en ”skyddad verkstad”. Det är ett metaforiskt sätt att framföra kritik mot att akademiker alltför sällan befinner sig i verkligheten utanför universitetet. Det kan vara sant eller falskt, men det är inget argument. Argumenten måste följa på ett sådant påstående och de kan inte vara metaforiska, utan bör peka på faktorer i verkligheten som gör uppfattningen rimlig. En metaforisk läsning av Bibeln gör alltså inte religiösa argument mer värda att ta på allvar. En fundamentalistisk bibeltolkning skulle i princip kunna uppfattas som bättre eftersom den utgår från att yttranden om verkligheten är sanna eller falska och därmed går att pröva, åtminstone principiellt. Att mjuka upp tolkningen är bra om det innebär att Bibeln börjar läsas som en bok bland andra böcker och dess verklighetsutsagor utsättas för samma prövning. Om det betyder att man fortfarande söker sanningen i bibeltexten, men att denna anses relativ, är det i princip sämre och i praktiken lika illa.

Gerles position är att det finns olika typer av religiösa och att Humanisterna osynliggör eller definierar bort vissa sorters tro. Problemet är att den religiösa variationen liksom inte spelar någon roll. I den mån Gud eller gudar åberopas som stöd i politiska sammanhang är det problematiskt oavsett hur många typer av troende det finns.

Kunskapsteoretiskt sett kretsar boken på ett tröttsamt sätt kring två premisser. Den ena lyder: ”Det finns ingen motsättning mellan religion och vetenskap”, och den andra: ”Ateismen är också en tro”. Gerle söker utan framgång dölja det banala i sitt resonemang under begrepp som modernitet, tradition, högmodernitet och senmodernitet. Hon hävdar att moderniteten (hit räknas ateisters världsbild) dels fört med sig en mängd problem och dels bygger på en förlegad kunskapssyn: ”eftersom [religions]kritiken är så nära knuten till ett tänkande som hade sin höjdpunkt på 1950-talet träffar den inte tolkande, mer senmoderna religionsformer. Motsättningen mellan tro och vetande är, som Tina Beattie påpekat, nära förknippad med… den tidens vetenskapsideal.” I enlighet med detta tillskrivs Humanisterna en förenklad uppfattning om sanning. Men i en mening  är sanningsfrågan faktiskt enkel. Antingen finns en personlig gud, eller också inte. Verkligheten förändras inte av nya tolkningsramar eller nya läsningar av heliga texter. Vilken anledning har vi att tro mer på Gud än på tomten eller det flygande spaghettimonstret? Jag har definitivt starkare upplevelser av tomten än av Gud. De två har samma epistemologiska status. Att så många kristna debattörer inte tycks förstå detta är förbryllande.

Med den oklara, relativistiska och tolkningsbara gud som Gerle lyfter fram borde det hur som helst stå klart för alla, även kristna, att alla argument med hänvisning till Gud är meningslösa. Alla kan ha rätt på sitt sätt och den totala relativismen är ett faktum. Att gudstro också kan ha positiva effekter i vissa situationer påverkar inte sanningsfrågan ett dugg.

Ett annat problem med Gerles resonemang är att hon förväxlar principiella påståenden med empiriska. Den principiella polariseringen mellan vetenskap och religion kan självfallet inte ifrågasättas med hänvisning till att vetenskapen har ett historiskt arv från kristet tänkande. Och att vi sägs leva i en postsekulär tid säger inget alls om sekularismens värde som ideologi.

Gerle lyckas med sin bok, möjligen, visa att två idéburna organisationer använder vissa ord på värdeladdade sätt (exempel hos SD: svensk, folk och kristen; hos Humanisterna: sekulär, ateist och religiös) och att detta görs i retoriskt syfte. Jaha. Man ska kanske inte begära omstörtande nya upptäckter av varje forskningsinsats, men är detta inte lite väl klent? Den som förvånas över resultatet får gärna berätta för mig vari överraskningen består.

Gerle menar också att såväl SD som Humanisterna är utestängande. SD genom sitt öppna motstånd mot människor från främmande kulturer. Humanisterna genom sin religionskritik. Om vi för ett ögonblick bortser från att Humanisterna inte verkar för att utrota all religion, som Gerle vill ge sken av, är det intressant att se hur hon resonerar kring denna förmenta likhet. Hon skriver: ”För Humanisterna blir religioner särskiljande. Den universella uppslutningen bakom mänskliga rättigheter förenas alltså med misstänksamhet mot dem som är annorlunda, partikulära, i förhållande till ett sekulariserat synsätt. För humanisterna blir det universella ett sätt att distansiera sig från de andra.”

Humanisterna har alltså en universalistisk syn på mänskliga rättigheter. Den som skiljer människor från människor enligt någon parameter omfattar inte denna syn och betraktas därmed med misstänksamhet. Således är även Humanisterna särskiljande. Det är ett häpnadsväckande argument. Vad blir konsekvensen? Antingen kan man över huvud taget inte uttrycka en åsikt utan att agera ”utestängande” gentemot alla som inte delar den. Eller också kan man uttrycka en åsikt, men måste samtidigt acceptera att alla andra åsikter är lika rimliga. Om den första tolkningen stämmer är Humanisterna förvisso utestängande, men det gäller i så fall varje politisk eller ideologisk rörelse i lika hög grad, och det gör definitionen tämligen meningslös. Om den andra tolkningen stämmer är Gerle helt enkelt extrem relativist.

Mycket av den kritik som idag riktas mot de sekulära idéerna i allmänhet och Humanisterna i synnerhet skjuter i likhet med Gerles bredvid målet i sak. Ändå är den inte verkningslös. Genom att likna rörelsen vid SD eller andra främlingsfientliga krafter misstänkliggör man religionskritik och försvarar indirekt många tveksamma religiösa praktiker.

Humanisternas kritik av exempelvis könsapartheid och begränsningar av yttrandefriheten är såväl saklig som principiell. Kritiken gäller bestämda utpekbara handlingar, men också deras religiösa legitimering. Detta leder till ett omfattande missförstånd. Genom att kritiken inte bara riktas mot enskilda handlingar, utan även mot principerna som legitimerar dem, sker en sammanblandning där många religiösa upplever ett hot mot sin generella rätt att tro och utöva sin religion, också då religionens uttryck inte skadar någon. Detta missförstånd är återkommande i mediekritiken av den humanistiska rörelsen. Det är sannolikt också skälet till att Gerle anser sig ha anledning att angripa Humanisterna.

Ingen eller åtminstone väldigt få skulle hävda att en gudstro ger människor rätt att göra vad som helst. Frågan är emellertid var gränsen går. Rätten att inte bli fysiskt eller psykiskt misshandlad, rätten att själv välja eller välja bort en livsåskådning, yttrandefrihet och en mängd andra rättigheter kan aldrig betraktas som underordnade religionsfriheten. Denna övertygelse är grunden för den humanistiska rörelsen i Sverige och internationellt.

Gerle menar att problemen med övergrepp i Guds namn inte försvinner för att man hävdar att Gud inte finns. Så är det kanske.

Men genom att inte acceptera religiösa argument kan vi åtminstone sluta legitimera dessa övergrepp med hänvisning till religionsfriheten.

Per Dannefjord