Religion och demokrati på arabiska

Religiösa uttryck är i dag den enda möjligheten till politisk opposition i många av arabvärldens länder. Kommer samhället att sekulariseras när demokrati och frihet vinner mark? Jan Henningsson ser paralleller mellan den arabiska våren och upprorets dagar i det forna DDR.

Nyckelordet är värdighet. Värdighet – karamah på arabiska – är centralt i samtida arabisk diskurs. Det inledande stycket i Egyptens grundlag nämner just ”värdighet” fyra gånger på fem rader (1). Karamah är ett vanligt namn på oppositionella politiska grupper, på tidskrifter och tidningsspalter, där de modigaste skriver sitt hjärtas mening – ofta med livet som insats.

I dag används karamah för att sammanfatta allt som den unga generationen araber längtar efter: befrielse från arbetslöshet, trångboddhet, överfyllda klassrum och föreläsningssalar, dessa vardagens ständiga förödmjukelser (idhlal).

– Hur och var kan jag återfå min värdighet, känna mitt människovärde, om så bara för en stund?

Tillflykten för männen kan vara moskén, bönerummet. Tillflykten för kvinnorna kan vara huvudduken, hijab.

Vid moskén tar alla av sig skorna, där ber alla på räta led, fattig som rik. I Alexandria brukade jag fråga mina muslimska grannar och vänner om deras religiösa tro, vad de kände under tidebönen. Några svarade: Moskén har ingen ägare, där är jag inte gäst hos någon, står inte i tacksamhetsskuld. När vi ber där bredvid varandra känner jag gemenskap och stolthet över min religion. även den grövsta förtryckarregim tvekar att alltför flagrant kränka bönerummets helgd.

Under 2000-talets första decennium märktes i Egypten en tydlig ökning av antalet kvinnor och flickor med huvudduk och till och med niqab.

Huvudduken ger en signal: Rör mig inte, se inte på mig som ett objekt. I en miljö, där den sexuella frustrationen är stor och trakasserier vanligt förekommande, behöver kvinnor sätta en tydlig gräns. Huvudduken är ett kulturellt rotad och socialt accepterad markör, den ger en känsla av okränkbarhet, både hos den som bär den och hos den hon möter; ”an unassailable identity” (2).

Man talar om islamisering, fast ett bättre ord är konfessionalisering: både i hemmet, och i det offentliga rummet. Ty fenomenet gäller både kristna och muslimer.

De vanligaste förklaringarna till islamiseringen pekar på utländsk påverkan: genom att erbjuda gratis läromedel och andra förmåner köper saudiska missionsorganisationer fattiga, egyptiska studenters lojalitet gentemot wahhabismens stränga islamtolkning. Men denna form av islam är apolitisk och handlar om observansens detaljer: att bedja med eller utan strumpor, längd på skägg och byxor, samlag med eller utan övertäckt ansikte etc.

Men det finns ett annat sätt att se på saken, och det handlar inte om att människor har blivit religiösa i andlig mening utan om en proteströrelse. I Egypten och flera andra muslimska majoritetsländer är religiösa signaler i språk och livsstil de enda politiskt och kulturellt gångbara formerna för opposition mot rådande förhållanden i samhället.

Varför har konfessionella uttryck blivit allt starkare och mer utbredda under de senaste tjugo åren? Varför övertalar tonårsdöttrar sina mödrar att klä sig i huvudduk? Varför stoppar man in hänvisningar till Allah i var och varannan mening?

Varför sker detta parallellt med att andelen unga ökar drastiskt, medan deras tro på framtiden minskar? Varför sker detta nu, samtidigt som etablerade religiösa ledare tappar sin auktoritet och fria, karismatiska predikanter (såsom Amre Khaled) lockar allt fler unga åhörare? Så här sade till exempel en stormufti till mig redan för några år sedan: ”Det är inte bara det att de unga inte lyder våra råd; de lyssnar inte ens på oss, trots att vi svarar på tittarfrågor och ger vägledning på bästa sändningstid.”

Ett tecken på ”olydnad” mot religiösa ledare kom i Alexandria, efter att 23 kristna gudstjänstbesökare mördats på nyårsnatten. Då trotsade de unga kopterna påven Shenoudahs påbud om återhållsamhet och protesterade i stället öppet på gator och torg – ett verkligt trendbrott i denna vanligtvis timida minoritet, där martyriet av tradition betraktats som den av Gud anvisade formen av motstånd.

I detta avseende påminner situationen om östtyskland på 1980-talet. Under de tunga åren före ”die Wende”, samlades tusentals ungdomar i kyrkans hägn till stormöten (”Rüsttage”) med oantastligt religiösa program. Trots övervakning leddes dessa sammankomster ibland av kontroversiella personer, vilka varit eller blev politiska fångar.

Ett exempel var den lutherske prästen Joachim Gauck, som det svåra året 1983 var på besök i Sverige. Trots frestelsen att ”hoppa av” valde han att återvända till ddr och blev så småningom en upprorets hjälte. Hans namn fästes vid den tyska myndighet, Gauck-behörde, där man i dag fritt kan läsa sina Stasiakter. Efter murens fall öppnades nya möjligheter för debatt, kreativitet och rörlighet över gränserna. Efter Tysklands enande blev de unga gudstjänstbesökarna efterhand färre – kanske på grund av att kyrkan inte längre var den enda fristaden.

Kommer vi att se en liknande utveckling i arabvärlden? Demokrati, medborgerliga fri- och rättigheter kommer sannolikt att gradvis leda till en viss sekularisering, då religionen inte längre är det enda tillgängliga utloppet för missnöje och opposition. Religionens kulturella förankring och sociala funktioner är dock tydligare i arabvärlden än i Nordeuropa. Men det torde vara ställt utom tvivel att ett öppet och fritt samhälle ger mindre grogrund för extremism – religiös eller politisk.

Under de magiska dagarna på Tahritorget våren 2011, spelade religiösa symboler en ny roll. Borta var de gamla motsättningarna mellan kopter och muslimer – åtminstone tillfälligt. I stället syntes korset och halvmånen tillsammans som en signal om den gränsöverskridande gemenskapen bland de protesterande. De kristna firade sin söndagsgudstjänst, omgivna av skyddande muslimer, och muslimerna bad sin fredagsbön, medan de kristna hjälpte till att bereda utrymme på torget. Man gjorde gemensam front mot en gemensam fiende.

Talkörerna skanderade: ”Folket vill störta regimen!” (al-sha’b yurid isqat al-nizam), en trotsigt självmedveten paroll, som nu hörs i bland annat Algeriet, Bahrain, Jemen, Libyen och Syrien.

Efter att i decennier ha förtryckts av militariserad rädsla, uttryckte nu folket sin egen vilja – utan att åkalla gudomligt ingripande eller intervention av utländska supermakter.

Plakaten talade sitt tydliga språk: inga islamistiska budskap om att ”islam är den enda lösningen”, inga polariserande uttryck utifrån konfessionella program, inga utrikespolitiska slagord mot Israel eller USA. I stället handlade upproret om folkets här och nu, en plågsam verklighet, som man äntligen öppet vågade ifrågasätta. Genom sina medlemmar var Muslimska Brödraskapet närvarande, förstås, liksom den koptisk-ortodoxa kyrkan. Men i inledningsskedet handlade det inte om organisationer utan om individuellt deltagande i protesterna.

Det politiska landskapet har förändrats sedan dess, men upplevelsen av gemenskap över köns-, klass- och konfessionsgränser kommer att leva kvar som källa till inspiration under lång tid framöver.

Jan Henningsson är arabist och islamkännare.

NOTER

Having realized that man’s humanity and dignity are the torches that guide and direct the course of the enormous development of mankind towards its supreme ideals. The dignity of every individual is a natural reflection of the dignity of his nation, for each individual is a cornerstone in the edifice of the homeland . This homeland derives its strength and prestige from the value of each individual, his activity and dignity” . (Ur den egyptiska konstitutionens inledande ”Proklamation”, fjärde stycket. Mina understrykningar.)
Ett besläktat ord är ihtiram, respekt. att betrakta någon/något som helgat, off limits.