Den svårfångade människan

Om vi inte vet vad en människa är, hur ska vi då kunna tala om människovärde, människosyn och mänskliga rättigheter?

Låt oss börja med en tillbakablick: Somliga påstår att människan skapades fix och färdig. Biskopen Ussher anger året till 4004 f.Kr. Då ska Gud med sitt trollspö ha vidrört ett stycke lera, så att en gnista tändes och människan blev ”Guds avbild”. Föreställningen är vanlig – inte minst i USA – och för med sig en rad konsekvenser.

Enligt Darwin är människoblivandet en stegvis process: före människan fanns förmänniskan. Det finns inga absoluta gränser mellan människa, förmänniska och andra primater. Förmänniskan och människan fick barn ihop – det är inte uteslutet att någon av dem skulle kunna få avkomma med en schimpans. Människan är i princip förstås klyftigare än aporna, men det gäller inte alla människor. Att knyta begreppet människa till en viss intelligenskvot ter sig därför vanskligt.

Om man jämför de båda människosynerna finns uppenbara fördelar med Usshers. Den är lätt att ta till sig. Den är också praktisk. Vi behöver inte bekymra oss om att alla människor inte har en storhjärna, inte kan gå på två ben eller annat som sägs utmärka oss. Också den mest skadade, den mest ”omänskliga” av oss är lika fullt en människa. Människovärdet slås fast som ett och odelbart.

Den darwinistiska människosynen är inte oproblematisk: hur ska vi kunna skilja ut oss från andra varelser om vi inte är unika? Varför har en intelligent schimpans inte lika högt värde som ett barn utan storhjärna? Med vilken rätt plågar vi och dödar djur, när vi inte längre, som Descartes, kan skylla på att djur inte kan lida eftersom de blott är ”automater” som simulerar känslor? Vi tvingas slåss på två fronter, dels försöka upprätthålla vårt vacklande ”människovärde” samtidigt som vi måste klämma igen dörren så hastigt att ingen apa hinner få en fot emellan.

Vi tycks med andra ord ha mycket att vinna på en människodefinition som hänvisar till den gudomliga gnistan.

Om det inte vore för gränsdragningen och odelbarheten. Det säger sig självt att en absolutistiskt människosyn blir på en gång inneslutande och uteslutande. Vinnaren tar hela potten medan förloraren får intet. Denna gränsdragning blir särskilt drakonisk inte bara i vårt förhållande till andra varelser utan också vid människolivets början och slut: när uppstår den individuella människan – och när upphör hon finnas till?

En omtyckt definition är att alla som föds av en kvinna är en människa. Mot det finns åtminstone två invändningar. Den allra första människan kan inte ha haft en människa som förälder; hon var barn till förmänniskor. Allt av kvinna fött kan inte heller vara en människa. Moderkakan till exempel. Den har visserligen samma gener som en människa men brukar inte föras fram till dopet utan lämpas i slasken.

Många vill förlägga människolivets begynnelse till ”befruktningsögonblicket”. Men något sådant ögonblick existerar inte; också befruktningen är en process med, enligt senaste rapporten, fjorton steg. Men låt oss acceptera befruktningen som startpunkt och strunta i att den inte är momentan. Strax infinner sig ett problem: den som avsiktligt dödar en varelse med (fullt) människovärde begår mord. Slut med aborterna. Vi kan också anklagas för passivitet: upp till femtio procent av befruktade ägg fäster aldrig i livmodern. De åker ut. Eller snarare åker ett stort antal ”människor” ut. Detta utan att vi lyfter ett finger för att rädda dem, eller åtminstone håller någon form av förenklad begravningsceremoni över de förlorade äggen.

Vid livets slut hopar sig likartade problem: hela människan dör sällan ögonblickligen utom möjligen vid flygolyckor. Vi dör litet i taget, först hjärtat, sedan hjärnan, sedan organen i turordning där de segaste överlever i timmar. Vem är död, den på vilken hjärtat upphört att slå, eller den vars hjärna stängt för natten?

Den sekulära människosynen fäster sitt hopp inte till gudagnistan utan till begreppet ”person”. Person kallas den som besitter ett medvetande av viss dignitet. Personen uppkommer då fosterhjärnan nått en viss mognad – och upphör när de högre hjärnfunktionerna slås ut. Endast den människa som är en person anses ha fullt människovärde och fullständiga mänskliga rättigheter. Befruktade ägg och växande foster brukar i stället tilldelas ett ”skyddsvärde”.

Vad är då en människa? En sekulär definition kan inte bygga på en enda egenskap. I stället får man plocka ihop olika kännetecken: För det första att man har ett mänskligt genom, för det andra att man är eller är på väg att bli en person. Och för det tredje att man betyder något för sin omgivning. Också den som med svårighet kan sägas vara en person kan upplevas och älskas som en människa; det måste man ta hänsyn till.

Räcker det? Kanske. Också högre djur är rimligen ”personer” – men de har inte samma gener som vi, bara nästan. De saknar också något annat som människan har, makt. Hade djuren mer makt skulle de exploatera oss. Människan särställning bygger på makt. Vi gör det vi kan göra med djur för att de inte kan hindra oss.

Vad blir slutsatsen? Jag tror att etik – för det är etik vi egentligen talar om – måste tillåta sig vissa inkonsekvenser. Principer, fakta och känsla som samvete och intuition får bli vikter att hängas på balansstången i denna lindans. Lite pliktetik, lite konsekvensetik, lite bondförnuft. Några heltäckande etiska manualer existerar inte, varken i heliga skrifter eller på nätet. Därför är det lätt att trampa fel. Men den risken blir mindre med en öppen och förutsättningslös dialog.

Per Christian Jersild är född 1935 och har gett ut över fyrtio böcker, bland dem romanerna Barnens öBabels husEn levande själ och Efter floden. Han är översatt till många språk och har erhållit en rad litterära pris. Bland hans fackböcker märks den Augustnominerade Darwins ofullbordade och Den stökiga psykiatrin. Jersild är sedan 1999 ledamot av Kungl. Vetenskapsakademien.

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker