Ulf Danielsson: Därför störs de liberala av Lars Vilks

Det är inte brottet mot religiösa tabun som får det att storma kring Lars Vilks konstprojekt. Vilks provocerar framför allt genom att gestalta kollisionen mellan några av vår tids mest omhuldade frihetliga värden.

Den 7 oktober var det dags igen. Konstnären Lars Vilks skulle få en ny chans efter den snöpligt avbrutna föreläsningen vid Uppsala universitet i våras. Den här gången fick inget gå fel. Polisuppbådet var stort med runt 130 poliser på plats. Kostnadsuppskattningar cirkulerade i media och jag kunde med en enkel överslagsberäkning konstatera att min egen biljett borde gå på runt 5 000 kr. I själva verket hade väl inte dessa siffror särskilt mycket med verkligheten att göra, poliser avlönas ändå och hela spektaklet var nog mest att betrakta som ett utmärkt övningstillfälle.

Någon dramatik blev det inte. Inga demonstrationer eller andra protestaktioner syntes till vare sig utanför eller i föreläsningssalen. Det ryktades om något mindre ingripande men det gick mig personligen helt förbi. Möjligen kunde man höra en eller annan sur kommentar i den allt blötare och mer frusna kön om varför det måste gå så långsamt. Säkerhetskontrollen var snäppet hårdare än på en internationell flygplats och det tog en bra stund innan vi så småningom fick komma in i värmen. Vilks kunde inte påbörja sin föreläsning förrän gott och väl en timme efter utsatt tid.

Annars var väl det enda lite ovanliga inslaget att det inte fanns någon på plats för att hälsa Vilks välkommen. Han tog därför saken i egna händer och drog själv igång sin föreläsning. Först några minuter senare, förmodligen efter att ha suttit fast i säkerhetskontrollen, stormade en jäktad presentatör in på scenen och avbröt ursäktande Vilks. Det var nog fler än jag som hukade i bänken i tron att det var dags för en repris på vårens debacle.

Vilks föreläsning handlade inte specifikt om hans egna verk, utan om provokationen och dess historia generellt. Han visade med en lång rad exempel hur konsten utvecklats just genom provokationer. Protesterna var högljudda när konstnärer som Manet tog sig för att avbilda kroppar som inte var perfekta och sköna. De kluddande impressionisterna hade det också besvärligt till en början, och senare tiders icke-föreställande konst får fortfarande ett blandat mottagande. Nog muttras det ofta bland besökare på museer för modern konst att ”Det ska väl vara vackert?” och ”Kan de inte måla ordentligt?”. Det nya och annorlunda betraktas ofta som chockerande, omoraliskt eller bara simpelt. Men man vänjer sig och lär sig kanske till och med att tycka om det. Dagens provokation blir morgondagens gäspning, och den nydanande konstnären måste hitta på något annat som kännare och allmänhet kan reta upp sig på.

Vad är det då för provokation som Vilks ägnar sig åt? Om man tror att det enbart handlar om religiösa tabun gör man det alldeles för lätt för sig och missar det riktigt intressanta. Det som står i centrum är i stället kollisionen mellan ett antal liberala värden vilka upplevs som progressiva och goda. Det handlar å ena sidan om kvinnlig frigörelse, en modern syn på sexualiteten och att värna om ett sekulärt samhälle där religionen är en privatsak.  Men det handlar å andra sidan också om respekt för mångfald, andra kulturer och en omsorg om den som upplevs som svagare och förtryckt. Många vill liksom jag att vårt samhälle ska försvara och upprätthålla samtliga dessa värden.

Visst provocerar Vilks ortodoxa muslimer genom sina utmanande bilder och filmer. Men denna provokation blir i sig bara ett verktyg för något annat och betydligt intressantare. När Vilks genom sin konst och de reaktioner den ger upphov till visar att det finns konflikter mellan vissa av de liberala värdena, är det vi som stöder dem som blir provocerade. För inget är så provocerande som att upptäcka att världen är mer komplicerad än man trott och hoppats.

Det finns förstås flera metoder att hantera en provokation av det här slaget, som dessutom innebär att man slipper ta ställning i själva kärnfrågan. Det enklaste är att hävda att Vilks i själva verket är en medioker konstnär utan yrkesmässig skicklighet som producerar tekniskt mediokra verk utan konstnärligt värde. Under föreläsningen tog sig Vilks bekymrat an just den invändningen.  Han visade hur han på olika sätt försökt utveckla några av sina mest kritiserade teckningar genom att lägga till skuggningar och andra tekniska finesser. Han var dock osäker på om det blev bättre konst av det.

Man kan också hävda att det handlar om spekulation och effektsökeri. Men enligt Vilks är hans konstprojekt så mycket mer än bara dessa teckningar. All uppmärksamhet, inklusive den aktuella föreläsningen, är därför en nödvändig del av hela projektet. Och däri består väl också en viktig del av provokationen.

Rent objektivt kan jag inte se något samhällsomstörtande i någon av de filmer som visades under föreläsningen. Visst kan väl några inslag upplevas som stötande av känsliga personer beroende på de sexuella anspelningarna, i synnerhet de med homosexuell underton. Men så särskilt exceptionellt var det inte och jag kan inte undgå att dra paralleller till Monty Pythons tecknade filmer, såväl när det gäller den film av iranskan Sooreh Hera som utlöste kalabaliken i våras, som den egna film Vilks visade den 7 oktober i Uppsala. I den egna filmen antar han en utmaning från Jan Guillou att låta Jesus, Sveriges statsminister och USA: s president umgås på ett möjligen något anmärkningsvärd sätt.

Vad blev då min slutsats när jag efter föreläsningen stod ute i det iskalla regnet igen?

Det faktum att föreläsningen genomfördes, och dessutom på ett värdigt sätt, var en seger för demokratiska värden som borde ha diskuterats mer i media. Obekväma åsikter och konflikter ska man aldrig sopa under mattan eller försöka tiga ihjäl. Vilka motsättningar det än må finnas mellan viktiga principer värda att upprätthålla, finns en frihet som är överordnad och som utgör förutsättningen för alla de andra: yttrandefriheten. Den stod segrande den kalla och regniga höstdagen i Uppsala, men det bästa vore förstås om vi i en framtid tillsammans kunde gäspa åt alltihop.

Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik vid Uppsala universitet, är en av Sveriges viktigaste röster när det kommer till att nå ut med vetenskap till en bredare publik. Danielsson har publicerat ett antal populärvetenskapliga böcker inom fysik och naturvetenskap, är en återkommande gäst i TV- och radioprogram och utgjorde en del av repertoaren vid Kungliga Dramatiska Teatern 2018, där han presenterade en kosmisk överblick av universums historia och den mörka energi som ingen egentligen vet något om. Sedan 2009 är Danielsson ledamot i Kungl. Vetenskapsakademien.

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker