Alkemi – Det oönskade arvegodset

Osande laboratorier och drömmar om att förädla både blyet och själen. Kemiprofessorn och π-pristagaren Ulf Ellervik berättar alkemins historia.

Jag var åtta år och vi hade precis, som sista plan, landat i Kairo innan en väldig sandstorm stängde den egyptiska huvudstaden. Jag minns hur bilens vindrutetorkare fick arbeta oavbrutet för att inte sanden helt skulle ta över. Nästa dag hade stormen bedarrat och vi begav oss ut till Giza för att se det enda av antikens sju underverk som överlevt till våra dagar. Trots de enorma dimensionerna är det inte Cheopspyramiden som etsat sig fast i mitt minne. I stället är det besöket på egyptiska museet några dagar senare som stannat kvar. Där, i ett hus fyllt av guld och ädla stenar finns världens kanske vackraste konstföremål – Tutankhamuns dödsmask – till synes drygt tio kilogram rent guld och ädla stenar. Guldet är äkta men resten är avancerat fusk i form av färgat glas och kvarts med målad baksida. Egyptierna var experter på att imitera ädla material.

Kemi är en relativt sett ung vetenskap med endast ett par hundra år på nacken. Den vilar dock på tre ursprungliga ben: kemisk teknologi och metallurgi, medicin och inte minst alkemi. Trots att alkemin säkerligen bidragit med en del ny kunskap och utan tvivel många viktiga tekniker är och förblir den en parentes i den vetenskapliga historien. Det är i stället metallurgi och kemiska metoder för att framställa falska ädelstenar som är det främsta ursprunget till dagens kemi – den egyptiska chemeia-konsten. Etymologin för chemeia är inte helt klarlagd men mycket tyder på att det kommer från ordet kême – det svarta landet – vilket syftade på den strimma av odlingsbar jord som omgärdar Nilen. Så småningom, när magi och kemi blandades samman, var det enkelt att kalla allt för svartkonst.

I speciella tempelverkstäder, under överseende av präster, arbetade hantverkare för att smycka gravar och tempel med guld och ädla stenar. Trots en relativt sett riklig tillgång på ädla metaller användes i många fall imitationer för enklare ändamål. Denna form av alkemi var säkerligen en spännande verksamhet men tyvärr har nästan alla originalkällor försvunnit. En förklaring är ett edikt från den romerske kejsaren Diocletianus, omkring år 300, att alla alkemiska papyrusrullar skulle brännas då de ansågs utgöra ett hot mot staten. Det fanns en uttalad rädsla i Rom för att egyptiska alkemister skulle finansiera ett uppror genom att framställa stora mängder guld. Som så mycket annat som har med alkemi att göra kan även detta vara en myt som odlades för att ge ett skimmer av mystik och oåtkomlighet.

Vid utgrävningar i Thebe i början av 1800-talet hittade man dock ett antal papyrusdokument. Den svenske generalkonsuln i Alexandria, Johann d’Anastasy, köpte en del av dessa och sålde sedan vidare majoriteten till holländska staten. Några behöll han dock själv och dessa papyrusrullar donerades 1832 till Kungliga Vitterhetsakademin. Knappt hundra år senare hittade man i samlingarna den så kallade Stockholmspapyrusen som innehåller kemiska recept för att färga metaller och tyger och för att göra falska ädelstenar. Om du får lust att framställa en egen fusksmaragd kanske detta recept kan vara av intresse:

Blanda en del rostad koppar och två delar ärg med honung och lägg det på en glödbädd. Bringa det till kokning och lägg i kristallen.

Ett liknande dokument från holländska Leyden, som troligen härrör från samma samling, är en veritabel receptsamling för fuskare. Här finns mängder av recept för hur guld kan legeras för att öka vikten och även metoder för att få billiga material att likna guld:

Krossa kummin och rör ner det i vatten och låt det ligga i tre dagar. På den fjärde dagen, om du vill använda det som förgyllning, blanda det med chrysokoll [ett kopparmineral] och guldet kommer att framträda.

Det var tveklöst så att de egyptiska kemisterna var medvetna om att deras recept bara efterliknade guldets färg utan att för den skull verkligen skapa guld. I ett recept finns en avslutande kommentar om att till och med hantverkarna kommer att luras att tro att det är den äkta varan.

Under de första århundradena var Alexandria det vetenskapliga och kulturella navet i Medelhavsregionen. Här möttes egyptisk och grekisk kultur och egyptiernas kemiska kunskap sammanvävdes med myter, astrologi och filosofi. De gamla recepten tolkades som att metaller verkligen övergick i varandra – och då framförallt att enkla metaller blev till guld – och den gudomliga konsten var född. Enligt myten skapades alkemin av den trefaldigt store Hermes, sannolikt en personifikation av den egyptiska guden Thot, en gud som sågs som författare av alla vetenskapliga, mystiska och filosofiska verk. För att få sina egna alster mer trovärdiga blev det kutym bland alkemisterna i Alexandria att få dem att framstå som avskrifter av äldre verk som tillskrevs Isis, Mose, Kleopatra eller Cheops.

Den mest kände alkemisten från denna tid är Zosimos från Panopolis och hans verk är besynnerliga. Här blandas tekniskt sett korrekta beskrivningar av destillationsapparater med underliga visioner och drömmar. Zosimos blev dock ett riktmärke för senare alkemister och under de kommande århundradena övergick alkemin alltmer i mystik och omvandling: upprening av kemiska ämnen blev endast allegorier för själslig rening och upplysning.

I mitten av sexhundratalet erövrades Egypten av araberna och de grekiska skrifterna översattes. De arabiska alkemisterna, som ofta samtidigt var skickliga läkare, sammanförde alkemin med läkekonsten. De två mest namnkunniga var Abu Ali Sina, i Europa känd som Avicenna, som levde omkring år 1000 i Persien och Abu Musa Jābir ibn Hayyān (Geber) som verkade på 700-talet i det som idag är Irak. Det är under denna tid som Aristoteles lära om de fyra elementen – luft, eld, jord och vatten – inkorporeras i alkemin. Samtidigt börjar en teori om ett livselixir växa fram, en slags medicin som skulle bota alla sjukdomar och ge evigt liv.

Under 1100-talet började de arabiska arbetena översättas till latin och snart bredde alkemin ut sig i Europa. Kända namn som Roger Bacon och Tomas av Aquino var ivriga förespråkare och under resten av medeltiden var naturvetenskap mer eller mindre synonymt med alkemi. Varje hov med självaktning anställde en egen alkemist. Problemet var dock att alla försök att omvandla bly och andra oädla metaller till guld misslyckades. Då ändrade alkemin helt enkelt inriktning och alkemisternas arbete fokuserades i stället på att finna Aristoteles femte element – kvintessensen. Så småningom fick detta namnet de vises sten – lapis philosophorum – och den som fann den skulle, såklart, få all världens rikedom.

För att skyla över bristen på resultat var alkemins utövare tvungna att, antingen medvetet eller omedvetet, omge sina efterforskningar med stor mystik. Alkemiska böcker är oftast ett virrvarr av mystiska tecken, talserier och en allt annat än salig sammanblandning av religion och mystik. Den gudomliga treenigheten hörde givetvis ihop med de tre principerna salt, svavel och kvicksilver, som i sin tur förknippades med kropp, själ och ande. De sju kända metallerna hörde på ett mystiskt sätt ihop med de kända planeterna, som vid denna tid innefattade även solen och månen. Denna typ av alkemi levde kvar i Europa ända till slutet av 1800-talet.

Samtidigt växte det dock fram en annan alkemi, som i stället var praktiskt inriktad på att framställa läkemedel och förbättra kemisk teknologi. En av de viktigaste av dessa nya alkemister var Philippus Aureolus Theophrastus Bombastus von Hohenheim – mer känd under det betydligt enklare namnet Paracelsus. Han föddes i november eller möjligen i december 1493 i Einsiedeln i den Schweiziska kantonen Schwyz. Hans far var läkare och sonen följde tidigt i sin fars fotspår och tog en doktorsgrad i medicin. När familjen flyttade till Kärnten i södra Österrike fick han också tillfälle att studera bergshantering och gruvdrift och med denna unika dubbelutbildning i medicin och kemi hade han en stor fördel framför sina gelikar. Han misstänkte att mycket av den tidens medicinska teorier, som byggde på Hippokrates, Galenos och Avicenna, var långt från sanningen. För att söka den riktiga kunskapen gav han sig i stället ut på vandring genom Europa för att prata med allt från kloka gummor till fältskärer och skarprättare för att förstå så mycket som möjligt om hur människan fungerar och vad som styr olika sjukdomar. Under sina vandringar besökte han till och med Sverige.

Paracelsus godtog den äldre teorin att fyra kroppsvätskor styrde människan i såväl nöd som lust, men han teoretiserade också att sjukdom berodde på en obalans mellan människan och naturen och att denna obalans berodde på kemikalier av olika slag – en revolutionerande teori i den medicinska historien. Han hade dock bara valt en smula fel bland kemikalierna. Hans teorier, som kallades iatrokemi efter det grekiska ordet för läkande, byggde nämligen på att människan är en slags kemisk verkstad som styrdes av balansen mellan svavel, kvicksilver och salt.

Under ett par hundra år separerades alkemi alltmer från det som senare skulle bli kemi. Gång efter annan försvaras alkemin med att den trots allt bidragit med mycket kunskap. Visst är det sant att en del tekniker utvecklades av alkemister men på det stora hela var alkemin, till skillnad från kemin, en introvert verksamhet. De flesta alkemister var inriktade på att leta i äldre skrifter och deras experiment syftade inte till att hitta ny kunskap utan i stället bekräfta gamla recept – ofta skrivna i mystisk form av tidigare alkemister. Alkemisterna hade sällan intentionen att pröva hypoteser och resultat. Samma försök upprepades gång på gång och kunskapen fördjupades därmed aldrig.

Under 1600-talet började en ny metod för naturvetenskap växa fram. Med René Descartes och Francis Bacon som föregångare betonades nu vikten av empiriska försök och prövning av uppställda hypoteser och eftersom alkemin så lätt kunde falsifieras lämnade snart alla seriösa vetenskapsmän fältet. Den nya tidens utövare kallade sig helt enkelt för kemister. Alkemin togs i stället helt över av charlataner och lycksökare som ofta var ganska framgångsrika – i vart fall med att dupera sin omgivning. Till och med Gustav III hade en egen guldmakare, August Nordenskiöld, som arbetade i ett synnerligen hemligt laboratorium på Drottningholm och senare i Finland. Nordenskiöld föll så småningom i onåd och han avled 1792 under försök att skapa ett idealsamhälle i Sierra Leone i Västafrika.

Kemin har dock svårt att släppa det mörka arvet från alkemin. Det är sällan kemisten får spela hjälterollen i böcker och filmer. I stället tilldelas kemisten antingen rollen som den misslyckade forskaren vars experiment får mer eller mindre katastrofala följder eller möjligen det onda geniet – men hjälteglorian uteblir, och grunden till kemins dåliga rykte verkar härstamma från alkemisternas tid. Till skillnad från dagens kliniskt rena laboratorier var alkemisternas rum mörka och ugnen, som gav rummet ett spöklikt skimmer, var det viktigaste arbetsredskapet. I andra akten av andra delen av Faust beskriver Goethe hur han ville att laboratoriet skulle se ut:

I medeltida stil: väldiga, svårhanterliga apparater, för fantastiska ändamål.

Det känns troligt att en längre vistelse i ett sådant laboratorium, fyllt av kvicksilverångor och brinnande fosfor, resulterade i förändrad personlighet, för att inte säga galenskap, hos alkemisten. När den moderna kemin så småningom tog sina första steg som en egen vetenskap, ärvde kemisterna det dåliga ryktet från sina föregångare, guldmakarna. Under århundradena har en rad författare, från Dante och Chaucer till Dumas och Balzac, sedan spätt på bilden av den galne forskaren.

När det gäller alkemisk litteratur står dock August Strindberg i en klass för sig. Totalt skrev Strindberg omkring 800 sidor av ”naturvetenskap” och drygt hälften kan hänföras till kemi. Strindberg underkändes på en kemitentamen i Uppsala 1869 och under två decennier ägnade han sig sedan åt annat skrivande. Någon gång i mitten av 1880- talet läste han dock en artikel av Christian Wilhelm Blomstrand, Naturens grundämnen i deras inbördes ställning till varandra. Blomstrands artikel var en populärvetenskaplig beskrivning av det nyligen upptäckta periodiska systemet men tyvärr misstar Strindberg helt Blomstrands förenklingar. Snart upptäcker han mystiska talserier i grundämnenas periodiska system och 1894 ger han på tyska ut sitt första kemiska arbete – Antibarbarus – där han försöker införa nya, bättre regler för kemin. Han börjar med att helt enkelt förkasta hela idén med grundämnen och rasar sedan vidare med egna teorier hur växter kan omvandla kisel i marken till kol – för hur skulle de annars kunna växa? Efter några månader av fullständig tystnad från forskarsamhället recenserades Antibarbarus i Dagens Nyheter.

den skolade fackmannen kommer väl i de flesta fall endast att affärda boken med en axelryckning och några ord om geni och vansinne.

Strindberg tog kritiken mycket hårt vilket dock inte hindrade honom från att arbeta vidare och denna gång gav han sig i kast med guldframställning. Här skiljer han sig i många avseenden från äldre tiders alkemister. Strindberg hävdade nämligen att naturen själv gör guld, till exempel genom att låta järn och svavel reagera, och hans ”forskning” inriktades på att förstå hur detta gick till. I slutet av 1890-talet kom Strindberg ut med två små häften med de lockande titlarna Nutidens guldmakeri och Guldets syntes. Framförallt den senare rymmer en del recept:

En pappersremsa doppas i lösning av järnsulfat; rökes över ammoniakflaskan och blir blågrön som guldoxidul; torkas i lindrig värme (över en tänd cigarr) och blir kastanjebrun som guldoxid; slutligen framträder guldgula metallglänsande fjäll. Dessa lösas visserligen av salpetersyra och av saltsyra, men detta är även fallet med fint fördelat guld.

Det var givetvis inte guld utan bara vanlig rost och tyvärr slutade inte eländet här. Under åren 1907-1912 gav han ut En blå bok i fyra delar där ett stort antal kemiska försök beskrivs. Den mycket kände svenske kemisten och senare Nobelpristagaren The Svedberg kommenterade boken:

ofta små stilistiska mästerstycken av bestickande idioti, verkliga pärlor av absurditet.

Pseudovetenskap kan bland annat kännas igen på att dess utövare presenterar sina resultat direkt utan att låta andra forskare granska dem, på att kritik tas personligt, på att andra forskare konspirerar för att dölja de ”sanna upptäckterna” och på att kunskapen aldrig fördjupas, bara upprepas. Alkemin är utan tvekan en pseudovetenskap och en allt annat än framkomlig väg till rikedom och lycka. Geber, en av de mest inflytelserika av de arabiska alkemisterna konstaterade redan på 700-talet:

Jag såg att de personer, som höllo på med framställning av guld och silver, voro fullständigt okunniga och arbetade efter felaktiga metoder. Då begrep jag, att de kunde indelas i två klasser: bedragare och bedragna. Jag beklagar båda.

Ulf Ellervik är professor i bioorganisk kemi vid Lunds universitet. Han forskar bland annat om botemedel mot cancer, är en kunskapsspridare inom kemins område och medverkar i det populära tv-programmet Fråga Lund.

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker