Skrämmande likhet?

Småapor och möss utmanar människan i osjälviskt beteende. Frans de Waals forskning har revolutionerat vår syn på både människa och djur.

Världens mest kända primatforskare – Frans de Waal – var på blixtbesök i Stockholm i början av september. Jag hade tillfälle att äta middag med honom och höra honom föreläsa på Kungl. Vetenskapsakademien.  Besöket var ett led i akademiens nya satsning på vetenskaplig populärlitteratur.

De Waal berättade att han som ung forskare hållit ett antal föreläsningar om sin forskning för personalen på det zoo som ställt schimpanser till hans förfogande. Men när han sedan ville popularisera sin forskning i bokform blev han starkt avrådd av sin professor: att skriva populärt kunde sabotera den akademiska karriären! Många är säkert tacksamma att de Waal trotsade varningen. Idag är han läst över hela världen och hans forskning har radikalt påverkat både vår människosyn och synen på djuren. Människan är inte längre unik i förmågan att visa empati och handla altruistiskt.

Empati innebär inte bara att kunna förstå andras känslor utan också att dela dem. Förmågan är i grunden automatisk och omedveten, men har givetvis en kulturell påbyggnad.  Basen för empati är härmning. I slutet av 1990-talet upptäckte italienaren Giacomo Rizzolatti de medfödda ”spegelneuroner” som gör denna omedvetna härmning möjlig. Omedvetet härmar vi människor varandra. Babyn ler mot sin leende mor och far. Vi gäspar när andra gäspar, lockas att skratta när andra skrattar.  Särskilt benägna är vi att härma dem som står över oss i hierarkin; de Waal fick skrattsalvor när han visade bilder på hur Tony Blair på besök hos George W. Bush härmade dennes cowboygester.

Att andra varelser än människan kan ha förmågan till empati, och att detta kunde ha en anatomisk grund, sågs fram till 1990-talet som mycket kontroversiellt. Inte bara av postmodernister och religiösa utan också av många etologer skolade i Konrad Lorenz idéer om aggressioner. Att aggressivt beteende är inprogrammerat i oss tycktes för Lorenz anhängare utesluta att vi också har en inneboende förmåga till ”godhet”.

De djur de Waal framför allt studerat är schimpanser. Men ”mänskliga” egenskaper finns också hos de andra stora aporna samt med stor sannolikhet också hos elefanter och delfiner. Också småapor och möss visar tendenser till ”proto-social behavior”, till altruism, det vill säga att hjälpa någon annan med kostnad för en själv. Men de bryr sig bara om släkt och vänner, medan människan och våra närmaste släktingar bryr sig om också främlingars välfärd.

De Waal avslutade med några synpunkter på författandets hantverk. En dag i veckan isolerar han sig hemma för att skriva sina böcker. Att han samtidigt skriver vetenskapliga artiklar i tidskrifter som Science och Nature har lärt honom att fatta sig kort och koncist. På en fråga från publiken och han kunde ge en nybörjare råd om hur man skriver, svarade de Waal att det är bra att läsa mycket, men att det bara finns ett sätt att lära sig skriva – att skriva.

Per Christian Jersild är född 1935 och har gett ut över fyrtio böcker, bland dem romanerna Barnens ö, Babels hus, En levande själ och Efter floden. Han är översatt till många språk och har erhållit en rad litterära pris. Bland hans fackböcker märks den Augustnominerade Darwins ofullbordade och Den stökiga psykiatrin. Jersild är sedan 1999 ledamot av Kungl. Vetenskapsakademien.

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker