Björn Ulvaeus: Även ateister kan förundras

Musikupplevelser och kärlek behöver inte förklaras, men även om det vore möjligt skulle det inte förta känslorna, menar Björn Ulvaeus.

Det hände mig något märkligt och underbart för en tid sedan. Utan förvarning slog det till. Jag lyssnade för första gången på Puccinis opera La Bohème i en klassisk inspelning med Herbert von Karajan, Luciano Pavarotti och Berlinerfilharmonikerna. Det var skickligt och vackert och mycket njutbart, ungefär som jag hade väntat mig. Detta ska vara en av de bästa inspelningarna någonsin av operan. Men så kommer då Arian, arian med stort A, den som på svenska börjar: ”Så kall ni är om handen …” Då brast fördämningarna. Utan att jag fattade vad som hände reste sig håren på hela kroppen och tårarna började välla fram. Jag kände en sällsam upprymdhet när Pavarotti utan någon som helst ansträngning liksom surfade på de höga tonerna, en så överraskande och stark känsla att jag närmast skulle vilja kalla den transcendent. Det var som om Pavarotti öppnade själva existensen några korta sekunder, så att jag hann ana något ljust och ofattbart skönt därute, eller kanske hellre därinne. Hur gick det till? Vad var det som hände i hjärnan och resten av kroppen? Ett av livets underbara mysterier.

Osökt kommer jag att tänka på ett annat, på något sätt närbesläktat mysterium – förälskelsen. Vi vet alla vad som sker i en människas hjärta när hon blir kär, men tänk om vi samtidigt kunde se vad som händer i hennes hjärna. Om vi kunde se vilka områden som påverkas, vilka kemiska substanser som verkar och om vi kunde konstatera att detsamma händer i alla hjärnor som drabbas av förälskelse eller av musik. Hur skulle vi då se på dessa mänskliga fenomen? Skulle de avförtrollas? Regnbågen var länge ett oförklarligt mysterium – var dess skönhet större för forna tiders människor än för oss som lever idag och som vet att den består av solljus som bryts i miljarder vattendroppar? Vi vet att solens strålar bryts i dropparna och att spektrums alla färger framträder så magiskt och bedövande vackert just därför, men är vår upplevelse inte lika stor som våra förfäders? Det kan vi naturligtvis inte vara säkra på, men ett vet jag: jag avstår inte från den vetenskapliga förklaringen av den orsaken.

Som humanist och ateist möter jag ofta människor som tror att jag är en iskall rationalist. De tror att jag lever i en svartvit, fantasilös värld där bara förnuftet får råda. Inget kunde vara mera felaktigt. Att kalla sig ateist är för mig inget aktivt ståndpunktstagande, det är ett passivt viloläge jag intar tills någon visar för mig att gudar finns. Det är det naturliga grundtillståndet, det som barnet befinner sig i innan det blir indoktrinerat av en gudstroende omgivning. Den som är rädd för de ”avslöjanden” som vetenskapliga landvinningar innebär måste samtidigt tro att det faktiskt går att förklara allt och att den mänskliga hjärnan är kapabel att förstå allt i universum. Man är rädd för den avförtrollning som kanske skulle ske om det gick att förklara allt. Men det gör det ju inte. För oss som tror att vi bara skrapar på ytan är det aldrig ett hot att en Stephen Hawking kommer ett steg närmare förståelsen av Big Bang och nödtorftigt kan förmedla det till oss andra. Det bara ökar fascinationen för det stora, underbara okända. Det ökar viljan att ta ett steg till närmare ljuset. Men få av oss tror att vi någonsin når ända fram.

Det är inget fel på att söka rationella förklaringar på allt vi någonsin kan i den modell av en tänkt objektiv verklighet som våra sinnen bygger upp. Inte om vi har den ödmjuka inställningen att vi ändå bara skrapar på ytan. Ingen postmodern relativist och vetenskapshatare kan då anklaga mig och mina likasinnade för brist på fantasi och lyhördhet inför det okända. Vi säger nämligen inte att vetenskapen kan förklara allt, så som de så gärna skulle vilja höra oss säga och som de påstår att vi säger vad vi än säger.

Nu tror inte jag att man kan få kärleken att blomma under vetenskapligt kontrollerade former – oj, jag tror jag håller på att bli kär, jag måste sätta på mig elektroderna! I passionens hetta har vi andra prioriteter. Jag är inte rädd för en vetenskaplig kartläggning av förälskelsen med synapser och substanser och allt. Jag tror den skulle vara lika vacker ändå. Fast möjligtvis på ett annat sätt. Som den vetenskapligt förklarade regnbågen. Och glöm inte, man betraktar inte sin kärlek, man känner den. Att förklara hur de känslorna uppstår ur den febrila verksamheten i hjärnans nervceller, det är vi ljusår ifrån, det är och förblir ett mysterium. Hon är den enda – så står det skrivet i stjärnorna – när man ser henne för första gången. Hon och jag är menade för varandra. Det väljer jag att tro på. Jag sätter på mig lurarna igen och låter mig dras in i Puccinis värld. Utan att göra motstånd låter jag musiken drabba mig. Och utan att fundera på hur det går till.

Björn Ulvaeus är en svensk musiker (gitarrist), textförfattare och låtskrivare. Han är mest känd som medlem av ABBA och för sitt samarbete med Benny Andersson.

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker