Sjukvården skall icke dräpa

Mänskligt liv har ett unikt skyddsvärde, och därför har sjukvården ingen moralisk rätt att aktivt döda patienter. Denna praktiska princip är så allmängiltig att den bör kunna omfattas även av sekulärhumanister, anser Per Ewert.

Människan är en unik varelse på jorden. Vi delar visserligen drag med andra varelser, men de mentala skillnaderna är anmärkningsvärda. Vi har ett språk och kan tänka abstrakt; vi resonerar kring moraliska värden och söker kontakt med ett högre väsen än oss själva. Vi förhåller oss till dåtid och framtid, och vi har förmågan att nedteckna och spara information utanför oss själva. Vi skapar kultur och kan relatera till andra människors tankeliv. Vi är ”den visa människan” – Homo sapiens.

Vad innebär då detta annorlundaskap för vår ontologiska och moraliska status? Svaren är många men delar på ett naturligt sätt in sig i tre grupper. Den första är den naturalistiska människosynen, med sin grund i en ateistisk världsbild. Richard Dawkins ger en kärnfull beskrivning av en sådan grundsyn: ”Om du frågar: ’Vad är en människa – och de andra djuren?’, säger jag något i stil med: ’En farkost för sina gener.’”[1]

Daniel Dennett uttrycker det på liknande sätt: ”Vi är robotar, tillverkade av robotar, tillverkade av robotar, tillverkade av robotar, tillverkade av robotar.”[2]

Grundsynen är tydlig: om ingen Skapare finns, är människan inget mer än evolutionens lek med våra gener.

Nära den naturalistiska människosynen ligger den panteistiska, som även den menar att människan har ett opersonligt ursprung utan syfte eller plan. För Buddha är människan ”en sorts räkneord, en term, en etikett och överenskommen beteckning, ett namn för håret på min kropp, naglar, tänder [och så vidare]. Men i absolut mening finns det här ingen individuell personlighet.”[3]

Det tredje alternativet säger något annat: ”Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem.”[4] En judisk-kristen människosyn avviker på ett avgörande sätt från de två tidigare. Enbart här har människan ett personligt ursprung; enbart här är hon en objektivt unik och värdefull varelse med ett verkligt syfte. När Gud skapade människan skedde en unik sammanlänkning mellan Skapare och skapelse. Bibeln skildrar hur Gud skapade människan av opersonlig materia, ”blåste livets ande i hennes näsa, och människan blev en levande själ.”[5] Ingen annan varelse än människan beskrivs som skapad just till avbild av Skaparen själv. Detta ger människan en unik roll här på jorden.

Boethius, filosof omkring år 500, beskrev människans unika natur på ett sätt som kom att accepteras i breda lager. Han beskrev en person som ”en individuell substans av rationell natur”. Boethius definition var lika effektiv som den var enkel. Den inbegriper små barn som ännu inte utvecklat något rationellt tänkande, men också vuxna som lider av utvecklingsstörning eller som har förlorat sitt rationella tänkande på grund av ålder, sjukdom eller olycka. Människan som sådan är en rationell varelse, och därför bör alla medlemmar av människosläktet betraktas som personer. Thomas av Aquino beskriver människan den mest fulländade av varelser, med en värdighet som inget djur har: “Eftersom existens såsom rationell natur äger en hög värdighet, så bör varje individ av rationell natur kallas ’person’”.[6]

Varje människa är en person och bör därmed åtnjuta samhällets skydd. Detta understryks även i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, artikel 6: ”Envar har rätt att allestädes erkännas som person i lagens mening.”

Varje människa måste betraktas som mer än ett medel för att nå ett visst syfte. Om människolivet äger en helighet i sig självt är vi pliktiga att betrakta varje människa – ung som gammal, svag som stark – som ett mål i sig.

Människosyn genom seklerna

Genom historien har många regimer dessvärre devalverat människovärdet till nära nog noll. Redan under gammaltestamentlig tid syns en skillnad i både synsätt och praktisk tillämpning mellan hebréerna och deras grannfolk, vilka värderade människan klart lägre. Under antiken blir skillnaderna än tydligare mellan det inhumana romarriket med sina gladiatorspel och korsfästelser och fornkyrkan med sitt konsekventa avståndstagande från våld.

Historien har tragiskt nog även sett kristna härskare som har gått blodigt fram, men det tycks ändå otvetydigt att den kristna tron bär med sig en dämpande och human faktor. Där kristendomen fått ett ökat inflytande får människan också en högre och mer skyddad ställning i samhället. Detta blir extra tydligt i mötet med hedniska kulturer, exempelvis när den kristna tron utmanar vikingatidens människooffer. Genom historien ser vi sedan hur kristna kungar tidigt avskaffar träldomen i Sverige, och hur slaveriet i England till slut även där avskaffas som ett resultat av bibliska argument, främst genom den kristne opinionsbildaren William Wilberforces oförtröttliga arbete.

Det sena 1700-talet såg revolutioner genomföras i Nordamerika och Frankrike. USA:s självständighetsförklaring baseras tydligt på en kristen människosyn: ”Vi håller dessa sanningar för självklara, att alla människor är skapade lika, att de av sin Skapare har blivit givna vissa omistliga rättigheter”. Denna revolution blev också anmärkningsvärt fredlig. Revolutionen i Frankrike stödde sig istället på upplysningsfilosofernas budskap om att förnuftet skulle ersätta Gud som garant för det goda samhället. När Gud föll, kom han dock att följas av giljotinernas blodbad.

Under 1900-talet avskaffade uttalat religionsfientliga ideologier i allt väsentligt människovärdet i sina arbets- och förintelseläger. Enskilda människors liv vägde alltför lätt i jakten på det drömsamhälle som aldrig kom, utan istället resulterade i miljontals döda.  

De västerländska demokratierna har idag förkastat såväl nazism som kommunism. Men samtidigt har en ny – men inte desto mindre skrämmande – nedmontering av människans skyddsvärde fått utrymme. En inställning där den svage, den handikappade, den oönskade inte heller idag äger en självklar rätt att tillhöra de levandes skara.

Världsbilden och etiken

Det blodiga 1900-talet var exakt vad en förutseende individ kunde förvänta sig efter att ha studerat tidigare ateistiska ideologer. Friedrich Nietzsche hade tydligt visat sitt förakt för de samvetsömma grupper som fortfarande hävdade människans natur som Guds skapelser, och att vi alla därmed var jämlika inför honom: ”Inför Gud! – Men nu dog denna Gud. Ni högre människor, denna Gud var er största fara. Först efter att han ligger i graven har ni återuppstått. Nu först kommer den stora middagsstunden, nu först blir den högre människan – herre! … Gud dog: nu vill vi, – att övermänniskan ska leva.”[7]

Den kristna människosynen har under det senaste halvseklet pressats tillbaka, och den panteistiska och – framför allt – den naturalistiska har stigit fram. Nutida sekulärhumanism lyfter gärna fram människan som viktig. En sådan inställning är dock problematisk utifrån en ateistisk grundsyn, där människan i grunden bara är en samling atomer sammansatta av slump och darwinistiskt urval, ute på en ytterst sett meningslös resa från ingenting till ingenting.

Men samtidigt finns det inte någon enda människa som konsekvent följer en sådan självbild. Vi längtar efter värdighet, relation, kärlek, och annat som spränger den människosyn där vi reduceras till enbart ett resultat av arv och miljö. Hjärtas röst talar samma språk som den bibliska världsbild som beskriver varje mänsklig individ som verkligt unik, verkligt värdefull.

Denna spänning tydliggörs också i konkreta moraliska frågor som berör människovärdet. Många ateister landar i en utilitaristisk hållning, där ingen handling – inte ens mord – är god eller ond i sig. Moraliskt rätt eller fel avgörs enbart av huruvida handlingen leder till ökad lycka i världen. Till skillnad från det klassiska personbegreppet menar den framträdande utilitaristen Peter Singer att enbart ”en rationell och självmedveten varelse”[8] bör betraktas som en person, med åtföljande skyddsvärde.

Jämfört med Singer går Torbjörn Tännsjö ytterligare ett steg och förespråkar hedonism, vilket är en rimlig följd av hans naturalistiska världsbild; om människan inte har någon annan än sig själv att rådfråga om rätt och fel, ligger njutningsmaximeringen nära till hands.

I ett samhälle utan objektiva moraliska värden hamnar många människor snart i riskzonen. Detta gäller i princip alltid de som inte själva har möjlighet att försvara sina rättigheter. Det vill säga: de människor som allra mest behöver vårt stöd och beskydd.

Våra medicinsk-etiska val baseras ofta på den grundläggande världsbild vi väljer. Frågan om aktivt dödande i sjukvården är dock inte nödvändigt fastlåst i dessa skiljelinjer. Det är fullt möjligt att med emfas argumentera mot aktiv dödshjälp utan att acceptera en enda religiös dogm. Därför finns det goda skäl för varje kristen, buddhist eller ateist att motsätta sig aktivt dödande i sjukvården – i synnerhet om man utöver sin grundläggande trosåskådning kallar sig humanist.

”Dödshjälp” inte verklig hjälp

Med rötterna i Hippokrates etik har sjukvårdens uppdrag i årtusenden varit att ”ibland bota, ofta lindra, alltid trösta”. Idag hörs dock högljudda röster som önskar införa aktiv dödshjälp i Sverige. Detta skulle förändra sjukvårdens uppdrag till ett betydligt krassare motto: ”Ibland bota, annars avliva”.

Debatten i denna fråga, precis som när det gäller ofödda människor, baseras ofta på förskönande omskrivningar. Att hjälpa en människa är något gott, men att aktivt döda en annan människa är något annat än det vi normalt avser med ordet ”hjälp”. Även begreppet eutanasi – den goda döden – är positivt värdeladdat. Att avsiktligt ta en människas liv betraktas dock i lagens mening som mord, eller möjligen dråp.

I denna fråga har länge rått en nära nog total samsyn. FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna understryker redan i inledningen att alla människor är ”lika i värde och rättigheter” och att alla äger ”rätt till liv”[9]. World Medical Association beslutade 1987 att betrakta aktiv dödshjälp som oetiskt, och 2001 fördömde man även läkarassisterat självmord som oetiskt. I Sverige tog S-regeringen 1997 ställning i frågan och klargjorde att läkarnas uppgift är att rädda liv. Det ska fortsatt vara förbjudet att hjälpa hopplöst sjuka eller skadade att dö, även om det sker på den sjukes begäran.

Dessa principer har genom seklerna väglett vår sjukvård. Vissa länder har dock på senare år ruckat på den. När aktiv dödshjälp infördes i Holland resulterade det på bara några år i glidningar och övergrepp som lagstiftaren inte avsett.[10] Det finns vissa dörrar som mänskligheten aldrig får öppna, då planet där bakom sluttar och konsekvenserna inte kan överblickas. Aktivt dödande i sjukvården är en sådan dörr.

Med detta som utgångspunkt finner vi flera tunga skäl till försiktighet i lagstiftningen. Någon må tycka att aktiv dödshjälp har ett gott ändamål – att avsluta lidande. Men att dräpa är och förblir likväl ett absolut moraliskt ont.

Sju argument mot aktivt dödande i sjukvården

1. Ett beslut om aktiv dödshjälp skulle i ett slag förändra lagstiftningens inställning till människolivet. En brittisk utredning i frågan ställde sig helt avvisande till såväl aktiv dödshjälp som assisterat självmord: ”Samhällets förbud mot avsiktligt dödande… är hörnstenen i lagstiftning och sociala relationer. Det är ett opartiskt skydd för var och en av oss och förkroppsligar övertygelsen om alla människors likhet.”[11]

2. Förtroendet för vården riskerar att allvarligt reduceras i samma ögonblick som aktivt dödande skulle kunna ingå i dess uppdrag. Den katolske biskopen Anders Arborelius skriver: Man blir läkare för att hjälpa människor till bästa möjliga vård och för att hjälpa människor att leva, inte för att hjälpa dem att begå självmord.”[12]

 Vi kan tyvärr inte heller vara övertygade om att vårdpersonal alltid gör moraliskt riktiga val. Nazitysklands läkarkår anammade anmärkningsvärt lätt påbuden om att göra sig av med mindervärdiga människor. Viljan att göra en ”god samhällsinsats” och bibehålla sin medicinska legitimitet vägde tyngre än samvetets röster. Därför behöver medicinvetenskapen även idag låta sig ledas av objektivt gällande etiska principer, snarare än den ständigt instabila tidsandan.

3. Många patienter kan uppleva en outtalad press att acceptera en snar död för att inte ligga samhället och de anhöriga till last, och att de därför förväntas välja att dö. Risken är också uppenbar att den som i ett tidigt sjukdomsskede väljer aktiv dödshjälp sedan ångrar sig, men för att inte ”ställa till besvär” inte vågar säga detta. Nietzsche uttryckte med hårresande tydlighet hur han utifrån sin naturalistiska människosyn betraktade den döende: ”Invaliden är en samhällsparasit. I ett visst stadium är det orätt att fortsätta leva. Att bara fegt fortsätta hållas vid liv av läkare och mediciner när meningen med livet, rätten till livet, har gått förlorad borde resultera i samhällets djupa förakt.”[13]

4. Dödshjälpstanken representerar en människosyn som hyllar den friska, unga och starka människan. En laglig möjlighet att döda människor med speciella sjukdomar skulle kunna devalvera hela samhällets syn på utsatta, funktionshindrade och sjuka. Samtliga stora handikapporganisationer har därför tagit ett unisont och tydligt avstånd från aktiv dödshjälp: ”[E]n sådan lag riskerar att urholka människovärdet och förstärka den negativa synen på oss med funktionsnedsättningar och sjuka människor…

Rädslan för införande av aktiv dödshjälp är ett ständigt överhängande hot för oss med nedsatt funktionsförmåga.”[14]

5. Denna fråga bär dessutom med sig ytterligare en obehaglig dubbelhet. I alla andra situationer ser samhället det som ett stort misslyckande när en person tar sitt liv, och hos flera myndigheter sker ett aktivt arbete med suicidprevention. Dödshjälp eller läkarassisterat självmord skulle ge rakt motsatta signaler, att sjukvården av alla instanser i samhället skulle göra tvärtom. Är samhällets uppdrag att hjälpa människor att dö eller att leva?

6. Dödshjälpfrågan är ett uppenbart exempel på det sluttande planets princip. Detta är ett av skälen till att socialminister Göran Hägglund tydligt markerade avstånd när debatten kom upp: ”När man väl lyft på locket, är det snart inte bara i vissa extrema fall

som dödshjälp förespråkas. Snart kommer också krav på att vem som helst, när som helst, av vilket skäl som helst ska få det offentligas hjälp att ta sitt eget liv.”[15]

När en sådan central gräns väl har passerats visar nazitiden att det dessutom är ett mycket litet steg från så kallade ”barmhärtighetsmord” till tanken att döda utifrån rent ekonomiska överväganden. Ett välkänt exempel är den tyska räknebok som under nazitiden redovisade samhällets kostnader för vård av sinnessjuka och handikappade, och därefter bad eleverna räkna ut hur mycket som skulle kunna komma vanliga tyskar till del om samhället kunde befrias från dessa kostnader. Historiens läxa är dyrköpt, men ändå svårlärd. Det som har hänt förr, kan alltid hända igen.

7. Legalisering av dödshjälp kan hämma den positiva utveckling av vård i livets

slutskede som har växt fram i Sverige under senare år. Dödshjälpförespråkarna har väckt tanken att smidigaste sättet att behandla lidande är att avsluta livet. En väl fungerande sjukvårds huvuduppgift är dock inte att till varje pris minimera lidande,

utan att maximera omsorg. Orsaken är uppenbar. ”Om vårt enda mål vore att minimera lidandet, skulle det utan tvekan ibland uppnås genom att eliminera de lidande.”[16] Men det är lidandet som patienten vill bli befriad från – inte livet självt.

Dagens moderna sjukvård har bättre möjligheter än någonsin att ge den verkligt medkännande vård vi alla skulle önska när livet går mot sitt slut. Att helt eliminera lidande är inte möjligt, men med rätt resurser och en omvårdande inställning finns alla möjligheter att göra de sista dagarna av en människas liv så goda som möjligt.

Dödshjälp eller livshjälp i livets slutskede?

Idag finns flera väl fungerande hospice för patienter i livets slutskede. Under 2010 öppnade det första hospicet för döende barn. Generellt används begreppet palliativ vård om patienters sista tid i livet. Ordet palliativ betyder ”bemantlad”. Det är en vacker bild av hur den som har en mantel lägger denna över den behövande för att ge värme och omsorg i nödens stund. Denna vårdform präglas av en helhetssyn där inte bara fysiska, utan även psykiska, sociala och andliga behov hos den döende beaktas. Professor Barbro Beck-Friis understryker att vård i livets slutskede innebär något annat än den botande vården: ”Det är att ge den döende det han efterfrågar: att bli sedd! Den palliativa vården i livets slutskede måste utvecklas än mer för att bli den trygga livshjälp som gör att rop på dödshjälp kan tystna i vårt land, en palliativ vård som tillåter den döende att få dö med livskvalitet.”[17]

Sett mot denna bakgrund vore det djupt olyckligt om Sverige skulle tillåta att människor i livets slutskede dödas just när denna vård är på väg att hitta en såväl human som god medicinsk form.

Märk väl att inget av dessa argument är religiöst motiverat, utan bör kunna accepteras av alla, oavsett trosbekännelse. Basen för resonemanget är människans värdighet, vilket ger goda skäl för alla som anser sig vara sanna humanister att kroka arm. För jag vill inte tro att sekulärhumanister har antagit en ryggmärgsreflex som säger att varje gång påven är mot något, så måste man oreserverat vara för. Frågan är tveklöst så angelägen och komplex att den förtjänar en rättvisare behandling än så.

Lev livet – hela livet!

Såhär i början av 2010-talet står vi i en kultur som i flera stycken har övergett en judisk-kristen grundsyn där människan har ett absolut värde som Guds avbild. Istället har människan blivit alltings mått, vilket ofta har lett till en drastisk devalvering av människovärdet i såväl teori som praktik.

Begreppet dödshjälp är förrädiskt med sin förment positiva klang. Behovet i vårt samhälle är dock inte hjälp att dö, utan hjälp att leva. Som ett hållbart svar mot dödens kultur behövs ett arbete för en verklig och meningsfull livshjälp, där vi gör allt i vår makt för att hjälpa vår medmänniska att leva livet – hela livet.

I etiska frågor som dessa måste bevisbördan alltid ligga på den som vill öppna möjligheten att ta en människas liv, inte hos den som vill bevara det. Här skulle kristna och ateister tillsammans kunna skapa en kultur som bejakar livet; det ofödda livet, det funktionshindrade livet, det åldrade livet, det svagt flämtande livet. I alla dessa faser finns möjlighet att dela medmänsklighet, värme och kärlek.

Här ligger också samtidens kanske största etiska vägval. Antingen bygger vi ett samhälle där bara de friska och starka får plats. Eller också går vi motsatt väg och bygger ett samhälle med sann omtanke, ett samhälle där alla människor kan få känna sig önskade, behövda och älskade. Först då agerar vi som humanister i ordets allra djupaste bemärkelse.

Per Ewert är författare, frilansskribent, lärare vid den kristna skolan Kungsgymnasiet, samt informationssekreterare vid den kristna tankesmedjan Claphaminstitutet.


[1] Richard Dawkins, intervjuad i Vad är en människa? avsnitt 1, SVT hösten 2003.

[2] Daniel Dennett, videoklipp från Humanistbloggen 2011-05-12, http://humanistbloggen.blogspot.com/2011/05/hur-manniskor-ar-som-robotar.html.

[3] Milinda panha, bok 2, kapitel 1:1.

[4] 1 Mos 1:27.

[5] 1 Mos 2:7, Åkessons översättning. Andra översättningar skriver ”levande varelse”, men

begreppet ”själ” uttrycker här bättre grundtextens innebörd.

[6] Thomas av Aquino, Summa Theologiae I.29.3.

[7] Friedrich Nietzsche, Så talade Zarathustra (Umeå: h:ström 2007) s 355f.

[8] Peter Singer, Praktisk etik (Stockholm: Thales 1990) s 76.

[9] Artikel 1 resp 3.

[10] Se exvs Tomas Seidal, Eutanasi – avsiktligt dödande i sjukvården ur Dödshjälp eller livshjälp?

Om människosyn, ansvar och integritet i livets slutskede, red. Landgren, Månsson, Dotevall

(Göteborg: Trots Allt-böcker 1998) s 61.

[11] Report of the House of Lords Select Committee on Medical Ethics, para.237.

[12] Anders Arborelius, Dödshjälp inget för Sverige Svenska Dagbladet 20/11 2008.

[13]Nietzsche, Twilight of the idols ur Kilner/Schiedermayer (red) – A Christian appraisal

(Carlisle, Paternoster Press, 1995) s 112.

[14] http://www.dhr.se/tmp/9863Dodshjalp-DHRs-standpunkt.pdf.

[15] Göran Hägglund, Satsa på bättre vård – inte dödshjälp, Dagen, 6 mars 2009.

[16] Gilbert Meilaender Bioethics – A primer for Christians (Grand Rapids: Paternoster 1996) s 65.

[17] Barbro Beck-Friis, Vård i livets slutskede ur Dödshjälp eller livshjälp? s 31.

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker